Besök i Granparken
Igår åkte Ludde och jag till Granparken i Öjebyn. Jag hade utlovat illrar, olika sorters höns, små getter mm. Kan säga att besvikelsen var ganska stor när vi kom dit. Det var inte riktigt som det var förr, eller så sviker mitt minne mig något alldeles väldigt. Nåväl, Ludde fick kika lite närmare på en minigris och Morris fick lite nyttig bil- och miljöträning.
Hundar var tvungna att hållas kopplade. Otroligt fånig regel, tyckte Morris, hur ska man då hinna hälsa på alla trevliga människor som kommit dit för att klappa på djuren?
Lustigt nog verkade de få djur som fanns dras till den lille fläckiga. Det tyckte han var lite läskigt ibland, det var roligare att nosa lite mer på håll. Annars var han väldigt uppspelt och tidvis ganska svår att få kontakt med, så mycket nytt som skulle tas in och så alla dessa små roliga barn.
Hosteländet spelar mig spratt hela tiden. Igår kväll var det sämre igen och i natt har jag varit uppe en stund. Man blir inte piggast i sta'n då. Försöker lägga in små träningspass under promenaderna, fotposition med Morris och inkallningssignal med Melvin och Visa (Melvin har blivit lite nonchig där så nu jobbar vi på att få upp farten lite bättre). Men jag har ju så mycket mer jag borde ta tag i.
Har varit med dottern och växlat pengar på Forex idag. Plötsligt blev det väldigt verkligt - på söndag åker hon till England helt på egen hand i två veckor. När blev hon så stor???
Besök i Granparken
Igår åkte Ludde och jag till Granparken i Öjebyn. Jag hade utlovat illrar, olika sorters höns, små getter mm. Kan säga att besvikelsen var ganska stor när vi kom dit. Det var inte riktigt som det var förr, eller så sviker mitt minne mig något alldeles väldigt. Nåväl, Ludde fick kika lite närmare på en minigris och Morris fick lite nyttig bil- och miljöträning.
Hundar var tvungna att hållas kopplade. Otroligt fånig regel, tyckte Morris, hur ska man då hinna hälsa på alla trevliga människor som kommit dit för att klappa på djuren?
Lustigt nog verkade de få djur som fanns dras till den lille fläckiga. Det tyckte han var lite läskigt ibland, det var roligare att nosa lite mer på håll. Annars var han väldigt uppspelt och tidvis ganska svår att få kontakt med, så mycket nytt som skulle tas in och så alla dessa små roliga barn.
Hosteländet spelar mig spratt hela tiden. Igår kväll var det sämre igen och i natt har jag varit uppe en stund. Man blir inte piggast i sta'n då. Försöker lägga in små träningspass under promenaderna, fotposition med Morris och inkallningssignal med Melvin och Visa (Melvin har blivit lite nonchig där så nu jobbar vi på att få upp farten lite bättre). Men jag har ju så mycket mer jag borde ta tag i.
Har varit med dottern och växlat pengar på Forex idag. Plötsligt blev det väldigt verkligt - på söndag åker hon till England helt på egen hand i två veckor. När blev hon så stor???
Lydnadsträning
Tränade lydnad med alla tre igår, det var ju nu ett tag sedan sist. Började med liten fläckig, vi nötte på med fotgående, utgångsposition och så tränade vi lite inkallning och platsliggande. Hur mycket jag än jobbar med utgångspositionen på träning och under vareviga promenad, får jag inte riktigt poletten att trilla ner. "Jag sitter ju" säger Morris med blicken och kroppen vriden närmare 90 grader ut från matte. Att man ska sitta nära och rakt, det har han inte fattat trots att jag varit supernoga med att aldrig, aldrig belöna ett sådant sättande. Nåväl, vi harvar på. Inkallningen gick kalasbra och platsliggningen börjar lossna. Han är så söt, vi har ju tränat på att lägga ner hakan så nu gör han det i princip direkt jag lämnar honom. Lite svårt ibland att ligga kvar när matte återvänder, vi jobbar vidare med det. Och så fick han ett trotsil igår och skulle inte alls lägga sig utan nosa lite som han ville med svansen i vädret. Det blev ett utvecklingssamtal och vips, så var han med på noterna igen. Avslutade med lite godisletande i gräset, han fattade inte riktigt först utan körde några lägganden i hopp om att godiset skulle serveras istället. Men sedan jobbade han på fint med lillnäsan. Mitt lilla sockergryn!
Melvin fick träna fotposition. Han slamsar något alldeles kosmiskt, tränger, buffar med nosen mot godisfickan och bär sig åt. Matte har ju tränat glatt och positivt men igår lackade jag faktiskt ur och nöp till honom på snoken när han försökte köra ner den i fickan. Vips, så skärpte han till sig. Kanske har jag tillåtit honom att slamsa väl så mycket? Nu ska jag försöka strama upp hans fotgående lite, ställa lite mer krav på honom och se om det blir bättre. Körde hopp-sitt-hopp också. Märkligt att det ska vara så kul. Tyckte han satt snett så jag sa fot, men Melvin hörde så klart HOPP. Så då jobbade vi lite på den biten, att inte lätta rumpan bara matte öppnar munnen. Avslutade med fjärrdirigering på bron, fantastiskt fin tassförflyttning när man riskerar att ramla ner om man rör sig framåt. Återstår att se om vi får till det.
Visa fick också köra hopp och samma sak där, studs sa det bara matte öppnade munnen. Kul att se vilken fart hon har när vi tränar, då är hon långt från sitt tuggummisega jag på promenaderna. Lite fjärr körde vi också, hon flyttar tassarna fint men sitter som en saccosäck eftersom hon vet att hon snart ska lägga sig. Dröjer det för länge så rasar hon liksom ihop nedåt. Så nu belönar jag alltid sittandet och alltid med kastad leksak bakåt för att få henne mer alert och positivt riktad. Det verkar fungera, hon satt betydligt rakare igår. Skruttgumman!
Idag skiner solen, jag ska testa att gå ännu lite längre idag (har inte hostat alls i natt - yippee!) och så blir det nog ännu ett lydndaspass med hundarna. Nu måste vi jobba på!
Dyr kisse
Är uppe och hostar en timme varje natt men somnar om sedan utan bekymmer. Igår morse blev jag väckt av maken, som upprört meddelade att kisse inte mådde bra. Han låg under ett skåp och jamade, ville inte låta sig undersökas och skakade, allt enligt P. Härligt sätt att vakna på, jag flög så klart upp och letade reda på kisse som nu låg under Stinas säng. Inga skakningar, lät sig kontrolleras men verkade helt klart inte riktigt pigg. Inte intresserad av mat, ville inte gå ut trots en hel natt inne (då borde man vara kissnödig) utan lade sig ihoprullad under vår säng och jamade. Beslutet blev att ringa veterinär och de tyckte att vi borde komma in. Jag oroade mig mest för urinvägarna, han har ju haft en UVI och vi har tappat en katt förr när njurarna till sist lade av.
