Huset Elliot

Har varit på konferens i Skellefteå tillsammans med andra trevliga kamrater från Luleå BK. Jag åkte för tävlingssektorn, Stina var med som representant för ungdomsverksamheten. Första gången mor och dotter var på konferens tillsammans, hoppas att det blir fler tillfällen genom åren. Stina var alldeles hög både innan och under konferensen och verkar väldigt nöjd med sin helg. Direkt vi kom hem så däckade hon dock i soffan och har tillbringat större delen av dagen där, illamående. Vad jag önskar att hon skulle slippa må dåligt när hon har haft roligt! Men jag tror att hon tycker det är värt besväret, trots allt.

Jag är också nöjd med helgen och lite sliten, jag med. Inser alltmer att Brukshundklubben har en komplex verksamhet att basa över, med verksamhet som å ena sidan ska vara ett instrument för avelsutvärdering men som å andra sidan är öppen för alla raser. Ett rasansvar för bruksraserna men också ansvar för verksamhet som agility och snart rallylydnad. Inte helt lätt att få ihop alla delar. Vissa områden seglar i medvind, andra kämpar med näsan över vattenytan.

För egen del deltog jag ju som sagt i diskussionerna runt tävlingsverksamheten. Ett gemensamt problem för alla klubbar verkar vara bristen på folk. Många vill tävla, ingen vill hjälpa till. Jag har alltid tänkt att jag måste dra mitt strå till stacken någonstans om jag vill hålla på med hund, jag kan inte bara åka omkring och tävla. Därför har jag också varit styrelseaktiv i stort sett hela mitt vuxna hundägarliv och också varit ringsekreterare och ibland figgat på MH. Tydligen tänker vi inte alla så, många vill bara tävla. Men vem ska ordna alla dessa tävlingar, har man tänk? Skulle önska att fler tänkte till och ville vara med och hjälpa till. Nu startar vi upp en tävlingssektor i Luleå BK, jag är inte sammankallande men har tagit på mig ansvaret för lydnadsproven. Känner Du dig manad att hjälpa till så hör av dig till mig! Alla händer behövs, allt från domarsekreterare till att sälja fika!

Väl hemma igen så tog jag en skön promenad med hundarna. Man blir ganska däst av att konferera och äta god mat. Promenaden var tänkt att bli längre men Visas lufsande och lätta flåsande gjorde att jag kortade ner den. Ändå tycker jag inte att hon är jättetjock, men det var tydligt att hon inte var road av någon alltför lång promenad. Hon har slagit av på tempot markant nu och ligger i bakvattnet och lufsar på, ibland i passgång. Jag tror inte att det blir någon jättestor kull, men skulle bli förtvivlad om hon lurar mig helt. Stina bara ruskar på huvudet åt mina funderingar, hon tycker att hon visar alla tecken på dräktighet. Det tycker jag med, men jag har också varit med förr. Hormoner kan ställa till med mycket förvirring... Nåväl, om lite drygt en vecka så vet vi.