Tio dagar idag
Idag är småtrollen tio dagar gamla och cirka 750 gram tunga. De lider ingen brist på mat, den saken är klar. Deras lilla mamma pysslar om dem allt hon bara kan och emellanåt kommer hon tassande för att få vara med och mysa lite. Jag kan förstå henne och minns känslan.
Maya har fått ta bort stygnen idag. Om det tyckte hon inte. Dels kändes det nog inte så skönt, hon skrek till vid några tillfällen. På slutet var hon också ganska stressad och så fort vi kom hem så kastade hon sig iväg till valparna. De hade nog inte funderat över att hon var borta, de ger ett ganska däst intryck där de ligger och är för det mesta väldigt tysta och nöjda med livet. Men för den lilla mamman var det nog som en hel evighet - man lämnar inte sina barn!
Några valpbilder blir det dess värre inte idag av en så fånig anledning som att jag har glömt att ladda batterierna. Detta med teknik, det är svårt för den här civilingenjören...
Idefix rumpbesvär känns som en följetong, efter tre besök vet vi i alla fall att det INTE är analsäckarna. Det finns inget onormalt eller konstigt i ändtarmen heller, så förmodligen har Herr Hypokondriker fått några mikrosprickor i ändtarmen som irriterar honom. Så nu medicinerar vi med smärtstillande och hoppas att det ska självläka. När han är ute, får ben eller mat så glömmer han helt bort att han har besvär överhuvudtaget. Det är inte lätt att vara en känslig natur och av manligt kön dessutom. ;o)
Jag har funderat en del över alla bortsprungna hundar som förekommer titt som tätt. Jag har ju Facebook och där kryllar det av meddelanden om försvunna hundar. En del är stulna och det är hemskt men en hel del är bortsprungna. För mig är det obegripligt att så många hundar kan springa bort, mina springer sällan eller aldrig bort (undantaget då när Idefix rymde från hundvakten). Min teori är att alldeles för många hundar tillåts gå lösa. För mig är detta med att gå lös en förtroendefråga, mina labbar går lösa för att jag vet att de kommer på inkallning. Ovillkorligen. Jag skulle vilja påstå att de kommer 999 gånger av 1000, kanske oftare. Den där 1000:e gången sticker de till Annika och hennes hundar, dvs deras kompisar, som de helt enkelt inte kan motstå just den gången.
Ibland när man pratar om inkallningar så hör man "min hund är jätteduktig, den kommer 9 ggr av 10". Det räcker inte. Varför kommer den inte den 10:e gången? Det är den gången som är den intressanta.
I vårt hus går cavaliererna oftast kopplade under skogspromenaderna. Varför? Jo, för att de kommer 9 gånger av 10. Den där 10:e gången flyger det upp en fågel, sticker en hare eller dyker det upp ett spår som är så oemotståndligt att man inte kan låta bli det. När jaktlusten dyker upp stängs öronen av. Liten cavalier kan inte jaga och samtidigt höra mattes inkallning eller så bryr sig liten cavalier helt enkelt inte. Orsaken spelar mindre roll, resultatet är i alla fall att man får gå kopplad i skogen. På isen, där matte har god överblick, framfarten är begränsad och retningarna få, där får även små hundar gå lösa. Men inte i skogen. Jag tror att fler skulle tänka så. Det är ingen rättighet för hundar att gå lösa, det är något man får göra i förtroende för att man är lydig, vältränad och samarbetar med sin förare. Inte annars. Då skulle vi förmodligen också ha färre bitolyckor där stora hundar biter små hundar. Jag är inte alldeles säker på att den stora hunden måste vara boven i dramat, jag kan tänka mig att den lilla hunden många gånger har retat den stora (hundar saknar storleksuppfattning) men konsekvenserna av den stora hundens bett blir väldigt, väldigt tråkiga.
Så vad vill jag ha sagt med allt detta? Jo, håll hunden kopplad om du inte har en ordentlig inkallning! Var rädd om din kompis!
Maya har fått ta bort stygnen idag. Om det tyckte hon inte. Dels kändes det nog inte så skönt, hon skrek till vid några tillfällen. På slutet var hon också ganska stressad och så fort vi kom hem så kastade hon sig iväg till valparna. De hade nog inte funderat över att hon var borta, de ger ett ganska däst intryck där de ligger och är för det mesta väldigt tysta och nöjda med livet. Men för den lilla mamman var det nog som en hel evighet - man lämnar inte sina barn!
Några valpbilder blir det dess värre inte idag av en så fånig anledning som att jag har glömt att ladda batterierna. Detta med teknik, det är svårt för den här civilingenjören...
Idefix rumpbesvär känns som en följetong, efter tre besök vet vi i alla fall att det INTE är analsäckarna. Det finns inget onormalt eller konstigt i ändtarmen heller, så förmodligen har Herr Hypokondriker fått några mikrosprickor i ändtarmen som irriterar honom. Så nu medicinerar vi med smärtstillande och hoppas att det ska självläka. När han är ute, får ben eller mat så glömmer han helt bort att han har besvär överhuvudtaget. Det är inte lätt att vara en känslig natur och av manligt kön dessutom. ;o)
Jag har funderat en del över alla bortsprungna hundar som förekommer titt som tätt. Jag har ju Facebook och där kryllar det av meddelanden om försvunna hundar. En del är stulna och det är hemskt men en hel del är bortsprungna. För mig är det obegripligt att så många hundar kan springa bort, mina springer sällan eller aldrig bort (undantaget då när Idefix rymde från hundvakten). Min teori är att alldeles för många hundar tillåts gå lösa. För mig är detta med att gå lös en förtroendefråga, mina labbar går lösa för att jag vet att de kommer på inkallning. Ovillkorligen. Jag skulle vilja påstå att de kommer 999 gånger av 1000, kanske oftare. Den där 1000:e gången sticker de till Annika och hennes hundar, dvs deras kompisar, som de helt enkelt inte kan motstå just den gången.
Ibland när man pratar om inkallningar så hör man "min hund är jätteduktig, den kommer 9 ggr av 10". Det räcker inte. Varför kommer den inte den 10:e gången? Det är den gången som är den intressanta.
I vårt hus går cavaliererna oftast kopplade under skogspromenaderna. Varför? Jo, för att de kommer 9 gånger av 10. Den där 10:e gången flyger det upp en fågel, sticker en hare eller dyker det upp ett spår som är så oemotståndligt att man inte kan låta bli det. När jaktlusten dyker upp stängs öronen av. Liten cavalier kan inte jaga och samtidigt höra mattes inkallning eller så bryr sig liten cavalier helt enkelt inte. Orsaken spelar mindre roll, resultatet är i alla fall att man får gå kopplad i skogen. På isen, där matte har god överblick, framfarten är begränsad och retningarna få, där får även små hundar gå lösa. Men inte i skogen. Jag tror att fler skulle tänka så. Det är ingen rättighet för hundar att gå lösa, det är något man får göra i förtroende för att man är lydig, vältränad och samarbetar med sin förare. Inte annars. Då skulle vi förmodligen också ha färre bitolyckor där stora hundar biter små hundar. Jag är inte alldeles säker på att den stora hunden måste vara boven i dramat, jag kan tänka mig att den lilla hunden många gånger har retat den stora (hundar saknar storleksuppfattning) men konsekvenserna av den stora hundens bett blir väldigt, väldigt tråkiga.
Så vad vill jag ha sagt med allt detta? Jo, håll hunden kopplad om du inte har en ordentlig inkallning! Var rädd om din kompis!
Kommentarer
Trackback
