Surväder var ordet
Alla som tror att jag har ramlat ihop alldeles eftersom jag aldrig skriver här har fel, jag har bara inte hunnit. Hade deadline på ett stort jobb ibörjan av veckan och har jobbat som en gnu (ja, de är flitiga, gnuerna) för att hinna. Men nu är det klart! Då tänkte jag ta mig lite julledigt men si, det ramlade in nya jobb och jag törs inte säga nej. Så här sitter jag nu... Lite synd att det ska vara så dålig kurs på både Euro och dollar, det hade varit mycket roligare om valutakursen var högre.
Riktigt surväder har vi häruppe. Det var så galet vackert i måndags, vi hade tolv minusgrader på kvällen och det kom massor med fluffig, vit och gnistrande snö. Hundarna och jag tog en promenad i skenet av pannlampan (och deras discoblinkande halsband), de simmade omkring i lössnön och tyckte livet var toppen. Sedan kom plusgraderna... och regnet... Nu vet jag snart inte vart jag ska gå, är det inte snorhalt så är det fullt av vatten. Rustade mig med IceBugs en kväll för att slira runt byn men insåg efter några hundra meter att hundarna inte är dubbade. Då hade Visa slirat för tredje gången och eftersom jag är lite rädd om henne nu så fick jag vända.
Då kommer vi till det verkliga glädjeämnet - jag börjar tro att Visa är dräktig! Hon är pigg och glad, inte så där seg som tidigare gånger. Däremot är hon matfixerad till tusen, när jag kommer yrvaket tassande vid 5.30 för att Morris vill gå ut och pinka, möter hon mig i grinden med viftande svans och hoppas på frukost. I vanliga fall skulle hon möjligtvis lyfta på ena ögonlocket borta i hundsängen men förmodligen inte ens det. Men nu kretsar allt plötsligt runt mat och hon stjäl ohämmat Morris tuggben så fort man vänder ryggen till. I förra veckan snodde hon (och klämde raskt i sig) fem tuggskor. Hon kan ligga och till synes sova men om jag går ut ur köket en minut och sedan återvänder så är tuggisen bort. Puts väck.
Lille Morris är förstås också ett glädjeämne, ett ganska påhittigt sådant. Numera nöjer han sig inte med att agera fördisk till disken i diskmaskinen genom att stå med framtassarna och försöka slicka där han kommer åt. Nej, han har kommit på att han kan skutta UPP på luckan och vidare IN i maskinen! Det är förstås inte så lysande, igår lyfte jag ut honom därifrån två gånger. Vi har lite olika uppfattning om hur bra det är, han och jag. Han är lite mindre lyhörd ute nu, anar att det är en första könsmognad som gör sig påmind. Men han är en väldigt kul kille, alert och träningsglad till tusen. Fast han har kommit på att man kan äta snö, det gillar vi inte riktigt. Det blir liksom Mission Impossible att försöka hålla pölarna utanför huset. Vi går ut, han kissar och klämmer i sig lite snö. Snön passerar i raketfart genom systemet och innan matte hinner blinka så är det dags igen.
Mindre än en månad kvar tills Idefix fyller sju år nu och det blir dags för det där magiska sjuårsintyget. Jag hoppas verkligen att han ska vara fri från blåsljud fortfarande och kommer vara ruskigt nervös när det är dags. Han själv är förstås sig lik och har inga funderingar på blåsljud eller annat. Han gör som han vill, det har han alltid gjort, och hoppar och tar sig fram där han behöver. Jag vill ju gärna att han är rädd om sitt knä men han har inga sådana funderingar. Sitter man och stickar i fåtöljen och han blir sugen på att kela, vips, så har man honom i knät. Maya är mer försynt, kliver upp med framtassarna och tittar med bedjande jätteögon. Idefix har aldrig kunnat stava till ordet försynt...
Roligt är att två valpar efter honom har debuterat i ringen i år och båda har tagit CK. Tizitas Arctic Angel, Signe, är ställd flera ggr med både CK och reserv-cacib. Lilla Terttu, Apricot Ladybird, gjorde sin debut på stora Stockholmsutställningen och det med bravur, hon placerade sig 3:a i juniorklassen med CK. Pappa Idefix är förstås stolt men inte ett dugg förvånad, han har vetat hela tiden att hans barn är vackra. ;o)
Hönsen har börjat spruta ur sig ägg nu, mitt i vintern. Vi plockar dagligen in mellan 2 och 4 stycken och då ska ni veta att jag just nu har fyra hönor som värper! Vi väntar spänt på att den grå isbarhönan, Rut, ska klämma ur sig sitt första ägg också. Hon ska nämligen lägga gröna ägg!
Illbattingen
Så här ser han ut, illbattingen:
Han blev tre månader igår och det firade han med att vara särdeles odygdig. Kakelugnen och köksluckan bär spår av hans framfart. Matten for efter och penslade med ättiksprit, killen prövade och nös men efter en stund hade det antingen dunstat eller killen vant sig för då var han där igen. I morse hade han tuggat ett hål i den fina biabädden som vi fick från Inger. Nu är valphagen intagen, eller isoleringscellen som tonårssonen har döpt den till. Den lille är inte längre betrodd att härja fritt i köket utan uppsyn. Visa är ju utsedd till att vara valpvakt men hon är mer intresserad av att sno den lilles ben än av att agera lektant.
Melvin sänkte sig till att leka lite med den lille igår. Jag har gjort ett rep av trasiga strumpor och den svarte prinsen kunde nådigt tänka sig att hålla i den ena ändan och gå runt med en ettrig Morris hängande i den andra. Ingen riktigt helhjärtad insats men i alla fall ett klart framsteg. Den lille var nöjd och glad.
Även om han är ett litet illbattabarn, är han också förtjusande charmig och otroligt lättlärd. Han älskar att träna och gillar både godis och bus som belöning. Vi har en illgrön kongkanin som belöningsleksak och den gillar han skarpt. Har inlett projektet "stå" nu, ska vi någon gång ge oss ut på utställning framöver så är det knappast bra att bara kunna sitt och ligg. Han pendlar mellan de båda lägena när han vill få godis, i hopp om att det ska ge utdelning. Så nu introducerar vi stå. I värsta fall får jag väl leja familjens proffshandler så antar jag att problemet är löst. Kan förresten passa på att slå ett slag för hennes matblogg här: matlastina.bloggo.nu
Både recept och foton är hennes egna. Hon är duktig, den lilla! Ibland faller äpplet ganska långt ändå...
Fototävling mm
Vår lilla Maya är med i en fototävling på nätet. Hon ligger tvåa så vi behöver DIN hjälp! Gå in och rösta, helst varje dag, på nr 13 här: http://www.hundonline.se/foto.asp
Morris blir 3 månader på tisdag. I tisdags, på 12-veckorsdagen, tog vi lite nya bilder. Och nej, ståbilderna blev inget vidare den här gången heller. Men visst är lill-killen söt?
Busig är han också, han hinner med mycket på en dag. Men han är helt underbar, fantastiskt följsam, lyhörd och oerhört glad i att träna. Nu kan han ligg från stående utan handtecken. OK, han lägger sig ibland utan kommando också, i hopp om att få en godis och när sitt inte verkar löna sig. Men jag gillar det där alerta och liksom "tänkandet" hos en hund, hur de söker egna lösningar. Han är en väldigt, väldigt trevlig kille så här långt. Och söt.
Lite knepigt är det dock att få ihop hela flocken. Idefix har helt köpt den lille och busar gärna, även om han förstås måste morra och låta farlig hela tiden men sådan är han ju, alla vet att man inte behöver bry sig. Han måste också jucka lite på den lille ibland för att påminna honom om vem som är bossen. Som om han skulle tvivlat på det! Melvin är dock helt ointresserad i den lille, han har gått från att busa lite ute till att helt ignorera honom. Det skulle inte göra mig något om det inte vore för det att han behandlar honom som luft, bokstavligt talat, och alltså inte heller bryr sig det minsta om att vara försiktig i hans närhet. Det känns inte som någon höjdare med drygt 35 kg labbekille på kanske 3 kg cavalierdito. Alla tips på hur jag kan få den svarte gossen att utöva lite mer kroppskontroll mottages tacksamt.
Den svarte gossen har också tagit sig lite friheter här så matten har faktiskt skärpt upp ledarskapet lite och styr upp vardagen lite mer. Jag hade slappat till lite och då vet alla hundägare vad som händer... Hoppas också att det ska leda till att jag kan få ihop flocken lite bättre, vi får väl se om jag får rätt.