Väl framme visade Pysen vilken otroligt cool kisse han är. Kolla febern, nemas problemas. Raka, sticka och sätta kanyl, kisse är fortsatt cool. Röntgen i både sidoläge och ryggläge, kisse finner sig i det också. När kanylen skulle väck lackade han ur lite och ville bitas så matte fick hålla i honom. Annars hälsade han vänligt buffande på alla och fann sig i det mesta. Klart vi är rädda om en sådan kisse! Slutklämmen blev dock att man inte hittade något som helst fel på kisse men att han skulle hållas under uppsikt och så skulle vi återkomma om han inte piggnade till. Lite fattigare åkte vi hem igen. Kisse var fortsatt lite loj på dagen men sedan piggnade han till och var sitt vanliga jag igen. Que??? Kvällen innan hade han kalasat på nyfångad, nykokt mört, vi funderar på om han på något sätt kunde må illa av detta, om ett fiskben irriterat någonstans eller vad det var. Jaja, vi lär aldrig få veta. Och husse har order om att inte skärra upp matte så där fler gånger. Det blir så himla dyrt.
Världens bästa, klokaste, snällaste och finaste katt - Pysen. Sa jag snyggaste också?
Eftersom jag ändå måste upp och hosta vareviga natt, bestämde jag mig idag för att det får vara färdigvilat. Så idag har jag gått en lite längre sväng med hundarna, få se om det blir någon skillnad på hostandet i natt nu. Hundarna känns understimulerade, i synnerhet den lille fläckige som hittar på ofog i tid och otid. Till helgen, om inte förr, ska jag ut och lägga lite spår igen så att de får jobba med näsan. Ska försöka mig på ett litet lydndaspass med var och en i eftermiddag också, rösten håller inte alltid men lite ska vi väl klara av.
Var gång jag ser arbetsviljan hos våra små fläckiga, kan jag inte låta bli att känna ledsamhet över alla cavalierer som har förmågan men aldrig någonsin får träna eller aktivera huvudet med annat än promenader. Det är fantastiska små hundar att jobba med. Ganska olika mina laglydiga labbar men inte nödvändigtvis sämre för det. De ger järnet och fort går det. Underbara små varelser!
Visa löper. Det gör henne inte direkt till den snabbaste hunden i huset... Lukta, lukta, kissa, lukta. Det gäller för matte att bita ihop, hålla lilla tanten i rörelse utan att lacka ur för då förvandlas hon till en sorgsen och slagen fröken labrador. I alla fall ser hon ut just så. Men hon kan driva en till milt vansinne när hon är inne i de här perioderna.
Glad midsommar!
Här i Bälinge skiner solen från en klarblå himmel idag. Underbart! Ska försöka lägga mig i en vilstol ute en stund och njuta av finvädret. Testade att gå en kort runda i skogen med hundarna igår men det var inte det smartaste jag har gjort, i natt fick jag gå upp och hosta ett par gånger. Nu ska jag verkligen vara helt stilla i några dagar till så att det här eländet ger med sig en gång för alla. Och sedan ska jag på allvar testa Ragnhilds tips om en tsk honung per dag, nu vill jag aldrig mer vara sjuk.
Muffins åkte hem igår och det lade sig ett tyst lugn över köket. Nästan lite trist, hon var en frisk fläkt i tillvaron. Morris och hon hade många bataljer, favoritleksaken var den pipande tvättbjörnen (eller vad det nu ska föreställa) som både piper och håller för en dragkamp.
Morris ger sig inte frivilligt utan släpades runt köksgolvet, vilt morrande. Tyvärr fastnade inte det senare på bild ;)
Även om det tidvis var livat, kunde faktiskt den lilla koppla av helt och sova också. Nedan syns en typisk sovställning för en labrador.
Ute var det full sula. Där var favvopolaren Melvin. Vad han tyckte om denna uppgift bekymrade inte Muffins. Först var han inte särdeles intresserad men liten Muffins satsade på taktiken "trägen vinner" och den gav resultat.
Man är som ett häftplåster, lämnar inte den utvalde ens då han vill göra tvåan utan hänger envist vid sidan och gör upprepade attacker.
Till sist ger han upp och så får man det där rejset man så gärna vill ha. Tjoho!
Tog flera bilder på mor och dotter också men de ville inte riktigt samarbeta. Detta var den bästa, Visa till vänster och Muffins (H E Dam) till höger.
Så en kommentar till det senaste inlägget i min gästbok, den med frågan om jag har någon valp till salu (utan att ens ange ras). Om du som besökare inte ens ids läsa under rubriken "valpar" på min hemsida och konstatera att jag inga valpar har till salu, då blir du heller aldrig någonsin aktuell som valpköpare i detta hus. För mig känns en allmänt utkastad fråga i en gästbok, utan vare sig presentation eller annat, inte ett dugg seriöst. Mer svar än så blir det inte på den frågan.
Nu går vi in i en spännande vecka. Om ungefär en vecka blir vår lille Idefix förhoppningsvis farsa till blenheim- och tricolorvalpar nere på kennel Mixangels i Nyköping. Du som letar cavalier efter rastypiska och sunda föräldrar med mycket bra hjärtbakgrund kan ta kontakt med Helena på kennel Mixangels för mer information.
Förkylt vare här
Intressant det här med drömmar när man är sjuk. Ena natten var det strålning från Tjernobyl, nästa var jag landets ledande expert på vägslänter. Det senaste är lite komiskt eftersom kursen i Gatuteknik med bl.a. beräkning av släntstabilitet, garanterat INTE var den roligaste kursen jag läste på högskolan... Enligt maken hade jag också svamlat något om Frank Andersson vid något tillfälle under natten mot igår, han har för sig att Frank och jag var och tittade på växthus. Ja, jösses, så det kan bli!
Idag skulle jag ha jakttränat med Katarina och Jota men det kändes välan tungt för Maries kropp och hjärna. Men hundarna måste ut så med två Panodil i kroppen och tjejernas sällskap blev det en riktigt lång promenad. Den lider jag för nu, 38 i feber trots doping i kroppen :( Men hundarna snarkar nöjt i köket, man får vara glad åt det. Katarina tog ett foto på alla snyggingarna också:
Mamma Visa med tre avkommor ur tre olika kullar - Jota, Muffins och Melvin. Och så Morris, så klart!
Besök av fröken Fräsig
Såg ett inslag om Tjernobyl i gårdagens EM-magasin. Det skulle jag inte ha gjort, jag har varit utsatt för radioaktiv strålning hela natten och var alldeles matt när jag vaknade. Fast sedan visade det sig att jag hade feber och ont i halsen också, så kanske var det inte bara Tjernobyls fel att jag sov dåligt..?
Tajmingen är den sämsta tänkbara. Jag hade planerat in en massa spårträning, jag är valpvakt till Muffins, alias fröken Fräsig, och i helgen kommer Katarina och Jota upp och då ska vi träna hund. Jag har helt enkelt inte tid att bli sjuk!!! Nåväl, med lite Panodil i kroppen går det hyfsat, i alla fall så att jag kan ta mig ut på lite promenader i skogen. Hundarna kutar lösa så det gör inget att matten släpar fötterna efter sig.
Muffins seglade in i köket igår och sa "tjena alla, förstår att ni har saknat mig". Det hade de nu inte, i synnerhet inte mamma Visa som tydligt visade att den där tar jag inget ansvar för längre. Muffins insåg raskt att hon aldrig skulle få fart på den tanten och satsade friskt på Melvin och Morris istället. Morris var raskt med på noterna men Melvin var mer svårflörtad. Nu är fröken Fräsig inte den som viker sig för lite morranden, tvärtom. I morse satte hon sig helt sonika på en buttert grymtande Melvin. Då trodde jag att hon skulle få sig en riktig smäll men han nöjde sig med att morra, markera och skaka henne av sig. Hon förtjänade faktiskt lite mer än så... Nåväl, i eftermiddag har farbror tinat upp och lekt jaga-lekar med henne. Han leker fint, hon får jaga honom och det gör hon så det står härliga till. Mellan varven jagar hon Morris också, både inne och ute. Vi har en liten diskussion om det förra men än vill hon inte riktigt ge sig.
