Kanske, kanske...
Tre veckor har gått nu. Jag har räknat tuttar på Ila flera gånger och fått dem till sju. Lite bekymmersamt om hon nu skulle få fler valpar. Så myste vi lite häromdagen och jag upptäckte att två till har ploppat fram. Nio känns mer normalt.
Beteendet är också helt förändrat. Normalt är hon inte särskilt förändrad efter löp, aningen mer loj kanske. Men nu går hon mestadels fot på promenaderna. Pajas jobbar hårt för att få till lite bus men nej, sådant pysslar inte Ila med. Hon går fot och hoppas på godis.
Allra lustigast är hennes plötsliga förtjusning i husse. Hon piper om vi får syn på honom ute, de ska kramas och mysa varje kväll.
Allt detta sammantaget gör att vi känner oss hoppfulla och tror på valpar i Ilas mage. Har du tidigare mailat om intresse, är jag tacksam om du tar en telefonkontakt så att vi får pratas vid.
Mattes pingla, världens bästa Ila.
På hälsofronten inget nytt. Jag har träffat den ointresserade stafettläkaren, varit arg, varit ledsen, gjort en anmälan och väntar nu på remiss till smärtenheten. Så less på alltihop.
Kommentarer
Trackback