Jag har fått en del kommentarer i bloggen på sistone från både kända och okända. Om ni visste hur det gläder mig! Tack snälla, då vet jag att någon läser vad jag skriver. Just inlägget med mina tankar runt avel och uppfödning har jag fått en del respons på, både här och annars. Jag vill fortsätta lite på det spåret. Många av oss uppfödare hamnade nog i detta mer eller mindre av en slump. Så var det för oss, vår tik visade sig vara en hyfsat bra representant för sin ras och vi blev tillfrågade om vi inte tänkt att ta en valpkull på henne. Efter lite funderande gjorde vi det och på den vägen är det. Jag ser andra som skaffar sig en tik i enda syfte att börja med uppfödning. Det gör mig fundersam. Hur kan man tänka sig att föda upp en hundras som man inte är bekant med? Vad säger man till valpköparna som kommer och vill ha goda råd, när man bara haft rasen ett par år längre själv? Och vad säger att den tik man har köpt är en avelstik? För egen del är jag väldigt noga med vilka hundar jag köper och också vilka hanar jag använder, inte minst hälsomässigt. Man kan aldrig slarva med hälsan, det är min bestämda uppfattning. Man kan inte heller slå bort misslyckanden med en axelryckning därför att de faktiskt drabbar tredje part - valpköparen. Avelsdjur ska väljas med omsorg, man är inte per automatik ett avelsdjur för att man råkar vara brun (labbe) eller trefärgad (cavalier). Man måste bevisa att man håller måttet, att man är en god representant för sin ras. Det är därför vi har utställnings- och provverksamhet, för att få en objektiv bedömning av våra hundar. Vi har också hälsoprogram och vi har framförallt en fantastisk tillgång i rasdata.nu eller skk online. En tillgång också för er som funderar på att skaffa hund. Gå in på www.rasdata.nu/labrador eller www.rasdata.nu/cavalier och klicka er fram, kolla meriter och hälsostatus på föräldradjur och deras syskon, kanske på uppfödaren som helhet osv. Det kan vara välanvända minuter!
Morris 12 veckor idag
Idag blr lille monster-Morris 12 veckor! Det ska firas med vaccination och sedan ska vi ut och upptäcka världen lite mer än vad vi hittills har gjort. Morris är laddad. Han är en helt ljuvlig liten kille, lite mer aktiv och påhittig än de labbevalpar jag hittills har haft i samma ålder men också fantastiskt följsam och läraktig. Han kommer som skjuten ur en kanon när man lockar på honom och han älskar våra små träningspass. Ibland blir det godis och ibland lite bus med kaninen, vår träningsleksak. Allt är lika skoj. Men han är en hejare på att vässa tänderna på det mesta! Jag försöker förtvivlat styra över honom på tuggben men det är inte helt enkelt, de stora tar chansen och snor dem så fort jag vänder ryggen till.
Morris följer med på någon kortare runda i skogen varje dag och verkar tycka att det är ganska lattjo. Visa håller ett vakande öga på honom, ser hon något som hon tycker är hotande så reser hon ragg och håller extra koll. Den andre svarte däremot... Han flänger mest omkring, visserligen inte lika fixerad vid morsans rumpa längre men fortfarande lite välan yvig och ofokuserad. Nåväl, sådan är han, gossen Melvin.
Ser på FB att väldigt många hundar verkar vara på vift nu. Sådant kan förstås hända, det har vi erfarenhet av från när Idefix smet från hundvakt. Men ibland tycker jag att folk släpper sina hundar lösa lite väl lättvindigt. Ska hunden vara lös, ska man också ha en väl grundlagd kontakt och lydnad. Det är inte en rättighet för en hund att gå lös, det är en förmån som bygger på att jag har tränat med den.
Det som också verkar öka är hundstölderna, hundar stjäls ur bilar, från trädgårdar etc. Det tycker jag är riktigt läskigt! Jag försöker undvika att handla om jag måste lämna hunden ensam i bilen. Vet fler än en som sett någon stå och pillra med bakluckan på bilen när de kommit ut från affären. Så var rädda om era fyrbenta vänner!
På fredag är det två veckor sedan Visa parades. Än syns inga tecken, möjligtvis då Melvins kvardröjande intresse för hennes rumpa. Men jag vet inte om den gossen är att lita på... ;o)
Ibland blir jag lite less...
Jag tror att jag har två av världens absolut vänligaste raser under mitt tak. De undviker allt vad bråk och trubbel heter och försöker lösa problem med en ständigt viftande svans. Kniper det riktigt så lägger de sig hellre för inkräktaren än riskerar att hamna i slagsmål. Men människorna de omger sig med är inte alltid likadana. Tyvärr.
Det borde vara enkelt att vara hunduppfödare. Det finns en rasstandard som ger en beskrivning av rasens utseende. Den borde alla sträva efter att hålla sig till, utan överdrifter åt något håll. Det finns grundregler för alla verksamma inom SKK-organisationen som man är skyldig att rätta sig efter. Det borde ligga i allas intresse att de hundar vi föder upp är friska, sunda och kan leva ett långt och lyckligt liv framöver.
Att vara uppfödare är inte bara att få fram söta små valpar som man gullar med i åtta veckor och sedan säljer till första bästa. Det handlar om ett ansvar för rasen, ett ansvar att förvalta den på bästa sätt. Alla hundar är inte avelsdjur, hur bra de än må vara. En hund som inte är frisk eller som lämnar en stor andel defekta avkommor ska inte gå i avel. Hur mycket jag än älskar mina djur, är jag skyldig att se på dem med objektiva ögon. Är just min hund ett avelsdjur? Ett sätt att kontrollera detta är självklart att meritera hunden, där någon utomstående bedömer min hund. Ett annat sätt är att noga utvärdera avkomman för att se att min hund faktiskt har tillfört rasen något. Utvärderingen kräver lite arbete och framförallt en kontakt med valpköparen, men är i mina ögon en nödvändighet för att kunna bedriva ett seriöst avelsarbete.
Avel kräver också ärlighet, att vi är ärliga mot varandra och berättar om fel och brister hos avelsdjuren som inte syns på utsidan eller i kennelklubbarnas register. Många av oss småuppfödare står och faller med denna ärlighet.
Jag tror att vi alla skulle behöva stanna upp ibland och fundera över vad som gjorde att vi skaffade vår första hund, varför vi fastnade för rasen och varför vi sedan blev uppfödare. Försöka hitta tillbaka till kärleken till hunden, glädjen i hunderiet och till en ärlig och rak inställning till uppfödandet. Kanske skulle både vi och hunden vinna på det i längden?
På torsdag åker jag och Visa österut
Idag har jag varit på en liten tur till Skellefteå. Med i bilen var Visa, Maya (som skulle ta ett stygn man missat vid borttagande efter snittet) och så Morris, eftersom jag insåg att han inte kunde vara ensam och killarna inte är så sällskapliga just nu. Kan säga att lill-killen var den enklaste att ha med sig...
Maya började häva upp gälla skrik redan vid infarten till Skellefteå. Fråga mig inte varför men i nerförsbacken drog hon igång. Kan säga att det hördes att vi var på väg in i väntrummet och väl därinne höll hon också låda en stund, mer eller mindre i extas över att få vara med på turen. Visa var mer sansad, förstås, men tog på sig rollen som självutnämnd värdinna. Som sådan kan man inte sitta hos matte, nej, man bör istället hälsa på alla därinne och kontrollera att de mår bra. Inte framfusigt, sådan är inte Visa, utan med en vänlig blick, en svansviftning och kanske, kanske ett huvud eller en tass i någons knä. Behöver jag säga att jag blev lite less på damerna? Lill-killen låg däremot lugnt och fint i mattens knä, gick fint i kopplet, kissade på beställning i Öjebyn på hemvägen och var rent allmänt helt underbar att ha med sig. Måtte han fortsätta på samma sätt!
Progesteronprovet visade att det är lite tidigt än, bästa parningsdag blir troligtvis fredag eller lördag. Så på torsdag börjar vi resan österut, vi ska ta en sväng förbi Haparanda (läs Ikea) och planerar att övernatta i Finland på nervägen. Hemresan tänkte jag däremot ta i ett sträck, förhoppningsvis är vi tillbaka på lördag kväll. Håll tummarna för oss!