Massor med energi är det i damen, just nu lite extra kanske eftersom det gäller att spela upp registret för alla polarna. Igår hade vi några små utvecklingssamtal så idag har hon varit riktigt lydig, ingen idé att testa med kennelmorsan. Jag är inte så pigg på att träna med andras hundar men insåg att fröken måste aktiveras på något sätt, så halva kvällsmaten ströddes ut på gräsmattan (tack Jenni för inspirationen!) och så fick hon leta. Efter det låg hon faktiskt utsträckt på köksgolvet och sov en lång stund. Nu ikväll är det lite rastlöshetspip igen, ger det sig inte så blir det buren en stund. Det fungerade bra igår kväll, när inget annat fanns att göra så somnade lilla fröken Fräsig och sov som en stock hela natten. Anar att det kan bli något liknande ikväll...
Nu är det sommar!
Nu är sommaren här på riktigt! Solen och värmen kom efter helgen. Jag hade ju beställt det till sonens studentexamen men tydligen var leveransen lite försenad. Nåväl, han tog studenten i alla fall.
Världens bästa Viktor som student. Lika snygg som liten som han är som stor, som synes. ;)
Har man en mamma som är labradoruppfödare och en favorithund som heter Melvin, måste man självklart få en labrador runt halsen. Jag fick inte till den helt, stoppningen lyser igenom lite. Det här med att virka figurer är inte riktigt min grej.
I måndags hade vi lydnadsträning på ängen bakom huset. Det var jag, Anita och Fredrik med sina småttingar. Jag tränade med Melvin. Inte rutan då, så klart... Men fritt följ och det måste vi nöta, han tränger som tusan, gossen. Fortfarande studs på fjärret, ska helt sluta träna det på släta marken nu tror jag. Gjorde raka inkallningar, där var det bra fart och fina ingångar. Stegförflyttningar gör han också bra, det är när det börjar bli längre transporter som han blir ivrig och kliver på. Han är ju en ljuvlig hund, alltid fullt ös på det han gör.
Igår tog jag en skön promenad i skogen med bara mina hundar. Kameran fick följa med, här följer några smakprov.
Husets absolut busigaste hund heter Morris men det kan ju ingen tro med denna änglalika uppsyn.
En huvudbild på samme gosse.
Hmm, här luktar det spännande...
Tjoho! Melvin med ett av sina många pinnfynd.
Visa, närmast i bild, ser alltid ut som om hon vore döende när kameran kommer fram.
Ville du nå't eller kan jag få gå igen??? Morris tycker att matte är onödigt krånglig.
Om jag går fot vid sidan och ser riktigt inställsam ut, får jag godis då undrar Visa.
Idefix var inte riktigt sig lik på måndagskvällen, vi tror att hans knä fick sig en mindre smäll och tog genast det säkra för det osäkra med kortare koppelpromenad, metacam och vila. Det tyckte han var så här kul:
Idefix surar.
Idag var han mer eller mindre galen och full av energi så jag tog alla fem på en riktig långpromenad, dock med Stinas båda i koppel och mestadels i gångfart för dem. Cavalierens klagan är nämligen ingen vacker melodi.
Nu tänker jag leta mig ut i skogen och lägga ett par viltspår. Måste ta tag i den träningen också. Jag menar, hur svårt kan det vara, Katarina..? ;o)
Den lille fläckige gör nya framsteg
Den fläckige går från klarhet till klarhet. Nu har han insett att bilar inte äter små cavalierer till lunch och även om det skulle komma upp några kulor när man åker, går livet inte under för det. Bilar kan faktiskt vara kul, man kommer till kul ställen. Och plötsligt blir de istället lite intressanta, man måste nosa på dem och kolla in dem lite ordentligt. Fint promenerade han med mig och tog in posten igår också, något som var en omöjlighet för bara ett par veckor sedan. Det blir nog hund av honom också. Lille prins Bus!
Igår blev det ingen lydnadsträning. Istället blev det kloklippning av alla hundar och sanering av den minste. Hans kissvanor lämnar en del övrigt att önska, vilket underdelen bar tydliga spår av. :( Nu luktar han nybadad och är fin, frågan är väl hur länge..? Nästa gång ska den lille "snopptofsen" ryka, tror att den har spelat ut sin roll nu och bidrar till snusket under magen. Idefix har alltid varit noga med hygienen, Morris är inte lika knusslig. Han är inte så brydd i att vara våt heller, de andra båda far runt och ska torka sig överallt när de har badat men Morris skuttar mest runt och hoppas på godis. Han har helt klart umgåtts för mycket med labbarna.
Just hans kissande är lite komiskt. Han börjar varje runda med att sitta ner och kissa för att därefter lyfta på benet och släppa - inte en droppe! Det där lilla benet är sedan uppe och viftar i tid och otid, oftast kommer det inget men ibland kommer det en liten droppe som kan landa lite här och var, inte sällan på det egna benet. Riktigt najs! Det kommer bli en del badande framöver, i alla fall av vissa delar.
Under gårdagens skogspromenad jagade Melvin sork... De krypen är överallt, jag vet inte var man ska gå för att slippa dem. Tack och lov har ju killen en bra inkallning så direkt jag ropade, avbröt han jakten och kom. Morris fattade inte vad som hände och har hittills inte visat något som helst intresse för sorkarna. Han har desto mer intresse för mattes godisficka och har helt fantastiskt fina inkallningar. Därför får han gå lös, till skillnad från de andra båda fläckiga som numera alltid går kopplade tillsammans med mig. Så ser jag på hundägande, den hund som inte lyssnar och lyder, kan heller inte få gå lös. Jag gillar hundar, men jag ogillar starkt när andra hundar kommer springande till mig och mina jyckar. Visst, det kan hända alla, men när samma hund kommer igen och igen och igen, då är något galet. Jag älskar verkligen våra hundar men jag har all respekt för att andra inte gör det och är skyldig att hantera dem därefter.
Barnen och Melvin hittade en ny favvolek igår, fotboll på ängen. Ludde hade en gammal fotboll som skulle slängas men så kom de på att den kunde bli hundfotboll. Min favoritsekvens var när Melvin "dribblade" med framtassarna, för i munnen hade han en gigantisk pinne. Man kan inte annat än att bli glad av den gossen! Han for i stora bågar över ängen med fotbollen framför sig. Det gick åt en hel del vatten efteråt...
Ikväll ska dottern springa Vårruset och jag och Morris ska in och heja på henne. Ifjol var Melvin med, det var en ypperlig miljöträning för springglad kille som gärna hade gjort sällskap med ALLA som passerade. Den här gången är det Morre-Knorrs tur. Anar att han också kommer att vara lite uppspelt.
Tack för träningstips!
Tack Karin för ditt tips, det tål absolut att testas! Egentligen skulle man kanske ha något typ bordet som förr fanns i agilityn att lägga honom på, men jag skulle kunna testa att lägga honom på bron utanför dörren och ställa mig nedanför. Jag är rädd att när vi väl är på tävling och han är laddad, då är det fullt ös som gäller och så kommer studsen i alla fall. Men jag kan försöka få bort den.
