Spårträning
Orken tryter alldeles nu, det blir sena kvällar med lille sonens magont och sedan har jag lite svårt att sova länge på morgnarna just nu så jag kliver ofta upp först. Det tar en massa energi detta och trots täta besök på sjukhuset kommer vi inte framåt. Men förhoppningsvis vet de vad de gör och får lill-killen på banan igen, ju förr desto bättre. Det gör ont i mammahjärtat när barnen inte mår bra och det är oroligt att inte veta varför.
Igår var jag i alla fall ute och lade lite spår, till Melvin, hans syster Vega och till Mats lille tyska jaktterrier. Den senare var ett charmigt energiknippe som tog sig an spåret med stor entusiasm men bytte till andra, mer spännande spår med samma energi och entusiasm. En kul liten kille men lite svårläst, i alla fall för en som är van vid labbar.
Syster Vega spårade i ett väldigt behagligt tempo och spårade noggrant. En liten svacka på slutet men annars såg det väldigt stabilt ut.
Sorgebarnet Melvin då? Jo, för första gången på länge så presterade han faktiskt ett spårarbete. Slog lite men inte alls som han brukar göra utan spårade framåt i en hisklig fart. Matte var för en gångs skull glad över att ha några kilon att kontra med bak i linan för annars hade jag nog flugit fram som en liten vante, gossen är ju både stor och stark. Det känns skönt att han faktiskt spårade ett och samma spår framåt, det förenklar fortsättningen en smula. Nu får vi jobba med farten, den var allt annat än godkänd men det känns ändå som ett enklare problem. Det kanske går till sist detta, trots att det länge kändes som Mission Impossible.
Tutan är än så länge pigg utan cortisonet. Däremot är Idefix helt fixerad vid henne och vill på henne hela tiden, så jag funderar över o
Igår var jag i alla fall ute och lade lite spår, till Melvin, hans syster Vega och till Mats lille tyska jaktterrier. Den senare var ett charmigt energiknippe som tog sig an spåret med stor entusiasm men bytte till andra, mer spännande spår med samma energi och entusiasm. En kul liten kille men lite svårläst, i alla fall för en som är van vid labbar.
Syster Vega spårade i ett väldigt behagligt tempo och spårade noggrant. En liten svacka på slutet men annars såg det väldigt stabilt ut.
Sorgebarnet Melvin då? Jo, för första gången på länge så presterade han faktiskt ett spårarbete. Slog lite men inte alls som han brukar göra utan spårade framåt i en hisklig fart. Matte var för en gångs skull glad över att ha några kilon att kontra med bak i linan för annars hade jag nog flugit fram som en liten vante, gossen är ju både stor och stark. Det känns skönt att han faktiskt spårade ett och samma spår framåt, det förenklar fortsättningen en smula. Nu får vi jobba med farten, den var allt annat än godkänd men det känns ändå som ett enklare problem. Det kanske går till sist detta, trots att det länge kändes som Mission Impossible.
Tutan är än så länge pigg utan cortisonet. Däremot är Idefix helt fixerad vid henne och vill på henne hela tiden, så jag funderar över o
Kommentarer
Trackback