Kan också berätta att Morris nu kan ligg och börjar snappa att man kan lägga sig också från stående. Vi har också börjat så smått med lite ingång vid sidan. Lite svårt att förstå att man ska sitta bredvid matte, räcker det inte med att sitta för att få godis? Men allra sötast är han på promenaderna, plötsligt sätter han sig och stirrar intensivt på mig. Då tycker han att jag ska kalla in honom så att han kan komma farandes i raketfart och få beröm och belöning!
Progesteronprov i morgon
I morgon packar jag in Visa i bilen för att åka till Skellefteå och ta progesteronprov. Det närmar sig nu, håll tummarna för oss! Med på resan i morgon följer också Maya som ska ta bort ett stygn från snittet som de missade hos min förra veterinär. Det är klamrar, därför vill jag inte gärna följa med. Lille Morris får också följa med som ressällskap, han får det trist hemma annars. Ingen av killarna är särdeles road av att leka med honom just nu, Idefix anser det vara lite under hans värdighet och Morris har fullt upp med att vara karlakarl nu när morsan löper.
Lille Morris blev fotograferad igår. Han hade rysligt svårt att vara still på bordet så bilderna blev därefter. Roligast med bildserien var nästan min mun som blev smalare och mer sammanbiten för varje bild. Det krävdes koncentration för att hålla fast den lille! :) Här kommer i alla fall två bilder på min lille älskling:
Det suddiga baktill är förstås en hysteriskt viftande svans.
Fick sms från syrran Majken. Hon har gjort premiär på mattes jobb idag och det såg ut att gå bra. Hon sov... ;o)
Hipp hurra för Vi-kullen idag!
Min underbara Vi-kull fyller sju år idag! Helt ofattbart, jag minns fortfarande när de var små valpar och tultade runt nere i köket. Det känns inte alls som om det var sju år sedan. De är en fantastisk kull, så friska, trevliga och jämna exteriört och mentalt. Jag är fortfarande otroligt nöjd med den kullen och glad och stolt över att flera i kullen också har gått i avel. Det förtjänar de! Pussa era Vi-barn från kennelmamma idag!
Visa firar ju då med att närma sig höglöp. Melvin håller noga koll på läget nu, checkar av morsan lite nu och då för att inte missa chansen. På promenaderna är han helst lååångt fram för att hålla koll så att ingen annan närmar sig hans flock. Samtidigt lullar Visa helst på lååångt bak för att nosa, fundera på om hon ska lämna visitkort eller om det finns något man kan äta när inte matte ser. Morris och jag är någonstans i mitten och försöker samla ihop flocken. Lill-killen vill ju gärna hänga med den coole store killen och springer så fort de små benen bär för att hänga med. Matten brukar ledsna och påminna den svarte om att man faktiskt ska hålla koll på matten också och inte gå promenaden på egen hand. Men minnet där är kort just nu.
Den lille trefärgade är en underbar liten varelse. Visserligen ganska pigg på att tugga på saker, igår fick vi lyfta ut hundsängen på ben efter att han börjat göra åverkan på väven. De är vassa, de där små pliggarna! Jag försöker erbjuda ben men de är inte alls lika roliga som skor eller textilier. Med annat är han annars väldigt läraktig, nu börjar han förstå innebörden av sitt-stanna vid matskålen och han kan också lägga sig på kommando (från sittande). Han har prövat om det räcker med att bara gå ner med armbågarna för att få belöningen lite snabbare men när inte det fungerade, följde resten av kroppen med. Inkallningarna går också över förväntan, han kommer skuttande i en faslig fart för att få beröm och belöning. Han är otroligt alert och väldigt lättlärd, det känns spännande detta.
På tisdag ska jag ta progesteronprov på Visa. Är inställd på att kanske få åka samma dag, hade hoppats på nästa helg men tror inte att det dröjer så länge. Alltid lika spännande detta när det drar ihop sig. Måtte allt gå väl och måtte det bli valpar, jag vill så gärna få en sista kull på min prinsessa. Håll tummarna!
Vägs ände?
Nöjda valpköpare är nog den bästa belöning man kan få som uppfödare. Igår ringde Majkens matte och gjorde mig så otroligt glad när hon berättade hur bra det gick och hur väl de trivdes tillsammans. Sådana gånger blir jag alldeles varm i magen och det känns så roligt att vara uppfödare. Kul också att höra hur läraktig den lilla är, det blev till en liten spark i baken för mig och Morris. Nu tränar vi på ligg och jag tycker att poletten börjar trilla. Han är duktig på att försöka klura ut vad det är jag vill, vad det var som renderade belöningen.
Jag har funderat mycket över min labradoruppfödning de senaste dagarna. Det börjar kännas tungt och den riktiga glädjen finns där inte på samma sätt som förut. Någon har sagt att jag målat in mig i ett hörn som inte har någon egen tik kvar efter Visa. På sätt och vis är det kanske så, blir det inga valpar denna gång så sitter jag lite på pottkanten, samtidigt som jag ändå har en tik på halvfoder hos duktiga Ebba. Själv känner jag mer att jag har hamnat i ingenmansland, jag tycker att jag är trogen den typ av labrador jag en gång blev förtjust i och började med. Problemet är att den snart inte finns längre. Nu vill allt fler göra gällande att vi har två typer av labbar, show- eller jaktlabbar. Var finns då mina hundar? Ingenstans? Hur mycket jag än jobbar på, med hälsa, med arbetslust och med den exteriör som jag tycker är riktig utifrån min tolkning av rasstandarden, så kommer mina hundar antagligen aldrig att skörda stora framgångar vare sig i utställningsring eller jaktprovsruta. Ska man hålla på då? Är det värt allt tid och all energi man lägger ner? Och var ska jag hitta hanar att para med, när allt färre väljer att starta på jaktprov? Jag börjar tro att jag snart har nått vägs ände om jag inte ska svika mina ideal. Och det vill jag inte, varken en hund av tyngre typ eller en hund av jaktlinjer är en labrador som jag kan förlika mig med.
Kanske blir det labbeuppfödning i mindre skala framöver, för att i första hand förse huset med en ny hund när en sådan behövs, förutsatt också att det finns valpköpare som fortfarande vill ha en alldeles vanlig labbe och som är beredda att vänta på en sådan valp. Vi får se hur det blir. Nu gläder jag mig i alla fall åt att para Visa och hoppas innerligt att det ska bli lagom många små svarta labbar i köket om ett par månader.
En annan fundering som har dykt upp på sistone är detta med hälsoaspekten när det gäller uppfödning. Vad har du som uppfödare för incitament för att sträva efter att föda upp friska hundar? Det finns nödvändigtvis inget likhetstecken mellan framgång och friskhet. Vem ser att du har en fantastisk ledstatistik, att du har hjärtfriska hundar i hög ålder eller vad du nu än har för hälsoprogram för just din ras? För egen del är det nog samvetet som ska dövas, jag känner att jag aldrig skulle kunna sova gott om natten om jag visste att jag hade tagit en chansning avseende hälsan. Det kan bli dåligt ändå men jag klarar inte av att ta medvetna risker. Men när man ser hur överdrifter dyker upp och premieras, överdrifter som i sig är rent ohälsosamma, då blir man ledsen. Så enkelt det skulle vara som uppfödare att bara vända kappan efter vinden och styra dit det blåser, utan att fundera närmare över framtiden på lite längre sikt. Jag skulle verkligen önska att det fanns något sätt att premiera eller lyfta fram de uppfödare som faktiskt sätter hälsan i främsta rummet. Kanske något för SKK att fundera över? Eller rasklubbarna?
Besiktigat!
Nu har småttingarna blivit besiktigade! Och naturligtvis då även vaccinerade och chipmärkta. Jag bävade för detta, fick plötsligt flashbacks från när jag var med äldsta barnet på hans första vaccinering. Jag beordrades hålla fast, han skrek som en gris när de stack i de tjocka små låren och mamman grät, hon med. Efter det fick pappan åka på allt stickigt med alla tre barnen... Vis av hur en cavalier i nöd kan låta, kände jag lätt panik inför dagens lilla utflykt till Ingemar i Öjebyn. Men det gick - hur bra som helst, faktiskt! Morris var den som skrek mest, han pep både över vaccineringen och över märkningen. Majken sa inte pip när hon fick vaccin men skrek till vid chippet. Återigen styrker det mina teorier om starka tjejer och mesiga killar, det är nämligen likadant med labbevalpar. Killarna skriker så att man tror att de är döende medan tikarna oftast bara knorrar lite. Så vet vi ju alla hur en förkyld man kan vara också... ;o)
Visa fick också följa med för att ögonlysas och hon var helt utan anmärkning nu också. Det var nog sista ögonlysningen för hennes del, nu är hon snart sju år gammal. Insåg i morse att hon kommer att hinna bli sju också innan vi parar så jag passade på att besiktiga henne också och det var inga bekymmer. Hon är så underbar, den hunden, hon tyckte det var jätteskoj hos veterinären. Hon viftar på svansen åt allt och alla och såg nästan ut som om hon jobbade som någon form av värdinna i väntrummet. Mammas pärla!