Det komiska är att jag ofta struntat i att nöta fjärret, det har funkat bra ändå. Har haft lite tur också, Visas mamma Maxi flyttade tassarna rätt helt av sig själv och kom aldrig framåt en mm. Med Melvin har jag ju insett varåt det barkade, så jag hade det som förra vinterns projekt att träna tassförflyttning i hallen. Och allt gick bra tills vi flyttade oss ut och ökade avståndet till matten lite... Men nu ska jag testa bron och se hur det går ett tag, då borde jag ju kunna öka avståndet också. Återkommer med rapport!
Är fortfarande lite irriterad över det anonyma inlägg jag har fått i bloggen. Du läser ju vad jag skriver som f-n läser bibeln! Var har jag skrivit att man ska anmäla nybörjarna??? Man ska anmäla det oacceptabla beteendet, oavsett om föraren är nybörjare eller inte, just för att skydda andra hundar (och inte minst nybörjarnas) från detta. Det är ALDRIG OK, oavsett tävlingsform, med hundar som kommer farande och ger sig på andra, helt oprovocerat. Då tar man tag i det problemet först, det löser man inte med att tävla. Om du tycker att det är OK med aggressiva hundar så ser jag fram emot en förklaring men var inte en sådan fegis att du inte törs stå för din åsikt. Jag står för min.
Tycker fortfarande att det skulle vara bra med någon form av enkelt lydnadstest innan man får tävla också. Det är ingen nyhet i sig, inom jakten ser vi det hos de stående fågelhundarna och i våra grannländer också inom retrieverjakten. Man ska helt enkelt visa att man kan kontrollera sin hund genom att bli godkänd på några enkla övningar. Det är ju en trygghet för alla, inte minst för den som ska tävla. Man kan inte se tävlandet som "en kul grej" enbart, de andra som har anmält sig har ju också betalat och kan ha en helt annan syn på saken. Jag har lagt min hund bredvid en stor rottishane på premiären i lydnadstrean en gång och när vi står bakom huset säger ägaren "hoppas han ligger nu, han flög på kompisens hund i förrgår". Då mår man inte helt bra, kan meddelas. Man chansar inte, i synnerhet inte med hundar som visar aggressiva tendenser. Aldrig. Nybörjare har vi alla varit men aldrig under alla mina år som tävlingsaktiv har min hund blivit påhoppad när den suttit kopplad vid min sida. Aldrig.
Regn här idag. Det ingick inte alls i min plan, jag trodde på sol idag och hela helgen. Kollade på yr.no igår och såg inget regn. Kan man inte lita på Norge längre??? ;o)
Uppenbarligen retat någon
Uppenbarligen har jag retat upp någon för att jag blir upprörd när husets egna, kopplade hund blir attackerad. För mig är det märkligt att man kan tycka att ett sådant beteende är OK... Jag medger att ordet kräken var välan hårt, jag var upprörd när jag skrev det. Men jag vidhåller, hundar som inte har tillräcklig lydnad ska inte tävla, man ska inte behöva löpa risk att bli påhoppad på en tävling oavsett vad man tävlar. Tycker du att det är OK så var stor nog och skriv under din kommentar med ett namn också och inte anonymt. I min värld kan påhopp aldrig vara OK, oavsett sammanhang. Det har inget med nybörjare eller inte att göra, det har med sunt hundägande att göra. Dessutom säger reglerna att sådana händelser ska anmälas, det är bara att läsa innantill.
Kan tillägga att jag undanber mig anonyma kommentarer och fortsättningsvis kommer att radera sådana inlägg.
Trippellydnad igen
Bestämde mig för att upprepa måndagens succé och kvällsrasta hundarna en och en för att sedan ta ett lydnadspass på fotbollsplanen bakom huset. Kvällsrasta en och en låter som om jag går en jätterunda med dem, i själva verket går vi 50-talet meter i skogen tills de verkar klara, de kan rutinerna vid det här laget.
Inledde med Morris. Den lille killen förvånar mig, vissa saker lär han sig snabbt som blixten men andra... Suck. Detta evinnerliga hoppande mot benet, ska det aldrig ta slut? Jag visste att det skulle kunna bli ett bekymmer, vis av hur det varit med de andra två, och har därför varit extremt noga med att aldrig, ALDRIG belöna något hoppande på mig utan alltid, ALLTID när man sitter fint och stilla vid sidan. Men hjälpte det? Icke! Ständigt detta hoppande mot mattes ben och godisfickan. Å andra sidan är han allmänt som en sådan där svartvit holländsk liten kanin just nu, hans senaste är att plötsligt göra ett tokskutt för att nappa åt sig små nyutspruckna löv från buskar vi passerar. Som om matten inte redan hade problem med axlarna... Och den stackars spirean vid bron, den knipsar han dagligen lite på. Knäppgöken!
I alla fall. Vi tränade fotposition och bortsett från skutten så gick det riktigt bra. Tränade att sitta och stanna kvar och nu hade minsann poletten trillat ner och han satt blickstilla och stirrade fokuserat på matten. Dutti kille! Blev djärv och testade att lägga honom och lämna några steg, något som ju inte alls gått innan. Men jajamen, min lilla stjärna låg kvar med fullt fokus på matten. Pussesnutt! Efter det busade vi med apportbocken igen. Nu leker han gärna med den men har ingen riktig kläm på att lämna den till mig. Men det struntar vi i tills vidare, först ska vi få den riktigt, riktigt skojig och där är vi på god väg.
Melvin nästa. Han blir ju lite taggad bara av att få gå ut ensam och inte blev det bättre av att han såg att matte tog med apportbocken. Fick påminna honom om att gå och kissa, annars hade han bara steppat runt mina fötter. Den killen behöver ju inte alls dras igång, det blir alldeles för mycket studs i honom då. Började med momentet apportering för att testa av det, det var ett tag sedan vi körde regelrätt lydnadsapportering. Kastar apportbocken och - tjopp, den går i två bitar! Beundrar vovven som satt kvar när den ena kulan studsade runt och hade kul med sig själv. Matten fick ila ut och sätta ihop den efter bästa förmåga och så fick Pellapennan apportera den, något han gjorde riktigt bra. OK, lite studs vid gripandet men det bjussar vi på, ids inte fila på det momentet.
Så körde vi raka inkallningar. Första gick i 120 knyck, matten var supernöjd och belönade med massa bus. Så tog vi nästa och liten labbekille slår av på takten och kommer makligt lullande. Que??? Matten börjar fundera på om hon kan ha tränat alla inkallningar med ställande åt samma håll, om man liksom springer fort åt ena hållet och stannar åt det andra? Hittar ingen annan vettig förklaring, annat än en plötslig vilja att försöka räkna ut moment på förhand. Nåväl, matten fick jobba på lite men till sist fick vi till ett par inkallningar med bra fart åt båda håll. Ska fortsätta med att bara köra raka, inga stannaden ihop med inkallningen mer.
Avslutade med skiftet ligg-sitt, vårt evighetsmoment. Han måste ha gjort den förflyttningen närmare tusen gånger snart, ändå händer samma sak så fort jag ökar avståndet. Jag har nött och nött på detta med att flytta framtassarna och sätta sig bakåt. Och det går utmärkt så fort jag står nära. Men så fort jag prövar att backa mer än 1/2 meter från gossen så lägger han till rumpstudsen och kommer framåt. Jag har bantat bort handtecknet, jag kommenderar med dämpad stämma, jag belönar lugnt med godis istället för leksak. Men rumpstudsen kommer som ett brev på posten. Där får jag fortsätta nötandet och fundera förtvivlat på hur jag ska få till det. Tips emottages tacksamt! Leksak bakom vovven har jag också testat utan framgång.
