Huset Elliot

Riktigt surväder har vi häruppe. Det var så galet vackert i måndags, vi hade tolv minusgrader på kvällen och det kom massor med fluffig, vit och gnistrande snö. Hundarna och jag tog en promenad i skenet av pannlampan (och deras discoblinkande halsband), de simmade omkring i lössnön och tyckte livet var toppen. Sedan kom plusgraderna... och regnet... Nu vet jag snart inte vart jag ska gå, är det inte snorhalt så är det fullt av vatten. Rustade mig med IceBugs en kväll för att slira runt byn men insåg efter några hundra meter att hundarna inte är dubbade. Då hade Visa slirat för tredje gången och eftersom jag är lite rädd om henne nu så fick jag vända.

Då kommer vi till det verkliga glädjeämnet - jag börjar tro att Visa är dräktig! Hon är pigg och glad, inte så där seg som tidigare gånger. Däremot är hon matfixerad till tusen, när jag kommer yrvaket tassande vid 5.30 för att Morris vill gå ut och pinka, möter hon mig i grinden med viftande svans och hoppas på frukost. I vanliga fall skulle hon möjligtvis lyfta på ena ögonlocket borta i hundsängen men förmodligen inte ens det. Men nu kretsar allt plötsligt runt mat och hon stjäl ohämmat Morris tuggben så fort man vänder ryggen till. I förra veckan snodde hon (och klämde raskt i sig) fem tuggskor. Hon kan ligga och till synes sova men om jag går ut ur köket en minut och sedan återvänder så är tuggisen bort. Puts väck.

Lille Morris är förstås också ett glädjeämne, ett ganska påhittigt sådant. Numera nöjer han sig inte med att agera fördisk till disken i diskmaskinen genom att stå med framtassarna och försöka slicka där han kommer åt. Nej, han har kommit på att han kan skutta UPP på luckan och vidare IN i maskinen! Det är förstås inte så lysande, igår lyfte jag ut honom därifrån två gånger. Vi har lite olika uppfattning om hur bra det är, han och jag. Han är lite mindre lyhörd ute nu, anar att det är en första könsmognad som gör sig påmind. Men han är en väldigt kul kille, alert och träningsglad till tusen. Fast han har kommit på att man kan äta snö, det gillar vi inte riktigt. Det blir liksom Mission Impossible att försöka hålla pölarna utanför huset. Vi går ut, han kissar och klämmer i sig lite snö. Snön passerar i raketfart genom systemet och innan matte hinner blinka så är det dags igen.

Mindre än en månad kvar tills Idefix fyller sju år nu och det blir dags för det där magiska sjuårsintyget. Jag hoppas verkligen att han ska vara fri från blåsljud fortfarande och kommer vara ruskigt nervös när det är dags. Han själv är förstås sig lik och har inga funderingar på blåsljud eller annat. Han gör som han vill, det har han alltid gjort, och hoppar och tar sig fram där han behöver. Jag vill ju gärna att han är rädd om sitt knä men han har inga sådana funderingar. Sitter man och stickar i fåtöljen och han blir sugen på att kela, vips, så har man honom i knät. Maya är mer försynt, kliver upp med framtassarna och tittar med bedjande jätteögon. Idefix har aldrig kunnat stava till ordet försynt...

Roligt är att två valpar efter honom har debuterat i ringen i år och båda har tagit CK. Tizitas Arctic Angel, Signe, är ställd flera ggr med både CK och reserv-cacib. Lilla Terttu, Apricot Ladybird, gjorde sin debut på stora Stockholmsutställningen och det med bravur, hon placerade sig 3:a i juniorklassen med CK. Pappa Idefix är förstås stolt men inte ett dugg förvånad, han har vetat hela tiden att hans barn är vackra. ;o)

Hönsen har börjat spruta ur sig ägg nu, mitt i vintern. Vi plockar dagligen in mellan 2 och 4 stycken och då ska ni veta att jag just nu har fyra hönor som värper! Vi väntar spänt på att den grå isbarhönan, Rut, ska klämma ur sig sitt första ägg också. Hon ska nämligen lägga gröna ägg!