Småttingarna tyckte nog också att det var ganska kul med dagens utflykt. De tumlade runt på golvet inne i undersökningsrummet, hittade en sladd att dra lite i och hade det ganska skoj, tror jag. På hemvägen sov de gott där bak tillsammans med Visa, ingen åksjuka eller något sådant. De är otroligt lättsamma, de där båda!
Ett par filmer har det blivit i veckan också, dels en snutt när Morris attackerar dammsugaren och så en där de bråkar om en papprulle. Dammsugarfilmen är tyvärr lite kort, batteriet till kameran hann ta slut innan han riktigt kom igång. Han går verkligen igång på dammsugarljudet, lill-killen! Här hittar ni den filmen: http://www.youtube.com/watch?v=c3F5YIfXyIs och här den andra: http://www.youtube.com/watch?v=98A2iF1KOlY&feature=related
Har funderat över detta med cavaliervalpar och labradorvalpar. En stor skillnad är att man kan ha vattenskålen framme med de här små, det är ju omöjligt när man har labbar i köket. En annan jätteskillnad är att de här båda faktiskt sover hela natten utan att göra en endaste pöl. Helt otroligt bra, tycker jag. De kniper från cirka 22.30 till 6.30 och det gör inte labbevalparna i samma ålder. Men när de här båda har gjort natt, då sover de. I synnerhet faktiskt lilla Majken, hon är aktiv och alert på dagen men när hon väl har slocknat för kvällen, då sover hon. Annars vill jag nog påstå att de har varit lika aktiva, påhittiga och framåt som de flesta labbevalpar som har bott i vårt kök. De är sannerligen inga försynta små varelser!
Idag har vi också diskuterat detta med att tugga på saker som man inte får tugga på. De är envisa som synden, de här små, men det var ju ingen nyhet. Att matte säger till med förmanande rösten, det funderar de inte så mycket på. Vi får jobba lite på den biten, tror jag.
Nu är det inte ens en vecka kvar tills lilla Majken flyttar, det har sannerligen gått otroligt fort. Det gäller att njuta av de dagar som är kvar nu. Morris blir kvar här hemma och jag kan ärligt säga att jag är barnsligt glad över det. Det ska bli otroligt roligt att ha en egen cavalier igen och jag har stora planer för framtiden... :)
Spårträning
Skrev ett inlägg men glömde spara. Hur stressad kan man bli?
Det är inte så mcyket hundträning här nu, allt fokus ligger på att få lillebror på banan igen. Just nu är det sjukhusbesök varannan dag som gäller, hittills utan att han blivit blivit ett dugg bättre men vi får väl hoppas att de vet vad de gör och att det ska vända snart. Det gör ont i mammahjärtat när barnen inte mår bra. Det blir sena kvällar, tidiga morgnar och mycket oro som tar en massa energi.
Igår lade jag i alla fall några spår, till Mats lille tyska jaktterrier, till Melvins syster Vega och så då till Melvin. Den lille tysken var en trevlig bekantskap med massor av energi. Han tog sig an sitt spår med stor entusiasm men var kanske lite benägen att byta till andra spår med samma entusiasm. Jag tror inte att någon viltdoft undgick hans näsa, intresset var enormt. Lite svårläst för mig som är van labbar, jobbade med högre näsa än vad labbarna gör. Det är intressant att gå bakom andra raser och se hur de löser uppgiften.
Syster Vega spårade nogsamt och i ett väldigt behagligt tempo. Ett litet tappt på slutet, annars såg det väldigt stabilt ut. Svårt att tro att hon är helsyster med Melvin... Den gossen spårade i ett hiskligt tempo och slog litegrann men betydligt mindre än vad jag är van vid så på det hela taget var det ändå ett stort steg framåt. Matten fick nytta av sina extra kilon, jag hängde bokstavligt talat som ett ankare bak i linan. Men det känns ändå enklare att jobba vidare nu när han faktiskt spårade, farten vet jag mer om hur jag ska hantera. Tidigare har han lagt av spårandet och kommit in fot om jag har hållit emot men nu hängde vi i linan och drog åt varsitt håll. Inte så vackert men vi får jobba vidare när tiden medger. Nedan en bild på den svarte prinsen, kanske får jag snart kalla honom spårkungen..? ;o)
I helgen skulle jag ha ställt ut Tassa på SSRK:s utställning men istället får det bli Sunderby sjukhus med sonen. Stona och Maya skulle ha tävlat agility men Maysan är i slutet av löpet så vi fick ställa in det med. Melvin är fortfarande begiven på Maysan och ägnade andra halvan av promenaden åt att försöka ragga upp henne. Maya blir skitsur och gav honom ett rejält nyp i halsskinnet till sist men jag tror inte att han kände något. Det bekom honom i alla fall inte nämnvärt. Knäppgöken! Idefix har däremot lagt ner de förhoppningarna, han ägnar allt sitt fokus åt Tutan nu. Hon äter ju inget cortison och kanske får det henne att lukta mer för han har varit helt fixerad vid henne idag. Lite småjobbigt, ska erkännas. Dessa gossar!
Det är inte så mcyket hundträning här nu, allt fokus ligger på att få lillebror på banan igen. Just nu är det sjukhusbesök varannan dag som gäller, hittills utan att han blivit blivit ett dugg bättre men vi får väl hoppas att de vet vad de gör och att det ska vända snart. Det gör ont i mammahjärtat när barnen inte mår bra. Det blir sena kvällar, tidiga morgnar och mycket oro som tar en massa energi.
Igår lade jag i alla fall några spår, till Mats lille tyska jaktterrier, till Melvins syster Vega och så då till Melvin. Den lille tysken var en trevlig bekantskap med massor av energi. Han tog sig an sitt spår med stor entusiasm men var kanske lite benägen att byta till andra spår med samma entusiasm. Jag tror inte att någon viltdoft undgick hans näsa, intresset var enormt. Lite svårläst för mig som är van labbar, jobbade med högre näsa än vad labbarna gör. Det är intressant att gå bakom andra raser och se hur de löser uppgiften.
Syster Vega spårade nogsamt och i ett väldigt behagligt tempo. Ett litet tappt på slutet, annars såg det väldigt stabilt ut. Svårt att tro att hon är helsyster med Melvin... Den gossen spårade i ett hiskligt tempo och slog litegrann men betydligt mindre än vad jag är van vid så på det hela taget var det ändå ett stort steg framåt. Matten fick nytta av sina extra kilon, jag hängde bokstavligt talat som ett ankare bak i linan. Men det känns ändå enklare att jobba vidare nu när han faktiskt spårade, farten vet jag mer om hur jag ska hantera. Tidigare har han lagt av spårandet och kommit in fot om jag har hållit emot men nu hängde vi i linan och drog åt varsitt håll. Inte så vackert men vi får jobba vidare när tiden medger. Nedan en bild på den svarte prinsen, kanske får jag snart kalla honom spårkungen..? ;o)
I helgen skulle jag ha ställt ut Tassa på SSRK:s utställning men istället får det bli Sunderby sjukhus med sonen. Stona och Maya skulle ha tävlat agility men Maysan är i slutet av löpet så vi fick ställa in det med. Melvin är fortfarande begiven på Maysan och ägnade andra halvan av promenaden åt att försöka ragga upp henne. Maya blir skitsur och gav honom ett rejält nyp i halsskinnet till sist men jag tror inte att han kände något. Det bekom honom i alla fall inte nämnvärt. Knäppgöken! Idefix har däremot lagt ner de förhoppningarna, han ägnar allt sitt fokus åt Tutan nu. Hon äter ju inget cortison och kanske får det henne att lukta mer för han har varit helt fixerad vid henne idag. Lite småjobbigt, ska erkännas. Dessa gossar!
Spårträning
Orken tryter alldeles nu, det blir sena kvällar med lille sonens magont och sedan har jag lite svårt att sova länge på morgnarna just nu så jag kliver ofta upp först. Det tar en massa energi detta och trots täta besök på sjukhuset kommer vi inte framåt. Men förhoppningsvis vet de vad de gör och får lill-killen på banan igen, ju förr desto bättre. Det gör ont i mammahjärtat när barnen inte mår bra och det är oroligt att inte veta varför.