Morsan så. Hon är helt galen när vi tränar, vitögonen är framme och hon ser ut som en rabieshund. Tog fram en hel apportbock och hon gjorde faktiskt en solklar tia andra gången, så jäkla snyggt! Det kommer aldrig att hända på en tävling, det vet jag, då blir det bus precis som Katarina beskrev i en kommentar. Men jag vet att hon kan! Så körde vi några raka inkallningar och jisses, som hon sprang! Samma hund som passgångar och lullar fram på promenaderna, man kan inte tro att det är sant! Efter det skulle jag köra positionsskifte med henne också men vad händer? Jo, hon lägger sig förstås ner efter 2 sekunders fotsittande. Så jag varvade att belöna sittande vid sidan med att lägga henne för att få henne att lyssna mer på mig och sluta försöka räkna ut saker själv. Det är en egenskap hos henne som ibland gör mig extra gråhårig, detta eviga försök att vara till lags genom att göra saker INNAN kommando. Hon blir ju lite övertaggad av leksaken så jag testade godisbelöning men då vände damen bara bort huvudet. "De där trista hundgodisarna kan du ha själv" sa hon. Några riktigt urusla fotpositioner hade hon också, hon sätter sig snett och jag tror kanske att det är för att bättre kunna se leksaken (och för att jag har slarvat eftersom vi kom igång så sent med tävlingslydnaden). Funderar på att ta fram köttbullar nästa gång och nöta lite position, DET ska hon väl ändå inte kunna motstå!?!?
Och allt detta låter förstås jätteduktigt av mig men i själva verket har jag varit urusel igen. Jag hoppar ständigt över det moment jag borde träna, nämligen RUTAN! Det är det moment som är absolut sämst hos båda de svarta och det moment som matten också tycker allra sämst om (hmmm, kan det finnas ett sammanhang månntro?). Men nästa gång, då SKA jag...
Lydnadsträning med alla tre
Igår var jag duktig matte. Avslutade kvällen med att rasta av de egna hundarna en och en, för att sedan träna lydnad en vända på ängen bakom vårt hus (nej, inte sorkängen utan byns fotbollsplan). Morris fick träna lite på position och så jobbar vi på med detta att stanna kvar. Himla fånigt, tycker Morris, vara stilla så där. Det går bra när man väntar på mat och när man väntar på att få gå lös, men att bara sitta på en äng, nej, det förstår han inte alls vitsen med. Samma sak med liggandet. Han är blixtsnabb ner, testar att lägga ner hakan ett par varv i hopp om belöning men när inget händer... Vi får gneta på en hel del med detta, inser matten, det är inte "bara" att flytta över proceduren från matskålen som det brukar vara med labbarna. Här är det myror i brallan som gäller, då kan man inte vara still! Vi avslutade med att leka med apportbocken och där gör killen rejäla framsteg. Det finns hopp... ;o)
Visa var helt i gasen över att få träna och slog nästan kullerbyttor i sin iver att snabbt få tag på leksaken. En hel del slarv med avsluten (varför räta upp sig när man bara kan dimpa ner med rumpan och hoppas på det bästa?) som matten faktiskt blundade för, det var så kul att se hennes fart och iver. Stora problem med det fria följet dock, den lilla tanten var så taggad, så taggad och trängde något kopiöst, jag vet inte hur många gånger jag klev henne på tårna. Till slut gick jag i snigelfart framåt för att försöka dämpa. Det finns de som påstår att deras hundar tycker att lydnadsträning är trist, jag förstår inte hur det är möjligt. Någonstans måste något ha gått väldigt fel, mina hundar älskar det. Bus och lek med matte, kan det bli bättre. Visas hake är att hon ibland, helt plötsligt får för sig att vi ska köra läggande under gång när vi går fot och så dimper hon ner i backen. Vådan av att ha en hund som vill vara duktig, hon försöker räkna ut vad som ska hända och göra det innan kommando. Inte helt lysande, vi jobbar på det.
Melvin är ju alltid i gasen så där blir man inte förvånad. Måste tänka på att alltid gå ganska sakta med honom, inte alltid så lätt när man är nervös på en tävling. Tränade en inkallning med ställande och genast kom han på att man kanske ska sakta in lite, just in case. Så därefter blev det bara raka inkallningar med mycket motivation, vill inte tappa den fina farten. Avslutade med lite fjärr från ligg till sitt och han hade en hygglig förflyttning av tassarna. Lite framåt kom han men jag har mer eller mindre gett upp hoppet om att få honom att fatta hur han ska flytta dem. Fullt ös medvetslös är hans paroll, att då förflytta lite tassar är inte helt enkelt. Melvin tenderar att göra de flesta moment med en liten studs...
Fläckisarnas tolerans mot hönsen blir allt bättre, dvs de bryr sig mindre och mindre. Häromdagen kunder Melvin inte motstå frestelsen utan gjorde en studs emot dem. Det är uppenbarligen väldigt roligt att se dem flaxa till som de yra höns de blir. Oftast bryr han sig tack och lov inte men den här gången gick det bara inte för mattes labbeprins.
Studentförberedelserna fortskrider. Badrummet uppe är snart färdigmålat, en liten pyttebit kvar nu bara. Då tar färgen slut... Irriterande att behöva köpa en stor burk våtrumsfärg för en pytteliten bit vägg men det är bara att gilla läget. Det blir himla bra, tanken på att hur jag än målar kan det aldrig bli sämre än innan är ganska tillfredsställande. Nya spegeln är jag himla nöjd med. Att killarna knorrar lite över att den hänger för lågt lyssnar jag inte på. Den är inte till för dem. :)
Glada nyheter från kennel Mixangels också, Blinka ser ut att kunna vara dräktig. Vi hoppas det fortsätter så och att det kläcks ett helt litet gäng med cavaliervalpar. Valparna kommer att ha en helt fantastisk hjärtbakgrund och trevliga, sunda föräldrar. Färgerna blir blenheim och tricolor.
Jädrans, vilken helg!
Oj, vilken helg det har varit, jag vet knappt var jag ska börja! Ska jag ta det kronologiskt eller rolighetsmässigt? ;) Jag tar det kronologiskt.
Valpträff med de små spelarna i senaste labbekullen på lördagseftermiddagen. Ett härligt, fartfyllt litet gäng som visade upp fin kontakt med sina förare och som det ska bli spännande att följa framöver. Ganska lika varandra i modellen med smärre variationer, men alla tre är ganska långbenta och gängliga just nu. Otroligt trevliga valpar, hade inte varit fel att ha en sådan själv heller. Men jag har ju den fläckige att brottas med lite till innan vi har landat ordentligt. :)
Mitt under valpträffen så ringer Ebba och berättar att Raya och hon har gjort MH så nu har hon känd mental status med godkänt skott. Härligt! Du är så otroligt duktig med din Raya, Ebba, ni är ett härligt team.
Med jämna mellanrum under dagen poppade det också in små sms från Jota och Katarina som var på certprov för att bli tjänstehund bevakning. Fantastiskt spännande och lite nervkittlande, uppfödaren hade tidvis svårt med koncentrationen under dagen.
På kvällen åkte Ludde och jag iväg till metropolen Mockträsk för att hämta hem tuppen Karlsson. Världens bästa Karlsson, så klart, en otroligt snygg liten dvärgkochintupp. Damerna tog emot honom med förtjusning och han har förgyllt flocken hela dagen idag utan att ge ifrån sig ett enda kuckeliku. Få se hur länge det varar... Försynt och snäll verkar han vara så här långt, hoppas han fortsätter så.
