Huset Elliot

Jag har funderat mycket över min labradoruppfödning de senaste dagarna. Det börjar kännas tungt och den riktiga glädjen finns där inte på samma sätt som förut. Någon har sagt att jag målat in mig i ett hörn som inte har någon egen tik kvar efter Visa. På sätt och vis är det kanske så, blir det inga valpar denna gång så sitter jag lite på pottkanten, samtidigt som jag ändå har en tik på halvfoder hos duktiga Ebba. Själv känner jag mer att jag har hamnat i ingenmansland, jag tycker att jag är trogen den typ av labrador jag en gång blev förtjust i och började med. Problemet är att den snart inte finns längre. Nu vill allt fler göra gällande att vi har två typer av labbar, show- eller jaktlabbar. Var finns då mina hundar? Ingenstans? Hur mycket jag än jobbar på, med hälsa, med arbetslust och med den exteriör som jag tycker är riktig utifrån min tolkning av rasstandarden, så kommer mina hundar antagligen aldrig att skörda stora framgångar vare sig i utställningsring eller jaktprovsruta. Ska man hålla på då? Är det värt allt tid och all energi man lägger ner? Och var ska jag hitta hanar att para med, när allt färre väljer att starta på jaktprov? Jag börjar tro att jag snart har nått vägs ände om jag inte ska svika mina ideal. Och det vill jag inte, varken en hund av tyngre typ eller en hund av jaktlinjer är en labrador som jag kan förlika mig med.

Kanske blir det labbeuppfödning i mindre skala framöver, för att i första hand förse huset med en ny hund när en sådan behövs, förutsatt också att det finns valpköpare som fortfarande vill ha en alldeles vanlig labbe och som är beredda att vänta på en sådan valp. Vi får se hur det blir. Nu gläder jag mig i alla fall åt att para Visa och hoppas innerligt att det ska bli lagom många små svarta labbar i köket om ett par månader.

En annan fundering som har dykt upp på sistone är detta med hälsoaspekten när det gäller uppfödning. Vad har du som uppfödare för incitament för att sträva efter att föda upp friska hundar? Det finns nödvändigtvis inget likhetstecken mellan framgång och friskhet. Vem ser att du har en fantastisk ledstatistik, att du har hjärtfriska hundar i hög ålder eller vad du nu än har för hälsoprogram för just din ras? För egen del är det nog samvetet som ska dövas, jag känner att jag aldrig skulle kunna sova gott om natten om jag visste att jag hade tagit en chansning avseende hälsan. Det kan bli dåligt ändå men jag klarar inte av att ta medvetna risker. Men när man ser hur överdrifter dyker upp och premieras, överdrifter som i sig är rent ohälsosamma, då blir man ledsen. Så enkelt det skulle vara som uppfödare att bara vända kappan efter vinden och styra dit det blåser, utan att fundera närmare över framtiden på lite längre sikt. Jag skulle verkligen önska att det fanns något sätt att premiera eller lyfta fram de uppfödare som faktiskt sätter hälsan i främsta rummet. Kanske något för SKK att fundera över? Eller rasklubbarna?