Igår var jag i alla fall ute och lade lite spår, till Melvin, hans syster Vega och till Mats lille tyska jaktterrier. Den senare var ett charmigt energiknippe som tog sig an spåret med stor entusiasm men bytte till andra, mer spännande spår med samma energi och entusiasm. En kul liten kille men lite svårläst, i alla fall för en som är van vid labbar.
Syster Vega spårade i ett väldigt behagligt tempo och spårade noggrant. En liten svacka på slutet men annars såg det väldigt stabilt ut.
Sorgebarnet Melvin då? Jo, för första gången på länge så presterade han faktiskt ett spårarbete. Slog lite men inte alls som han brukar göra utan spårade framåt i en hisklig fart. Matte var för en gångs skull glad över att ha några kilon att kontra med bak i linan för annars hade jag nog flugit fram som en liten vante, gossen är ju både stor och stark. Det känns skönt att han faktiskt spårade ett och samma spår framåt, det förenklar fortsättningen en smula. Nu får vi jobba med farten, den var allt annat än godkänd men det känns ändå som ett enklare problem. Det kanske går till sist detta, trots att det länge kändes som Mission Impossible.
Tutan är än så länge pigg utan cortisonet. Däremot är Idefix helt fixerad vid henne och vill på henne hela tiden, så jag funderar över o
Igår var jag i alla fall ute och lade lite spår, till Melvin, hans syster Vega och till Mats lille tyska jaktterrier. Den senare var ett charmigt energiknippe som tog sig an spåret med stor entusiasm men bytte till andra, mer spännande spår med samma energi och entusiasm. En kul liten kille men lite svårläst, i alla fall för en som är van vid labbar.
Syster Vega spårade i ett väldigt behagligt tempo och spårade noggrant. En liten svacka på slutet men annars såg det väldigt stabilt ut.
Sorgebarnet Melvin då? Jo, för första gången på länge så presterade han faktiskt ett spårarbete. Slog lite men inte alls som han brukar göra utan spårade framåt i en hisklig fart. Matte var för en gångs skull glad över att ha några kilon att kontra med bak i linan för annars hade jag nog flugit fram som en liten vante, gossen är ju både stor och stark. Det känns skönt att han faktiskt spårade ett och samma spår framåt, det förenklar fortsättningen en smula. Nu får vi jobba med farten, den var allt annat än godkänd men det känns ändå som ett enklare problem. Det kanske går till sist detta, trots att det länge kändes som Mission Impossible.
Tutan är än så länge pigg utan cortisonet. Däremot är Idefix helt fixerad vid henne och vill på henne hela tiden, så jag funderar över o
Lite tungt nu
Det är dåligt med hundträning här nu. Orken tryter helt enkelt. Anledningen till det stavas husets yngsta barn, som i tre veckors tid har haft ont i magen, tidvis rejält ont i magen. Vi har ju lite dåliga erfarenheter av det efter alla turer med dottern innan hennes sjukdom uppdagades, så vi är både oroliga och bekymrade. Det gör ont i mammahjärtat när ens barn inte mår bra. Oro stjäl energi så det blir inte mycket gjort, semester till trots. I morgon planerar vi för en ny tur in till sjukhuset så får vi se om vi kommer fram till något nytt.
Satte i alla fall igång med att städa vardagsrummet och sy nya gardiner. Då går symaskinen sönder! Den manicken är sannerligen inte överanvänd så jag förstår inte varför den lade av. Kanske fick den träningsvärk av att plötsligt bli använd? Nåväl, nu har jag lånat grannens så nu ska gardinerna bli klara. Inget avancerat, raka bitar är det enda jag klarar av. Men tyget är snyggt, tycker i alla fall jag.
Tutan är inte heller pigg. Hon har svällt upp så vansinnigt den sista månaden så jag bokade en tid till hennes veterinär direkt hon var tillbaka från semestern. Vi har väl ingen lysande prognos framför oss. Tutan har nu fått för mycket cortison, kroppen har reagerat på olika sätt så vi har omedelbart fått avbryta den behandligen. Jag tror inte att hon har stått på cortison längre än knappt 2 år, vet ju hundar som ätit det under en hel levnad, men jag antar att det är hennes övriga sjukdomsbild som spökar i bakgrunden. Nu ska vi se hur hon reagerar och så ska jag bada henne i specialschampo 2 ggr/vecka så får vi se hur det fungerar. Eventuellt ska vi pröva med antihistamin i kombination. Jag har också köpt ett specialfoder så får vi se. Men fungerar det inte så finns det inte mycket annat att göra. Jag ser heller inte täta bad som en långsiktig lösning, Tutan avskyr de där baden och jag avskyr att göra sådant med hundarna som de ogillar. Så vi får se hur länge vi orkar hålla på, Tutan och jag. Hon är en kämpe, den damen, men nu är hon ganska märkt av ålder och sjukdom och dessutom tämligen blind på åtminstone ena ögat. Lillhjärtat!
Häromdagen upptäckte jag att Visa hade en böld vid ena spenen, precis som förra sommaren. Jag böjde mig fram för att känna på den och då sprack den. Det äckliga innehållet fullkomligt sköljde över mitt ben och min sandalfot. Inte helt mysigt! Nåväl, jag har spolat med klorhexidin och håller det under uppsikt. Fröken Visa har fått bo i buren i några dagar så att ingen ska komma åt att slicka på det, någon hon naturligtvis inte uppskattat men ibland har nöden ingen lag. Såret ser i alla fall fint ut men jag tycker mig känna en liten knöl under spenen. Ska hålla lite koll på om den försvinner, annars får jag väl åka in med henne och kolla så att det inte är en tumör. Nu försöker jag hålla henne lite lugn men det är inte enkelt. Hon är pigg som en lärka nu, midjan är tillbaka och all päls har försvunnit. Hon ser helt enkelt för j-lig ut! Men glad och pigg och härjar med pinnar med gossen Melvin så fort hon får chansen.
Stina tog några bilder på Melvin häromkvällen. Visst är han ganska snygg, min prins?
Precis så alert och med på allt som blicken avslöjar. Just nu spelar hjärncellerna lite pingpong i huvudet på honom, Maya är i slutet av höglöpet och killen vet inte riktigt hur han ska bete sig. De gånger Maya passerar förbi så luftjuckar han, det ser onekligen lite komiskt ut. Annars är han rätt lugn inne men lite slamsig ute.
Planerandet för framtiden fortsätter, vi har lite spännande planer framöver men väntar med att avslöja något tills vi vet om allt blir som vi har tänkt oss. Man vet ju aldrig i den här branschen. ;)
Satte i alla fall igång med att städa vardagsrummet och sy nya gardiner. Då går symaskinen sönder! Den manicken är sannerligen inte överanvänd så jag förstår inte varför den lade av. Kanske fick den träningsvärk av att plötsligt bli använd? Nåväl, nu har jag lånat grannens så nu ska gardinerna bli klara. Inget avancerat, raka bitar är det enda jag klarar av. Men tyget är snyggt, tycker i alla fall jag.
Tutan är inte heller pigg. Hon har svällt upp så vansinnigt den sista månaden så jag bokade en tid till hennes veterinär direkt hon var tillbaka från semestern. Vi har väl ingen lysande prognos framför oss. Tutan har nu fått för mycket cortison, kroppen har reagerat på olika sätt så vi har omedelbart fått avbryta den behandligen. Jag tror inte att hon har stått på cortison längre än knappt 2 år, vet ju hundar som ätit det under en hel levnad, men jag antar att det är hennes övriga sjukdomsbild som spökar i bakgrunden. Nu ska vi se hur hon reagerar och så ska jag bada henne i specialschampo 2 ggr/vecka så får vi se hur det fungerar. Eventuellt ska vi pröva med antihistamin i kombination. Jag har också köpt ett specialfoder så får vi se. Men fungerar det inte så finns det inte mycket annat att göra. Jag ser heller inte täta bad som en långsiktig lösning, Tutan avskyr de där baden och jag avskyr att göra sådant med hundarna som de ogillar. Så vi får se hur länge vi orkar hålla på, Tutan och jag. Hon är en kämpe, den damen, men nu är hon ganska märkt av ålder och sjukdom och dessutom tämligen blind på åtminstone ena ögat. Lillhjärtat!