Tuppen Karlsson i all sin prakt.
Så satt jag uppe framför TV:n och väntade in store sonen som var på partaj och skulle få skjuts hem av flickvännen. Gick upp för att slå ihjäl en stund framför datorn och precis då poppar det in meddelanden i Facebook - Idefix har blivit Cavaliersällskapets jubileumshund. Helt fantastiskt roligt! Vår lille kille är ju en på många sätt helt otrolig liten hund, skoj att juryn också tyckte det. Stort TACK till Carina Anklev, Zellamirs kennel, som nominerade honom. Själv tog han uppståndelsen med ro och tyckte att han och matte borde gå och lägga sig på den gemensamma huvudkudden som de brukar...
Idefix, en liten jubileumskille.
Morgonen var spännande, hade Jota varit tillräckligt tyst i basen och hur skulle det avslutande spåret gå? Tyckte att klockan gick oändligt långsamt men så kom telefonsamtalet från en överlycklig matte - de hade två apporter plus slut med sig tillbaka! Äntligen fick min lilla uppfödning en tjänstehund igen, nu är Jota patrullhund i försvarsmakten/hemvärnet. Så duktiga ni är, Katarina och ditt lilla svarta monster!
Katarina och Jota, två skitduktiga tjejer på ren svenska.
Stina och jag bestämde oss för att vi måste fira helgens händelser stort, så nu har hon provbakat studenttårtan och den ska avsmakas ikväll.
Jag firade med att bada Jotas mamma Visa. Inte en dag för tidigt... Hon var inte helt ren, kan vi väl säga. :/ Den hunden är ju hur stabil som helst och viftar på svansen i de allra flesta lägen men schampobad gillar hon INTE. Speciellt duschen är ett riktigt otyg, hälsar hon. Samtidigt som hon faktiskt skakar, måste hon ändå vifta på svansen så matten fick sin beskärda del av både schampo och vatten även hon. Men nu är damen skinande ren och alldeles blanksvart i pälsen - och jag inser att vi nog kan lägga ner alla tillskott av oljor och annat. Hon var inte matt i pälsen efter valparna längre, hon var faktiskt smutsig. Pinsamt, matten...
Duktig matte!
Igår kände jag mig som världens bästa hundägare. Skurade köksgolvet på morgonen, tog totalt tre längre rundor med hundarna, varav en med alla fem (och för det ska man banne mig ha tapperhetsmedalj eftersom det innebär att hantera fem hundar i koppel under en del av vägen). Lydnadspass med alla tre (en i taget, så klart) och så avslutade jag med kloklippning och bad av liten trefärgad. Idag är han mjuk och fluffig. Och köksgolvet ser likadant ut som innan jag skurade, så jag får upplysa alla som kommer att det minsann är nyskurat... ;)
Lydnadsträningen gav både positivt och negativt att tänka på. Liten Morris går framåt, nu brydde han sig inte särdeles om bilarna utan sökte väldig kontakt under fotgåendet. Matten har hopp! Lägger sig blixtsnabbt men hur vi ska få till apporteringen vet jag inte riktigt, den blir helt klart en svår nöt att knäcka. Nåväl, den går att hoppa över i ettan. Måste träna honom på längre stunder nu, allt går i 120 knyck. Läggandet är blixtsnabbt ned men tenderar att bli blixtsnabbt upp också i hopp om belöning. Nåväl, vi har inte tränat den biten än utan fokus har varit snabbt ner och det har jag ju lyckats med. ;)
Tränade fjärr med Melvin för första gången på länge. Han har ju alltid dunkat i backen på läggandet men det gjorde han inte riktigt igår. Det gav matten en gnagande oroskänsla i magen - kan det vara armbågen som besvärar min prins? Måste hålla lite koll. Han är ju den mest underbara labbekille som finns, han blir så lycklig när vi ska träna och ger verkligen järnet i allt. Lite jobbigt i fria följet, jag måste komma ihåg att gå ganska sävligt för annars triggar han som tusan och börjar tränga. Men går jag sakta får vi en bättre position. Det får vi jobba vidare på. Det känns som ett angenämt problem, det omvända är ju betydligt vanligare för många. Jag tror mycket handlar om inställning hos föraren och hur man belönar. Mina hundar förväntar sig bus och lek med matte, då vill man jobba. Sedan finns det de som tycker att vi slamsar men det får stå för dem. I min flock är det jag som är chefen och jag vill att mina "anställda" ska tycka att det är roligt att vara "på jobbet".
Visa har jag varit lite slarvig med och det märktes, hennes position var ingen höjdare. Men efter ett par omtag skärpte hon till sig. Och naturligtvis trampar hon med frambenen och försvinner bakåt när hon tror att det vankas beröm/belöning! Min lilla stepphund! Hon kan verkligen kampa nu, hade jag varit starkare så hade jag nog kunnat lyfta henne. Lek med matte, det är skoj!
Konstaterade också igår att Melvin har blivit riktigt snygg, med mina mått mätt. Under vintern har han fått mycket mer kropp och även lite mer huvud, han ser mer maskulin ut nu än innan. Lite grövre då än innan men inget som påverkar hans smidighet. Fyra år tar det alltså för en labbe att bli färdigväxt, i alla fall från mina sena linjer. Kan vara bra att komma ihåg för er valpköpare.
Hade en skräckupplevelse under gårdagens förmiddagsrunda. Kom lullande nerför backen mot huset med mina tre i koppel. Småpratade lite med en man som satt och solade när det plötsligt sa VOFF innanför hans altandörr och ut kom en leonberger, skällande och med svansen rakt upp. Såg inte helt trevlig ut, kan meddelas. Hussen ropade men satt kvar, hunden brydde sig överhuvudtaget inte utan gick stelbent mot oss. Kan säga att jag gick snabbt därifrån... Huvva! Jag fullkomligt avskyd lösa hundar som kommer farande och har numera grundinställningen att jag som ledare försvarar min flock. Blir vi hotade så kommer jag att göra illa den hund som anfaller om nöden kräver, så är det. Men hur går man i klinch med en leonberger??? :/
Bilträning
Bilträningen med den lille fläckige är påbörjad. Grannarna är förvarnade, sitter jag till synes ensam i bilen på garageinfarten så är jag inte sjuk utan hundträning pågår. Vi startade igår, satt i bilen på garageinfarten, Morris och jag, och så fick han äta en köttbulle i småbitar. Darrande och storögd var han och först ville han ingen köttbulle ha men sedan gick den ner, om än med viss skepsis. Väl inne drack han vatten men efter fem minuter kom vattnet upp. Har man varit i bilen ska man tydligen kräkas. Nya försök idag, denna gång med en halv grillkorv. Och faktiskt gick det lite bättre, han kunde till och med drista sig till att vifta på svansen lite. Korven slank ner och när han väl kom ur bilen var han inte lika stukad som dagen innan utan mer sitt vanliga glada jag. Det visade han genom att först springa och hälsa på lill-husse som just kom från skolan, för att därefter springa vidare ut på vägen och hälsa på två andra småkillar också. Inte helt optimalt, kanske, men det visade i alla fall att han inte var lika påverkad som dagen innan. Nya tag i morgon, en ny jorvbit väntar i kylen. När han känns avslappnad fram i bilen ska vi pröva där bak, därefter ska vi testa att köra bilen lite på tomgång (känns hemskt för miljömuppen men vad göra?) och nästa steg blir att åka upp till byagården för att låta dagens skogspromenad utgå därifrån. Jag börjar ha visst hopp om att detta nog ska gå att få till, killen är ju mutbar.
