Huset Elliot

Igår satt vi och åt frukost som vanligt när plötsligt Melvin hoppar ner från sin tron på kökssoffan, tar ett rep i munnen och lägger sig på rygg och viftar på svansen samtidigt som han tittar på Doris. Hon blev ju helt förbryllad, samme kille som tidigare morrat vill nu leka. Lite svårt att veta hur man ska göra då, lösningen blev att ömsom dra försiktigt i det där repet (varpå Melvin naturligtvis lekmorrade som han alltid gör) och ömsom slicka Den Store Killen frenetiskt i mungipan för att visa vilken undergiven liten varelse man är. Det blev inte mycket till lek och Melvin ledsnade efter en stund och återgick till sin tron men det var ett försök till närmande och det i sin tur gladde mitt hjärta alldeles väldigt. Läget blev med ens inte lika akut även om det så klart fortfarande är så att gossen skulle må bättre utan en flock. Nu hoppas vi på att store sonen ska få tag på en lägenhet han kan trivas i vad det lider, då får Melvin bli Umebo.

 

I helgen har det stått hundträning på programmet. Dirigeringsövningar med labbar på lördagen. Lite fladdrigt och ofokuserat först men efter fikat blev det ett helt annat uppträdande hos några av hundarna (vi nämner inga namn men kan väl säga att det var de fladdrigare, varav en bor här) och det fungerade betydligt bättre.

 

Igår då viltspår med små fläckiga. Doris fick gå ett pyttespår och fattade ärligt talat inte mycket av vad som hände men det var gott med blåbär och klöven var kul. Vi får köra små korta spår några gånger till tills poletten har trillat ner. Idefix fick gå ett hundra meter långt spår med böj och han jobbade på med stor energi och målmedvetenhet och löste uppgiften galant. Där får vi öka svårighetsgraden lite till nästa gång men det är svårt att veta när vi varit så lata på spårfronten i år. Slutligen fick Morris gå ett liknande spår och han spårade med ungdomlig iver. Han fick själv leta reda på spårstarten och det löste han galant, spårade intensivt i tiotalet meter för att sedan vända och bakspåra tillbaka till starten. Där kollade han noga, var detta verkligen rätt spår? Joho, det var det och så spårade han tillbaka igen, lade till ytterligare tio meter varpå han vände och liksom "säkrade" spåret på nytt. Hela tiden med stor iver och entusiasm och näsan i backen. Sedan var det lite yvigt ett tag och vi fick lite trubbel när vi skulle ta oss över ett träd. Men så plötsligt var det som om han kom ihåg vad vi gjorde, han gav plötsligt ett väldigt säkert intryck och spårade galant den sista biten utan att säkra bakåt. Lille prinsen! Han är en fantastisk hund att jobba med, den lille killen, så otroligt arbetsvillig och fokuserad när det gäller. Nu ska vi gå några spår till innan snön kommer, tror jag. Och nej, det blir kanske inga starter för oss i år heller men vi ligger bra till för nästa år helt klart. Då jäklar...

 

Visa fick spåra personspår igår, cirka 3 timmar gammalt med två föremål plus slut. Spårstarten hittade hon utan problem, löste första sträckan fint och markerade föremålet klockrent. Första vinkeln tog hon galant men sedan gjorde hon en liten utflykt i en båge och kom just förbi föremål nr två som var en bit brandslang. Hon kom tillbaka på spåret kanske fem meter förbi, visade att något låg där med en snabb blick bakåt men iddes liksom inte vända, inte förrän matte harklade. Då kom även det föremålet till matte. Eftersom jag inte lagt spåret själv så visste jag inte var nästa vinkel kom men tyckte nog att sträckan började kännas välan lång när hon plötsligt vände 180 grader, fångade upp sista sträckan och markera spårslutet kort därefter. Den lilla skatan hade nog roat sig med att kolla in älgspår eller annat spännande istället, det går en hel del vilt nedanför berget vid skymningen. Matte tyckte väl att det var ganska onödigt men själv verkade hon väldigt nöjd med sin insats och hallå, matten fick ju faktiskt slutapporten. Där klantade sig matten, i alla fall i Visas ögon. Jag skulle stoppa den i ena fickan när jag kände att någon stirrade på mig. Vrålstirrade. Där stod Visa med uppfordrande blick och frenetiskt viftande svans. Man kastar slutapporten så att hon får hämta den, man stoppar den INTE i fickan! Att matte inte lär sig någonting...