Häromdagen upptäckte jag att Visa hade en böld vid ena spenen, precis som förra sommaren. Jag böjde mig fram för att känna på den och då sprack den. Det äckliga innehållet fullkomligt sköljde över mitt ben och min sandalfot. Inte helt mysigt! Nåväl, jag har spolat med klorhexidin och håller det under uppsikt. Fröken Visa har fått bo i buren i några dagar så att ingen ska komma åt att slicka på det, någon hon naturligtvis inte uppskattat men ibland har nöden ingen lag. Såret ser i alla fall fint ut men jag tycker mig känna en liten knöl under spenen. Ska hålla lite koll på om den försvinner, annars får jag väl åka in med henne och kolla så att det inte är en tumör. Nu försöker jag hålla henne lite lugn men det är inte enkelt. Hon är pigg som en lärka nu, midjan är tillbaka och all päls har försvunnit. Hon ser helt enkelt för j-lig ut! Men glad och pigg och härjar med pinnar med gossen Melvin så fort hon får chansen.
Stina tog några bilder på Melvin häromkvällen. Visst är han ganska snygg, min prins?
Precis så alert och med på allt som blicken avslöjar. Just nu spelar hjärncellerna lite pingpong i huvudet på honom, Maya är i slutet av höglöpet och killen vet inte riktigt hur han ska bete sig. De gånger Maya passerar förbi så luftjuckar han, det ser onekligen lite komiskt ut. Annars är han rätt lugn inne men lite slamsig ute.
Planerandet för framtiden fortsätter, vi har lite spännande planer framöver men väntar med att avslöja något tills vi vet om allt blir som vi har tänkt oss. Man vet ju aldrig i den här branschen. ;)
Hjärtintyg och hundmat
I fredags styrde jag till Skellefteå för att bland annat kolla Mayas hjärta. Inte för att jag egentligen var särdeles orolig, men det är ändå lite extra spännande när det vankas 4-årsintyg. Men den lilla skruttan hade förstås inte minsta tendens till blåsljud. Måste lovorda Skellefteås djurklinik - fantastisk service och fantastiskt prisvärda! Funderar allvarligt på att stoppa in ett helt gäng svansar och åka ner dit när det ska kollas hjärtan och ögon, jag tror att bensinpengarna skulle tjänas in med råge!
Maya är anmäld till agilitytävlingar nästa helg men där får vi stryka henne, hon löper ju. Det blir inte så mycket tävlat i år, vi får kolla på filmer från fjolåret och leva på minnen istället under det här året. Som det här: http://www.youtube.com/watch?v=ojUzgv_VHZE&feature=related
Vi har fortsatt varmt här. Killarna var ganska så i gasen i fredags men idag orkar de inte bry sig så särdeles om att Maysan höglöper. Bara när hon ska ut och måste passera förbi dem, då suktar de lite. De är fantastiska båda två, inga oljud inne, inget problem med matlusten. Riktiga drömprinsar!
I fredags kom också en hel pall av det nya hundfodret så nu ska jag testa att vara återförsäljare för Tasty hundfoder. Ett svensktillverkat foder, fritt från konserveringsmedel, färgämnen och smaktillsatser. Jag har inte hunnit testa på de egna hundarna än eftersom jag har kvar av det gamla, ska börja fasa över dem till veckan. Men det är riktigt prisvärt, just nu tar jag 220 kr för en säck Standard och 325 kr för Premium, båda är på 15 kg. Hör av er om ni är intresserade! Mer info om fodret hittar ni på deras hemsida: www.tasty.nu
Maya är anmäld till agilitytävlingar nästa helg men där får vi stryka henne, hon löper ju. Det blir inte så mycket tävlat i år, vi får kolla på filmer från fjolåret och leva på minnen istället under det här året. Som det här: http://www.youtube.com/watch?v=ojUzgv_VHZE&feature=related
Vi har fortsatt varmt här. Killarna var ganska så i gasen i fredags men idag orkar de inte bry sig så särdeles om att Maysan höglöper. Bara när hon ska ut och måste passera förbi dem, då suktar de lite. De är fantastiska båda två, inga oljud inne, inget problem med matlusten. Riktiga drömprinsar!
I fredags kom också en hel pall av det nya hundfodret så nu ska jag testa att vara återförsäljare för Tasty hundfoder. Ett svensktillverkat foder, fritt från konserveringsmedel, färgämnen och smaktillsatser. Jag har inte hunnit testa på de egna hundarna än eftersom jag har kvar av det gamla, ska börja fasa över dem till veckan. Men det är riktigt prisvärt, just nu tar jag 220 kr för en säck Standard och 325 kr för Premium, båda är på 15 kg. Hör av er om ni är intresserade! Mer info om fodret hittar ni på deras hemsida: www.tasty.nu
Röntgenresultat :)
Idag kom det äntligen in i SKK:s hunddata, Nysans (H. E Ny) röntgenresultat! Och precis som sina kullsyskon har hon höfter grad A och armbågar 0. Kan inte bli bättre, med andra ord! Gissa om jag är glad? Vilka A-barn de är, de små bokstavsbarnen!
Så här såg de ut en gång...
Nytt är också att jag ska bli återförsäljare för ett svenskt hundfoder: Tasty (www.tasty.nu). Jag blev tillfrågad och tyckte att det lät spännande. Hoppas nu att hundarna ska fungera bra på det. Från och med början av juli ska det gå att köpa här i Bälinge till ett riktigt bra pris. Svensk köttråvara och fritt från färgämnen, smaktillsatser och konserveringsmedel.
Hinner inte uppdatera mer än så här, har jobbat hela dagen och nu väntar hundarna på sin kvällsrunda. Men så småningom ska jag försöka hinna få ut lite mer på hemsidan också, som nyheterna ovan t.ex. :)
Så här såg de ut en gång...
Nytt är också att jag ska bli återförsäljare för ett svenskt hundfoder: Tasty (www.tasty.nu). Jag blev tillfrågad och tyckte att det lät spännande. Hoppas nu att hundarna ska fungera bra på det. Från och med början av juli ska det gå att köpa här i Bälinge till ett riktigt bra pris. Svensk köttråvara och fritt från färgämnen, smaktillsatser och konserveringsmedel.
Hinner inte uppdatera mer än så här, har jobbat hela dagen och nu väntar hundarna på sin kvällsrunda. Men så småningom ska jag försöka hinna få ut lite mer på hemsidan också, som nyheterna ovan t.ex. :)
Nu är säsongen i alla fall igång!
I helgen har det ramlat in lite meriter, jag ska uppdatera hemsidan så snart maken har fått ordning på min dator. Det har varit viltspårprov i Piteå, två Huset Elliotar var anmälda till anlagsklass, Linnea med H. E Chili och Marie med H. E Zäta. Båda blev godkända och kan nu jobba vidare mot öppen klass. Grattis till er båda!
Stina och jag var anmälda till lydnadsprov i Älvsbyn. Stina backade ur efter gårdagen, Maya ska börja löpa när som helst och blir bara konstigare för var dag som går. Inte kul att starta då. Jag tänkte göra henne sällskap och ta sovmorgon men tyckte att gossen gick så himla bra när vi tränade igår så jag bestämde mig för att ta f-n i båten och ro. Sov uruselt i natt, vet inte när jag senast var så här nervös inför en tävling. Det var platsliggningen som ställde till det, jag har inte tränat den ordentligt med andra hundar sedan ifjol. Men jag hade inte behövt vara orolig, killen låg hur stabilt och fint som helst. Sedan var det dags för själva lydnaden... Körde lite innan och han var fint med. Strax innan vi går ner på planen så gör jag det fatala misstaget och drar igång killen med lite dragkamp. Inte helt begåvat, kan konstateras, eftersom Melvin är en kille som redan från början är ganska igång.