Småttingarna har börjat bli ganska på det klara med att det finns en värld utanför lådan. Ikväll har alla tre tjejerna hängt över kanten och tittat suktande på allt det spännande. Storebror Melvin har nosat lite lagom storebroderligt nedlåtande på dem och de har viftat på sina små svansar och slickat honom på nosen. Han visar större intresse än vanligt men det syns också ganska tydligt att han tycker att de är äckliga. Det är inget mot vad Morris tycker, när jag ligger platt på magen med ansiktet i lådöppningen, står han på min rygg med framtassarna på mina axlar. På det viset kan man titta på de små utan att riskera att de kommer nära. Det tycker han är perfekt. Labbevalpar luktar klart mer valp än cavaliervalpar, som faktiskt inte luktade något alls, så jag kan förstå att han reagerar. De små ger så här långt ett väldigt framåt och småkaxigt intryck hela bunten, öppnar jag luckan och stoppar dit ansiktet så kommer de i ett helt litet stim för att pussas. Och bita lite smått i nästippen... Frågan är hur många dagar till jag kan hålla dem i lådan. "The Box Is Not Enough" säger de...
Valparna tre veckor
Så har de små svarta blivit tre veckor gamla, otroligt så fort tiden går! Jag skulle filma dem lite, med tanken att skapa ännu ett mästerverk fast i lite bättre ljus, men batteriet visade sig vara helt urladdat. Brottades Ingmar Bergman också med dylika simpla problem?
I brist på filmkamera fick den vanliga kameran komma fram. Öppnade luckan och fotade de små, varpå lilla tiken genast larvade fram mot öppningen och kikade ut. Det finns alltså en värld utanför lådan...
Det roliga med syskon är att man kan busa med dem.
Men ibland måste man ta sig tid och fundera lite också.
Idag har de fått smaka på lite valpmat i gemensamt fat, RC Starter mousse. Det var inte svårt att förstå varför den ena tiken plötsligt är störst i gänget, jag fick lyfta bort henne från fatet till sist. Jag vill ju inte att de äter så att de får magknip. Ena killen var lite fundersam till denna nymodighet och tyckte att maten gjorde sig betydligt bättre om man åt den från mattes fingrar.
Tog en skogspromenad med mina båda grabbar i eftermiddag när en Irish Soft Coated Wheaten terrier plötsligt kom springande lös. Det är inte första gången den hunden dyker upp i skogen och nu börjar jag vara ganska less. Kan man inte hålla koll på sin hund så ska man inte ha den lös. Min hundhållning kan aldrig bygga enbart på att andras hundar är lydiga, en olydig hund ska inte vara lös. I synnerhet inte på sådana ställen där jag inte har möjlighet att hålla koll. Nästa gång kommer jag att sparka, jag försvarar min flock och mina hundar, så är det bara. Nu har de haft chansen. Morr!
Morris har fått träna på att gå i trappan, han har varit lite fundersam till det och vår trappa är dessutom ganska halkig. Men med lite godis löste det sig galant, nemas problemas hälsar Morre-knorr. För säkerhets skull gjorde han om övningen några gånger på egen hand efteråt, i hopp om att det skulle ramla ner mer godis. Han är en filur, den gossen, och han lär sig snabbt. Mammas lill-hjärta!
Däremot är lill-hjärtat åksjukt, det är mindre kul. Han och Melvin fick åka bil in till sta'n igår och det var en ganska spak liten kille som lastades ur bilen. Han spottade upp sig efter en stund men väl hemma på garageinfarten så kom frukosten upp trots att det gått flera timmar. Även matten lider ju av åksjuka och kan inte ens åka tåg utan att medicinera först så jag lider verkligen med honom. Men bästa boten lär vara att åka och åka, så vi siktar in oss på många små trevliga bilturer framöver. Har också fått tips om bomull i öronen, ingefäratabletter, Postafen mm. Jag ska pröva mig fram och är oändligt tacksam för alla tips. Första gången vi har en åksjuk hund, det är en nyttig erfarenhet det också.
Måndag 16 januari
Spännande vecka stundar, fram emot slutet av veckan borde vi veta vad som finns i Visas mage. Jag tippar på torsdag, då är det 62 dygn och de flesta av mina kullar har fötts då. Var på ett föredrag av Catarina Linde för några år sedan och lärde mig bl.a. att detta med valpningsdygn är lite rasberoende. Kanske labbarna håller sig rung dygn 62 då, vore roligt om fler kan uttala sig om detta. Skriv gärna kommentar om du läser detta och har uppfödarerfarenhet, oavsett ras!
Jag har laddat med stickprojekt inför valpningen, måste ha något som håller händerna sysselsatta. En bok hör också till valpningskitet. Jag brukar sitta på en stol bredvid valplådan och hålla mamma hund sällskap under öppningsskedet, för att sedan övervaka lite mer nära under utdrivningen om hon så önskar. Tycker att man ska försöka låta dem klara det själva i möjligaste mån och märker att mina labbar vill ha det så. Jag ska finnas där men inte vara för påträngande. Läser ibland hur folk masserar ryggar på hunden och annat konstigt. Förstår faktiskt inte varför, om jag går tillbaka till min egen förlossning så kan jag säga att jag nog hade gett maken en stor smäll om han börjat massera ryggen, badda pannan eller något annat lika märkligt. Jag tror att när det gäller födandet, går vi alla tillbaka till någon sorts urinstinkt som finns därinne och som ska få finnas. Man blir inåtvänd och det ser jag på tikarna att de också blir. De ska få följa sina instinkter utan att jag stör dem, men jag ska finnas där och hålla koll. Så ser i alla fall jag på det hela, kan tänka mig att detta också varierar från ras till ras. Maya ville ju helst sitta i mattes knä under öppningsskedet.
Känner rent allmänt att jag måste ta tag i gossens allmänna uppfostran nu. Koppelpromenaderna är förenade med livsfara, det är ett under var gång jag kommer in utan att ha slagit ihjäl mig. Igår snöade det på kvällspromenaden, varpå liten Morris började jaga snöflingor. Då kan han liksom kasta sig ut rakt framför fötterna och det är millimetrar från att matten snubblar över den lille. Han har också kommit på att om man inte vill vara i köket, kan man sitta vid grinden och skälla för då tror de att man vill ut - och det vill man ju! Fast inte för att kissa då... Matten har lite att jobba på där men med godis och beröm tror jag att vi kan få till det mesta.
Fast ibland funderar jag om det finns något förhållande mellan noslängd och hundens minne. Vissa saker verkar nämligen helt omöjliga för en cavalier att lära sig! Som detta med att gå i koppel. För de båda vuxna verkar varje dag vara en ny dag och man får inleda promenaden med att upplysa dem om att nej, det är inte OK att dra i kopplet idag heller. Eller detta med att stjäla mat. Bara för att man själv är färdig, kan man inte dyka ner i någon annans skål och roffa åt sig. Sådant gör inte labbarna, men snälla som de är så backar de undan när en cavalier (ofta en med rödbruna fläckar på vit botten, faktiskt) kommer farandes.
