Spårträning
Skrev ett inlägg men glömde spara. Hur stressad kan man bli?
Det är inte så mcyket hundträning här nu, allt fokus ligger på att få lillebror på banan igen. Just nu är det sjukhusbesök varannan dag som gäller, hittills utan att han blivit blivit ett dugg bättre men vi får väl hoppas att de vet vad de gör och att det ska vända snart. Det gör ont i mammahjärtat när barnen inte mår bra. Det blir sena kvällar, tidiga morgnar och mycket oro som tar en massa energi.
Igår lade jag i alla fall några spår, till Mats lille tyska jaktterrier, till Melvins syster Vega och så då till Melvin. Den lille tysken var en trevlig bekantskap med massor av energi. Han tog sig an sitt spår med stor entusiasm men var kanske lite benägen att byta till andra spår med samma entusiasm. Jag tror inte att någon viltdoft undgick hans näsa, intresset var enormt. Lite svårläst för mig som är van labbar, jobbade med högre näsa än vad labbarna gör. Det är intressant att gå bakom andra raser och se hur de löser uppgiften.
Syster Vega spårade nogsamt och i ett väldigt behagligt tempo. Ett litet tappt på slutet, annars såg det väldigt stabilt ut. Svårt att tro att hon är helsyster med Melvin... Den gossen spårade i ett hiskligt tempo och slog litegrann men betydligt mindre än vad jag är van vid så på det hela taget var det ändå ett stort steg framåt. Matten fick nytta av sina extra kilon, jag hängde bokstavligt talat som ett ankare bak i linan. Men det känns ändå enklare att jobba vidare nu när han faktiskt spårade, farten vet jag mer om hur jag ska hantera. Tidigare har han lagt av spårandet och kommit in fot om jag har hållit emot men nu hängde vi i linan och drog åt varsitt håll. Inte så vackert men vi får jobba vidare när tiden medger. Nedan en bild på den svarte prinsen, kanske får jag snart kalla honom spårkungen..? ;o)
I helgen skulle jag ha ställt ut Tassa på SSRK:s utställning men istället får det bli Sunderby sjukhus med sonen. Stona och Maya skulle ha tävlat agility men Maysan är i slutet av löpet så vi fick ställa in det med. Melvin är fortfarande begiven på Maysan och ägnade andra halvan av promenaden åt att försöka ragga upp henne. Maya blir skitsur och gav honom ett rejält nyp i halsskinnet till sist men jag tror inte att han kände något. Det bekom honom i alla fall inte nämnvärt. Knäppgöken! Idefix har däremot lagt ner de förhoppningarna, han ägnar allt sitt fokus åt Tutan nu. Hon äter ju inget cortison och kanske får det henne att lukta mer för han har varit helt fixerad vid henne idag. Lite småjobbigt, ska erkännas. Dessa gossar!
Det är inte så mcyket hundträning här nu, allt fokus ligger på att få lillebror på banan igen. Just nu är det sjukhusbesök varannan dag som gäller, hittills utan att han blivit blivit ett dugg bättre men vi får väl hoppas att de vet vad de gör och att det ska vända snart. Det gör ont i mammahjärtat när barnen inte mår bra. Det blir sena kvällar, tidiga morgnar och mycket oro som tar en massa energi.
Igår lade jag i alla fall några spår, till Mats lille tyska jaktterrier, till Melvins syster Vega och så då till Melvin. Den lille tysken var en trevlig bekantskap med massor av energi. Han tog sig an sitt spår med stor entusiasm men var kanske lite benägen att byta till andra spår med samma entusiasm. Jag tror inte att någon viltdoft undgick hans näsa, intresset var enormt. Lite svårläst för mig som är van labbar, jobbade med högre näsa än vad labbarna gör. Det är intressant att gå bakom andra raser och se hur de löser uppgiften.
Syster Vega spårade nogsamt och i ett väldigt behagligt tempo. Ett litet tappt på slutet, annars såg det väldigt stabilt ut. Svårt att tro att hon är helsyster med Melvin... Den gossen spårade i ett hiskligt tempo och slog litegrann men betydligt mindre än vad jag är van vid så på det hela taget var det ändå ett stort steg framåt. Matten fick nytta av sina extra kilon, jag hängde bokstavligt talat som ett ankare bak i linan. Men det känns ändå enklare att jobba vidare nu när han faktiskt spårade, farten vet jag mer om hur jag ska hantera. Tidigare har han lagt av spårandet och kommit in fot om jag har hållit emot men nu hängde vi i linan och drog åt varsitt håll. Inte så vackert men vi får jobba vidare när tiden medger. Nedan en bild på den svarte prinsen, kanske får jag snart kalla honom spårkungen..? ;o)
I helgen skulle jag ha ställt ut Tassa på SSRK:s utställning men istället får det bli Sunderby sjukhus med sonen. Stona och Maya skulle ha tävlat agility men Maysan är i slutet av löpet så vi fick ställa in det med. Melvin är fortfarande begiven på Maysan och ägnade andra halvan av promenaden åt att försöka ragga upp henne. Maya blir skitsur och gav honom ett rejält nyp i halsskinnet till sist men jag tror inte att han kände något. Det bekom honom i alla fall inte nämnvärt. Knäppgöken! Idefix har däremot lagt ner de förhoppningarna, han ägnar allt sitt fokus åt Tutan nu. Hon äter ju inget cortison och kanske får det henne att lukta mer för han har varit helt fixerad vid henne idag. Lite småjobbigt, ska erkännas. Dessa gossar!
Kommentarer
Trackback