Vi inledde med fritt följ. Här hade jag en hund som klev på mina tår hela tiden, när inte jag klev på hans. Betyg 8. Så läggande under gång, vår paradgren. Men gossen hann inte lyssna på mitt kommando, han körde ställande under gång. Betyg 0. Inkallning med ställande. Han stannar hyfsat men går ett par steg, stannar, går ett par steg och stannar. In i full fart men alldeles för snett. Betyg 7. Så rutan. "Que?" sa Melvin, här finns ju ingen apport! På grusplan var det tydligt att ingen leksak väntade i rutan och varför ska man då springa dit. Betyg 0. Apportering nästa. Matte kastar uruselt, flackt och konstigt men killen kastar sig ut i full fart. Ljud från publiken får honom att stanna alldeles och sedan lufsar han in och rullar apporten i munnen. Betyg 7,5. Fritt hopp är ett annat paradnummer. Nu är killen riktigt i gasen, bara vi närmar oss hindret så vill han studsa över. Ett "fot" från mig hör han som hopp och är på g. När kommandot äntligen kommer, kastar han sig handlöst iväg, taxerar alldeles uruselt och smäller i bakbenen. Betyg 8. Så fjärrdirigeringen... Utgångsläget är kanske 2 m i sidled från hoppets utgångsläge. Melvin har nu helt låst på hindret och vill hoppa igen. Så när jag kommedernar ligg, kastar han sig mot hindret. Matte får tillbaka honom men nästa liggkommando får samma resultat, killen vill HOPPA! Först tredje gången hör han mitt kommando och kastar sig i backen. Att det står en tävlingsledare bakom struntar han i, jag trodde det skulle störa honom men icke. Han ligger och darrar i bakbenen, beredd att byta position. Tack och lov så inväntar han mina kommandon, men flyttar fram lite. Betyg 6. Helhet 8,5 men vad hjälper det? Vi landade på blygsamma 129,5 poäng och ett tredje pris. Men vi deppar inte ihop, med en lite annan nivå på gossen från början och med en bättre ruta så ska det där allt gå vägen! Nu ska vi jobba vidare på rutan och så ska jag ta tag i spåret igen. appellen hägrar fortfarande.
Efter dagens övningar är killen i alla fall lite sliten. Första gången på länge som jag inte äter middag med ett labbehuvud i knäet...
Stina och jag var anmälda till lydnadsprov i Älvsbyn. Stina backade ur efter gårdagen, Maya ska börja löpa när som helst och blir bara konstigare för var dag som går. Inte kul att starta då. Jag tänkte göra henne sällskap och ta sovmorgon men tyckte att gossen gick så himla bra när vi tränade igår så jag bestämde mig för att ta f-n i båten och ro. Sov uruselt i natt, vet inte när jag senast var så här nervös inför en tävling. Det var platsliggningen som ställde till det, jag har inte tränat den ordentligt med andra hundar sedan ifjol. Men jag hade inte behövt vara orolig, killen låg hur stabilt och fint som helst. Sedan var det dags för själva lydnaden... Körde lite innan och han var fint med. Strax innan vi går ner på planen så gör jag det fatala misstaget och drar igång killen med lite dragkamp. Inte helt begåvat, kan konstateras, eftersom Melvin är en kille som redan från början är ganska igång.
Vi inledde med fritt följ. Här hade jag en hund som klev på mina tår hela tiden, när inte jag klev på hans. Betyg 8. Så läggande under gång, vår paradgren. Men gossen hann inte lyssna på mitt kommando, han körde ställande under gång. Betyg 0. Inkallning med ställande. Han stannar hyfsat men går ett par steg, stannar, går ett par steg och stannar. In i full fart men alldeles för snett. Betyg 7. Så rutan. "Que?" sa Melvin, här finns ju ingen apport! På grusplan var det tydligt att ingen leksak väntade i rutan och varför ska man då springa dit. Betyg 0. Apportering nästa. Matte kastar uruselt, flackt och konstigt men killen kastar sig ut i full fart. Ljud från publiken får honom att stanna alldeles och sedan lufsar han in och rullar apporten i munnen. Betyg 7,5. Fritt hopp är ett annat paradnummer. Nu är killen riktigt i gasen, bara vi närmar oss hindret så vill han studsa över. Ett "fot" från mig hör han som hopp och är på g. När kommandot äntligen kommer, kastar han sig handlöst iväg, taxerar alldeles uruselt och smäller i bakbenen. Betyg 8. Så fjärrdirigeringen... Utgångsläget är kanske 2 m i sidled från hoppets utgångsläge. Melvin har nu helt låst på hindret och vill hoppa igen. Så när jag kommedernar ligg, kastar han sig mot hindret. Matte får tillbaka honom men nästa liggkommando får samma resultat, killen vill HOPPA! Först tredje gången hör han mitt kommando och kastar sig i backen. Att det står en tävlingsledare bakom struntar han i, jag trodde det skulle störa honom men icke. Han ligger och darrar i bakbenen, beredd att byta position. Tack och lov så inväntar han mina kommandon, men flyttar fram lite. Betyg 6. Helhet 8,5 men vad hjälper det? Vi landade på blygsamma 129,5 poäng och ett tredje pris. Men vi deppar inte ihop, med en lite annan nivå på gossen från början och med en bättre ruta så ska det där allt gå vägen! Nu ska vi jobba vidare på rutan och så ska jag ta tag i spåret igen. appellen hägrar fortfarande.
Efter dagens övningar är killen i alla fall lite sliten. Första gången på länge som jag inte äter middag med ett labbehuvud i knäet...
Hemma igen
Har varit på konferens i Skellefteå tillsammans med andra trevliga kamrater från Luleå BK. Jag åkte för tävlingssektorn, Stina var med som representant för ungdomsverksamheten. Första gången mor och dotter var på konferens tillsammans, hoppas att det blir fler tillfällen genom åren. Stina var alldeles hög både innan och under konferensen och verkar väldigt nöjd med sin helg. Direkt vi kom hem så däckade hon dock i soffan och har tillbringat större delen av dagen där, illamående. Vad jag önskar att hon skulle slippa må dåligt när hon har haft roligt! Men jag tror att hon tycker det är värt besväret, trots allt.
Jag är också nöjd med helgen och lite sliten, jag med. Inser alltmer att Brukshundklubben har en komplex verksamhet att basa över, med verksamhet som å ena sidan ska vara ett instrument för avelsutvärdering men som å andra sidan är öppen för alla raser. Ett rasansvar för bruksraserna men också ansvar för verksamhet som agility och snart rallylydnad. Inte helt lätt att få ihop alla delar. Vissa områden seglar i medvind, andra kämpar med näsan över vattenytan.
För egen del deltog jag ju som sagt i diskussionerna runt tävlingsverksamheten. Ett gemensamt problem för alla klubbar verkar vara bristen på folk. Många vill tävla, ingen vill hjälpa till. Jag har alltid tänkt att jag måste dra mitt strå till stacken någonstans om jag vill hålla på med hund, jag kan inte bara åka omkring och tävla. Därför har jag också varit styrelseaktiv i stort sett hela mitt vuxna hundägarliv och också varit ringsekreterare och ibland figgat på MH. Tydligen tänker vi inte alla så, många vill bara tävla. Men vem ska ordna alla dessa tävlingar, har man tänk? Skulle önska att fler tänkte till och ville vara med och hjälpa till. Nu startar vi upp en tävlingssektor i Luleå BK, jag är inte sammankallande men har tagit på mig ansvaret för lydnadsproven. Känner Du dig manad att hjälpa till så hör av dig till mig! Alla händer behövs, allt från domarsekreterare till att sälja fika!
Väl hemma igen så tog jag en skön promenad med hundarna. Man blir ganska däst av att konferera och äta god mat. Promenaden var tänkt att bli längre men Visas lufsande och lätta flåsande gjorde att jag kortade ner den. Ändå tycker jag inte att hon är jättetjock, men det var tydligt att hon inte var road av någon alltför lång promenad. Hon har slagit av på tempot markant nu och ligger i bakvattnet och lufsar på, ibland i passgång. Jag tror inte att det blir någon jättestor kull, men skulle bli förtvivlad om hon lurar mig helt. Stina bara ruskar på huvudet åt mina funderingar, hon tycker att hon visar alla tecken på dräktighet. Det tycker jag med, men jag har också varit med förr. Hormoner kan ställa till med mycket förvirring... Nåväl, om lite drygt en vecka så vet vi.
Jag är också nöjd med helgen och lite sliten, jag med. Inser alltmer att Brukshundklubben har en komplex verksamhet att basa över, med verksamhet som å ena sidan ska vara ett instrument för avelsutvärdering men som å andra sidan är öppen för alla raser. Ett rasansvar för bruksraserna men också ansvar för verksamhet som agility och snart rallylydnad. Inte helt lätt att få ihop alla delar. Vissa områden seglar i medvind, andra kämpar med näsan över vattenytan.
För egen del deltog jag ju som sagt i diskussionerna runt tävlingsverksamheten. Ett gemensamt problem för alla klubbar verkar vara bristen på folk. Många vill tävla, ingen vill hjälpa till. Jag har alltid tänkt att jag måste dra mitt strå till stacken någonstans om jag vill hålla på med hund, jag kan inte bara åka omkring och tävla. Därför har jag också varit styrelseaktiv i stort sett hela mitt vuxna hundägarliv och också varit ringsekreterare och ibland figgat på MH. Tydligen tänker vi inte alla så, många vill bara tävla. Men vem ska ordna alla dessa tävlingar, har man tänk? Skulle önska att fler tänkte till och ville vara med och hjälpa till. Nu startar vi upp en tävlingssektor i Luleå BK, jag är inte sammankallande men har tagit på mig ansvaret för lydnadsproven. Känner Du dig manad att hjälpa till så hör av dig till mig! Alla händer behövs, allt från domarsekreterare till att sälja fika!