Jag har laddat med stickprojekt inför valpningen, måste ha något som håller händerna sysselsatta. En bok hör också till valpningskitet. Jag brukar sitta på en stol bredvid valplådan och hålla mamma hund sällskap under öppningsskedet, för att sedan övervaka lite mer nära under utdrivningen om hon så önskar. Tycker att man ska försöka låta dem klara det själva i möjligaste mån och märker att mina labbar vill ha det så. Jag ska finnas där men inte vara för påträngande. Läser ibland hur folk masserar ryggar på hunden och annat konstigt. Förstår faktiskt inte varför, om jag går tillbaka till min egen förlossning så kan jag säga att jag nog hade gett maken en stor smäll om han börjat massera ryggen, badda pannan eller något annat lika märkligt. Jag tror att när det gäller födandet, går vi alla tillbaka till någon sorts urinstinkt som finns därinne och som ska få finnas. Man blir inåtvänd och det ser jag på tikarna att de också blir. De ska få följa sina instinkter utan att jag stör dem, men jag ska finnas där och hålla koll. Så ser i alla fall jag på det hela, kan tänka mig att detta också varierar från ras till ras. Maya ville ju helst sitta i mattes knä under öppningsskedet.
Fick ett nytt koppel till Morris i julklapp från maken. Hade önskat mig ett från Paw of Sweden och fick ett också. Så här ser det ut, jättesnyggt!
Jag har det som är blått längst till vänster. Kan varmt rekommenderas, sköna att hålla i och inte så tunga. Detta har också invävd reflex, inte fel i vintermörkret. Det gjorde han bra, den käre maken! Nu ska jag bara välja halsband också för presentkortet jag fick. Det börjar bli hög tid att skaffa ett halvstrypshalsband, känner jag. Gossen börjar liksom lägga sig i halsbandet och sätta full fräs framåt och det gillas inte riktigt.
Känner rent allmänt att jag måste ta tag i gossens allmänna uppfostran nu. Koppelpromenaderna är förenade med livsfara, det är ett under var gång jag kommer in utan att ha slagit ihjäl mig. Igår snöade det på kvällspromenaden, varpå liten Morris började jaga snöflingor. Då kan han liksom kasta sig ut rakt framför fötterna och det är millimetrar från att matten snubblar över den lille. Han har också kommit på att om man inte vill vara i köket, kan man sitta vid grinden och skälla för då tror de att man vill ut - och det vill man ju! Fast inte för att kissa då... Matten har lite att jobba på där men med godis och beröm tror jag att vi kan få till det mesta.
Fast ibland funderar jag om det finns något förhållande mellan noslängd och hundens minne. Vissa saker verkar nämligen helt omöjliga för en cavalier att lära sig! Som detta med att gå i koppel. För de båda vuxna verkar varje dag vara en ny dag och man får inleda promenaden med att upplysa dem om att nej, det är inte OK att dra i kopplet idag heller. Eller detta med att stjäla mat. Bara för att man själv är färdig, kan man inte dyka ner i någon annans skål och roffa åt sig. Sådant gör inte labbarna, men snälla som de är så backar de undan när en cavalier (ofta en med rödbruna fläckar på vit botten, faktiskt) kommer farandes.
Katarina hade lagt ut en bild på Jota i Facebook och jag har helt fräckt snott den. Dels för att Jota är söt, så klart, men också för att visa vilken fantastisk inomhushall som Västernorrlands kennelklubb har ordnat. Man blir lika grön av avund som färgen på mattan! Varför, varför kan vi inte ha samma möjligheter häruppe, vi som verkligen behöver det? Mer info om denna fantastiska hall hittar ni här: http://www.vnkk.se/klassarena/index.htm
Cavalieravel och labradorvalpar
Låg och myste med Visa igår och kände på hennes nu ganska trinda mage. Och där var det, det där lilla puffandet från en valp som rörde sig! Lika fascinerande varje gång, jag blir alldeles upprymd av känslan. Det finns något därinne och jag blir så nyfiken på vad. Snart vet vi, lite drygt en vecka kvar nu.
Han har också haft ett par förfrågningar från mer långväga håll och det är förstås fantastiskt roligt, även om det inte alltid har blivit som det var tänkt. Någon har dragit sig för resan hit upp. Om ni bor en bit bort och är intresserade av gossen, tveka inte att höra av er. Vi kan säkert hitta en fungerande lösning, både praktiskt och ekonomiskt.
Idefix är tillgänglig till avel för friska och sunda tikar. I och med sitt 7-årsintyg får han nu gå i avel så länge han är fertil. Men, och detta är viktigt, vi är inte intresserade av förfrågningar från tikar som INTE uppfyller hälsokraven! Läs mer på rasklubbens hemsida (under fliken avelsråd) om vad som gäller innan du kontaktar oss. Det har varit några förfrågningar från tikägare där tiken varit spärrad för avel, antingen för att hon inte själv uppfyller kraven eller för att hennes föräldrar spärrar henne (föräldradjuren måste ha hjärta utan anmärkning efter fyra års ålder). Grunden i ett avelsarbete är ALLTID friska och sunda djur, det är för mig oerhört märkligt att ens fundera över att ta valpar innan man vet att man har en frisk hund. Så - kolla era tikar! Efter det är ni varmt välkomna att höra av er.
Han har också haft ett par förfrågningar från mer långväga håll och det är förstås fantastiskt roligt, även om det inte alltid har blivit som det var tänkt. Någon har dragit sig för resan hit upp. Om ni bor en bit bort och är intresserade av gossen, tveka inte att höra av er. Vi kan säkert hitta en fungerande lösning, både praktiskt och ekonomiskt.
Dyngförkyld :(
Just nu är livet inte särdeles roligt. Jag har lyckats bli dyngförkyld. Det vällde över mig i fredags kväll men då tryckte Pigge i mig en vitlöksmacka (vidrigt stark!) och lite whisky så på lördagen kände jag mig kurerad och gick på julkonsert tillsammans med Pigge (en julklapp från mina föräldrar). Storband och manskör, kan inte bli mycket bättre. Förutom då att jag blev sämre igen. :( Nu börjar paniken komma krypande, julafton på lördag och lillejul med familjen och sonens flickvän med familj på torsdag. Får inte, får inte vara sjuk! Nåväl, det blir en jul ändå, det är bara att inse, även om Marie inte hinner baka och städa som hon brukar. Köttbullar, prinskorv och rödkål ligger i frysen tillsammans med lite limpor och saffransbröd, Pigge gravade lax igår och jag har hemma både sill och ansjovis, så nog ska vi klara oss. Det kunde vara värre. Men det kunde absolut vara bättre också...
Inte har vi det så julpyntat än heller, jag vill helst storstäda innan pyntet kommer upp. Men mina stickade julkulor i fönstret ovanför ytterdörren är jag faktiskt riktigt nöjd med:
Lille Morris har allvarliga planer på att bli heminredare när han blir stor, alternativt så ogillar han vår kökssoffa. Nu måste den kläs om, den saken är klar. Det går inte att lämna den lille illbattingen obevakad i köket, då är han där och "slipar" på skumplasten som nu sticker fram. Men han är duktig också, lill-killen! Mattes idoga belönande av behov som uträttas utomhus börjar ge frukt, idag krafsade han på grinden och pep när han ville ut. Gull-gosse! Inte så illa av en 3 1/2-månadersvalp. Förväntar mig inte att det ska hända varje gång men vi är i alla fall på g. Nu jobbar vi också på att sitta fint vid sidan när matte öser upp hundmat ur fodertunnorna, istället för att hysteriskt försöka hoppa ner i dem. Det går väl så där men övning ger färdighet, trägen vinner och allt vad det nu heter. Gossen är ganska alert så matten jobbar en hel del med det motsatta, att vänta och ta det lugnt. Jag ser det som ett långsiktigt projekt...
Till sist kommer här en julhälsning, från oss alla till er alla:
