Huset Elliot

 

Kul var också att Idefix-sonen Mixangels Imar dök upp ända från Arvidsjaur tillsammans med matte och husse och "storebror". Han är ännu bara ett år men riktigt fin i både modell och färger, lagom stor och med fina proportioner. Den gossen blir det spännande att följa!

 

Här hemma lunkar det på som vanligt. Melvin vägrar fortfarande att befatta sig med den lilla inomhus utan drar sig undan, ofta in i tvättstugan. Jag gör tappra försök att sammanfoga dem men han vill inte, morrar och tar till flykt. Det skär i mattehjärtat. Ute går det bra så till vida att hon beundrande följer honom hack i häl och han ignorerar. Men inne vill han inte alls vara med henne. Nu får vi se vad hösten innebär för store sonen, flyttar han till lägenhet så blir det en möjlig utväg där. Annars vet jag inte vad jag gör, till våren ska det ju förhoppningsvis bli labbevalpar.

 

I förra veckan pratade jag med en jättetrevlig hanhundsägare. Hon sa precis allt det där jag vill höra. Kärnfrisk. Motor. Inte så stor. Av- och på-knapp. Nu håller vi tummarna för att det håller hela vägen så att jag kan få presentera Rayas tilltänkte här på hemsidan vad det lider och slipper fortsätta leta. 

 

Samma dag kom den ledsamma nyheten att Sigge (H. E Dumle) fått lämna jordelivet. Han fick problem med plötsliga blodsockerfall och kraftiga kramper som följd av detta. Till slut blev det ohållbart. Våra tankar är förstås hos hans familj som mist en älskad familjemedlem och nallebjörn. Tack för att ni tagit så väl hand om gossen under dessa år!

 

Jag är nu ganska säker på att Visa har fått tumörer. Den knöl som uppstod i samband med kejsarsnittet av bokstavskullen, som jag kollat upp på två olika kliniker av två olika veterinärer och som av båda sagts vara en ofarlig fettknöl och ärrvävnad, har vuxit till kanske fyrdubbel storlek och blivit hård. Jag hittar också ett par knölar på andra ställen, spritt över undersidan. Just spridningen på dem gör att jag väljer att avstå att försöka operera, jag vill inte karva upp hela undersidan på hunden på hennes ålders höst. Vi larvar på så länge hon orkar och hänger med. Hon har ju varit ganska seg de senaste månaderna, jag gissar att knölarna kanske har del i detta. Däremot stjäl hon ohämmat både mat och tuggben så livslust har hon kvar. Min lilla älskling.

 

Funderade under dagens runda på hur vissa hundar går lite längre in i hjärtat än andra. Jag älskar ju alla mina hundar, det är lite av ett bekymmer eftersom jag har svårt att göra mig av med dem som inte riktigt passar som avelshundar, jag är helt enkelt för fäst vid dem. Men en och annan fastnar lite extra, jag tror att det är något med kemin. Morris är en sådan. Jag älskar den lille hunden något alldeles vansinnigt. Maxi var en annan, hon var en väldigt udda hund och min pingla. Kanske är det just egenheterna som gör dem lite speciella, vad vet jag. Morris är inte heller en "var mans hund" och inte helt som man förväntar sig att en cavalier ska vara, varken sängsovare eller knähund för att ta ett exempel. Eller kanske är det sakerna man gör tillsammans, Morris är ju min första egna cavalier sedan 1979. Det är svårt att sätta fingret exakt på vad det är och det är svårt att säga när känslan kommer, den bara finns där. För en del kan detta säkert låta hemskt medan jag tror att alla som haft flera hundar förstår vad jag menar. Man älskar dem alla innerligt men några blir speciella.