Väl hemma igen så tog jag en skön promenad med hundarna. Man blir ganska däst av att konferera och äta god mat. Promenaden var tänkt att bli längre men Visas lufsande och lätta flåsande gjorde att jag kortade ner den. Ändå tycker jag inte att hon är jättetjock, men det var tydligt att hon inte var road av någon alltför lång promenad. Hon har slagit av på tempot markant nu och ligger i bakvattnet och lufsar på, ibland i passgång. Jag tror inte att det blir någon jättestor kull, men skulle bli förtvivlad om hon lurar mig helt. Stina bara ruskar på huvudet åt mina funderingar, hon tycker att hon visar alla tecken på dräktighet. Det tycker jag med, men jag har också varit med förr. Hormoner kan ställa till med mycket förvirring... Nåväl, om lite drygt en vecka så vet vi.
Crufts 2011 - here we come!
Idag har jag bokat flyg och hotell för Stina och mig. I mars 2011 drar vi ånyo till Birmingham och världens största hundutställning - Crufts! Dels för att titta på hundar men också för att shoppa, både på den stora mässan där och i själva Birmingham. Jag ska se om jag kan marknadsföra mina översättartjänster lite och så ska vi förstås kolla på alla fantastiska uppvisningar i lydnad, agility mm. Labbarna missar vi, men det gör ärligt talat inte så jättemycket. Men cavalierer ska vi kolla på. I år har vi lite bättre koll också, både på hur allt fungerar och på hur vi vill ha det. Därför bokade vi hotell i centrala Birmingham denna gång. Det var så smidigt att ta sig med tåg till mässan så det känns enklare att bo centralt och kunna välja matställen mm, istället för att bo på B&B i en förort som vi gjorde sist. Hoppas nu att vädret blir lika bra som sist också så att vi får njuta av lite engelsk vår. Oj, jag längtar redan och Stina är alldeles hög!
Lite smått kaotiskt här annars. Båda storbarnen är sjuka och morsan börjar också huttra. Ingen hundträning idag, jag har haft fullt upp med att orka promenera med fyrbeningarna. Zäta är kvar här men åker troligtvis tillbaka till matte endera dagen. Jag är rädd att jag snart trillar i feber, jag med, och då känns det bra att "bara" ha fem hundar att ha hand om. :/
Kycklingarna har fått börja gå tillsammans med Babsan ute i hönsgården som jag har snickrat ihop. Huset är inte riktigt klart utan vi har ställt in sommarhuset tills vidare. De fattar dock inte att de kan sova där också, så jag får bära in dem om nätterna. Babsan måste förstås visa vem som bestämmer, men ibland gaddar de båda småtupparna ihop sig och spänner musklerna lite mot henne. Det hela är ganska festligt att se på och Ludde har tillbringat timmar på en pall där ute och bara tittat på de bevingade varelserna. Han är helt fascinerad. Det bor en liten biolog i den pojken, helt klart! Eller kanske zoolog...
Jag studerar ivrigt Visa för att se om hon visar tecken på dräktighet, men än är det för tidigt att dra några slutsatser. Hon jagade runt med Melvin efter en pinne idag, föga moderligt måste jag tillstå men ganska typiskt henne. Sedan fick Maya och Melvin ett tokil och Melvin jagade en galen Maya. Han hade fullt sjå att hinna ikapp så han upptäckte inte att hon plötsligt vände på en femöring och sprang åt andra hållet. Melvin sprang på i kanske 30 m till, tills han upptäckte att han jagade - ingenting! Han såg ganska korkad ut där han stod och spanade efter den lilla fläckiga turbohunden...
Slutligen håller vi tummar och tår för att det nu blir valpar på kennel Tizitas, där Idefix har parat en tik vid namn Lucia. Det verkar ha gått vägen, vi hoppas att allt ska gå bra hela vägen nu. Beräknad valpning runt den 20 oktober om allt går planenligt.
Lite smått kaotiskt här annars. Båda storbarnen är sjuka och morsan börjar också huttra. Ingen hundträning idag, jag har haft fullt upp med att orka promenera med fyrbeningarna. Zäta är kvar här men åker troligtvis tillbaka till matte endera dagen. Jag är rädd att jag snart trillar i feber, jag med, och då känns det bra att "bara" ha fem hundar att ha hand om. :/
Kycklingarna har fått börja gå tillsammans med Babsan ute i hönsgården som jag har snickrat ihop. Huset är inte riktigt klart utan vi har ställt in sommarhuset tills vidare. De fattar dock inte att de kan sova där också, så jag får bära in dem om nätterna. Babsan måste förstås visa vem som bestämmer, men ibland gaddar de båda småtupparna ihop sig och spänner musklerna lite mot henne. Det hela är ganska festligt att se på och Ludde har tillbringat timmar på en pall där ute och bara tittat på de bevingade varelserna. Han är helt fascinerad. Det bor en liten biolog i den pojken, helt klart! Eller kanske zoolog...
Jag studerar ivrigt Visa för att se om hon visar tecken på dräktighet, men än är det för tidigt att dra några slutsatser. Hon jagade runt med Melvin efter en pinne idag, föga moderligt måste jag tillstå men ganska typiskt henne. Sedan fick Maya och Melvin ett tokil och Melvin jagade en galen Maya. Han hade fullt sjå att hinna ikapp så han upptäckte inte att hon plötsligt vände på en femöring och sprang åt andra hållet. Melvin sprang på i kanske 30 m till, tills han upptäckte att han jagade - ingenting! Han såg ganska korkad ut där han stod och spanade efter den lilla fläckiga turbohunden...
Slutligen håller vi tummar och tår för att det nu blir valpar på kennel Tizitas, där Idefix har parat en tik vid namn Lucia. Det verkar ha gått vägen, vi hoppas att allt ska gå bra hela vägen nu. Beräknad valpning runt den 20 oktober om allt går planenligt.
Valpplaner
Nu har Huset Elliots Zäta börjat löpa och planeringen är i fullgång! Tanken är att hon ska paras med SE VCh Tjh Sea-Birds Snowstorm, en gul hane som utöver sina titlar också har 2:a öppen klass jaktprov i Danmark, 1:a lydnadsklass 1, 2:a på utställning samt tävlar elitklass spår och högre klass sök. En riktig allround-kille, med andra ord! Storm är också testad fri från EIC och CNM, vilket innebär att hans valpar aldrig kan utveckla någon av dessa sjukdomar.
Pernilla och Storm, som han kallas, kommer hit till Luleå i v.32 och Zäta är bussig nog att tajma sitt löp så att vi kan para under deras besök. En helt otrolig flax! Ni som är intresserade av valp har därmed också en fantastisk möjlighet att få träffa de planerade valparnas pappa, som annars bor nere i Skåne. Är ni intresserade av att träffa honom och hans matte, är ni välkomna att höra av er.
Hemsidan ska också uppdateras med mer info, jag ska bara hinna. Just nu jobbar jag dag och natt...
Det är också Cavaliervalpar på gång nere på kennel Apricot, efter vår Idefix undan SE UCh Apricot Indiana-Rose. Mer info hittar ni här: http://www.trapico.se/apricot/nya_valpar2008.html
Avslutar med att lägga ut en bild på Storm som jag lånat från hans hemsida:
Pernilla och Storm, som han kallas, kommer hit till Luleå i v.32 och Zäta är bussig nog att tajma sitt löp så att vi kan para under deras besök. En helt otrolig flax! Ni som är intresserade av valp har därmed också en fantastisk möjlighet att få träffa de planerade valparnas pappa, som annars bor nere i Skåne. Är ni intresserade av att träffa honom och hans matte, är ni välkomna att höra av er.
Hemsidan ska också uppdateras med mer info, jag ska bara hinna. Just nu jobbar jag dag och natt...
Det är också Cavaliervalpar på gång nere på kennel Apricot, efter vår Idefix undan SE UCh Apricot Indiana-Rose. Mer info hittar ni här: http://www.trapico.se/apricot/nya_valpar2008.html
Avslutar med att lägga ut en bild på Storm som jag lånat från hans hemsida:
