Bestämde mig för att upprepa måndagens succé och kvällsrasta hundarna en och en för att sedan ta ett lydnadspass på fotbollsplanen bakom huset. Kvällsrasta en och en låter som om jag går en jätterunda med dem, i själva verket går vi 50-talet meter i skogen tills de verkar klara, de kan rutinerna vid det här laget.
Inledde med Morris. Den lille killen förvånar mig, vissa saker lär han sig snabbt som blixten men andra... Suck. Detta evinnerliga hoppande mot benet, ska det aldrig ta slut? Jag visste att det skulle kunna bli ett bekymmer, vis av hur det varit med de andra två, och har därför varit extremt noga med att aldrig, ALDRIG belöna något hoppande på mig utan alltid, ALLTID när man sitter fint och stilla vid sidan. Men hjälpte det? Icke! Ständigt detta hoppande mot mattes ben och godisfickan. Å andra sidan är han allmänt som en sådan där svartvit holländsk liten kanin just nu, hans senaste är att plötsligt göra ett tokskutt för att nappa åt sig små nyutspruckna löv från buskar vi passerar. Som om matten inte redan hade problem med axlarna... Och den stackars spirean vid bron, den knipsar han dagligen lite på. Knäppgöken!
I alla fall. Vi tränade fotposition och bortsett från skutten så gick det riktigt bra. Tränade att sitta och stanna kvar och nu hade minsann poletten trillat ner och han satt blickstilla och stirrade fokuserat på matten. Dutti kille! Blev djärv och testade att lägga honom och lämna några steg, något som ju inte alls gått innan. Men jajamen, min lilla stjärna låg kvar med fullt fokus på matten. Pussesnutt! Efter det busade vi med apportbocken igen. Nu leker han gärna med den men har ingen riktig kläm på att lämna den till mig. Men det struntar vi i tills vidare, först ska vi få den riktigt, riktigt skojig och där är vi på god väg.
Melvin nästa. Han blir ju lite taggad bara av att få gå ut ensam och inte blev det bättre av att han såg att matte tog med apportbocken. Fick påminna honom om att gå och kissa, annars hade han bara steppat runt mina fötter. Den killen behöver ju inte alls dras igång, det blir alldeles för mycket studs i honom då. Började med momentet apportering för att testa av det, det var ett tag sedan vi körde regelrätt lydnadsapportering. Kastar apportbocken och - tjopp, den går i två bitar! Beundrar vovven som satt kvar när den ena kulan studsade runt och hade kul med sig själv. Matten fick ila ut och sätta ihop den efter bästa förmåga och så fick Pellapennan apportera den, något han gjorde riktigt bra. OK, lite studs vid gripandet men det bjussar vi på, ids inte fila på det momentet.
Så körde vi raka inkallningar. Första gick i 120 knyck, matten var supernöjd och belönade med massa bus. Så tog vi nästa och liten labbekille slår av på takten och kommer makligt lullande. Que??? Matten börjar fundera på om hon kan ha tränat alla inkallningar med ställande åt samma håll, om man liksom springer fort åt ena hållet och stannar åt det andra? Hittar ingen annan vettig förklaring, annat än en plötslig vilja att försöka räkna ut moment på förhand. Nåväl, matten fick jobba på lite men till sist fick vi till ett par inkallningar med bra fart åt båda håll. Ska fortsätta med att bara köra raka, inga stannaden ihop med inkallningen mer.
Avslutade med skiftet ligg-sitt, vårt evighetsmoment. Han måste ha gjort den förflyttningen närmare tusen gånger snart, ändå händer samma sak så fort jag ökar avståndet. Jag har nött och nött på detta med att flytta framtassarna och sätta sig bakåt. Och det går utmärkt så fort jag står nära. Men så fort jag prövar att backa mer än 1/2 meter från gossen så lägger han till rumpstudsen och kommer framåt. Jag har bantat bort handtecknet, jag kommenderar med dämpad stämma, jag belönar lugnt med godis istället för leksak. Men rumpstudsen kommer som ett brev på posten. Där får jag fortsätta nötandet och fundera förtvivlat på hur jag ska få till det. Tips emottages tacksamt! Leksak bakom vovven har jag också testat utan framgång.
Morsan så. Hon är helt galen när vi tränar, vitögonen är framme och hon ser ut som en rabieshund. Tog fram en hel apportbock och hon gjorde faktiskt en solklar tia andra gången, så jäkla snyggt! Det kommer aldrig att hända på en tävling, det vet jag, då blir det bus precis som Katarina beskrev i en kommentar. Men jag vet att hon kan! Så körde vi några raka inkallningar och jisses, som hon sprang! Samma hund som passgångar och lullar fram på promenaderna, man kan inte tro att det är sant! Efter det skulle jag köra positionsskifte med henne också men vad händer? Jo, hon lägger sig förstås ner efter 2 sekunders fotsittande. Så jag varvade att belöna sittande vid sidan med att lägga henne för att få henne att lyssna mer på mig och sluta försöka räkna ut saker själv. Det är en egenskap hos henne som ibland gör mig extra gråhårig, detta eviga försök att vara till lags genom att göra saker INNAN kommando. Hon blir ju lite övertaggad av leksaken så jag testade godisbelöning men då vände damen bara bort huvudet. "De där trista hundgodisarna kan du ha själv" sa hon. Några riktigt urusla fotpositioner hade hon också, hon sätter sig snett och jag tror kanske att det är för att bättre kunna se leksaken (och för att jag har slarvat eftersom vi kom igång så sent med tävlingslydnaden). Funderar på att ta fram köttbullar nästa gång och nöta lite position, DET ska hon väl ändå inte kunna motstå!?!?
Och allt detta låter förstås jätteduktigt av mig men i själva verket har jag varit urusel igen. Jag hoppar ständigt över det moment jag borde träna, nämligen RUTAN! Det är det moment som är absolut sämst hos båda de svarta och det moment som matten också tycker allra sämst om (hmmm, kan det finnas ett sammanhang månntro?). Men nästa gång, då SKA jag...
