Huset Elliot

Gick in för att rensa bort spam i kommentarerna och tänkte att jag kan skriva några rader också. Det var ju ett tag sedan. =)

 

Stina och jag bytte hundar igår, Ila åkte med henne hem och Lysa blev kvar. Anledningen till bytet är Lysas växande mage, om 2,5 veckor blir det valpar här hemma igen. Som vi längtar! Vi tror kanske att det kan bli ett gäng.

Det var länge sedan jag bloggade, men starten på det här året har varit så otroligt rolig så jag känner att jag måste dela med mig. I helgen som gick så fick kenneln nämligen sin första champion i rallylydnad. Det var Jennie med sin duktiga Karin (Huset Elliots Bombarda Maxima) som stod för den bedriften och det ligger massor av målmedveten träning bakom. Fantastiskt bra jobbat!

 

Idag var det jaktprov i Skellefteå, sista chansen för säsongen för Ila att visa vad hon går för efter den snöpliga nollan och sedan 3:an i Kalix. Med den här gången var också Stina och lilla Lysa. Debut för båda i jaktprovssammanhang, dessutom med startnummer ett. Lysa fixade landmarkeringen fint, om än med en liten sväng förbi kastaren för att stolt visa upp sitt byte. På fältet lyste rutinen igenom först och hon började lite tvekande men spottade upp sig och fick in samtliga vilt - två änder, två kråkor och en duva. Så återstod två enkelmarkeringar på vatten. Det momentet var svårt, hunden skulle simma ganska långt, genom två omgångar näckrosor och runda en mosse. Bakom den hade anden fallit, dolt för den simmande hunden. Lysa drogs mot mossen, gick upp på den och fick syn på båten och kastaren. Där låste hon helt och tog sig inte vidare. Med hjälp och stöd fick hon ändå avsluta med en bärgad apport. Arbetet belönades med ett tredje pris. Det var en bra start med många fina bitar, speciellt samarbetet med Stina och lugnet vid foten.

 

Ila fixade landmarkeringen i en rasande fart. Snabbt fick hon in tre vilt på fältet men sedan började hon jobba i bredd mer än i djup. Jag misstänker att hon fick vittring på duvan och blev tveksam och därför undvek den. Av någon anledning verkar hon tro att hon inte får ta nya viltslag. Vi fick gå vidare till vattenarbetet som hon löste fint, med mer rutin än Lysa simmade hon runt och fick med sig båda markeringarna hem. Arbetet belönades med ett andrapris och det känner jag mig nöjd med. Vi får se om det blir några fler starter eller om hon får jaga sjöfågel med husse nu.

 

Tidigare i veckan har Stina och Lysa debuterat i fortsättningsklass i rallylydnad och det med bravur. Två rundor med 99 poäng vardera och klassvinst i båda. Ingen dålig säsong för en liten hund på 19 månader.

 

Förra helgen startade vi på jaktprov igen, Ila och jag, den här gången i Kalix. Pigge följde med som moraliskt stöd. Återigen gick vi som andra ekipage. Vi knallade iväg mot provrutan, hittade en skylt som det stod hundstopp på och stannade där. Jag tyckte att det var nog så långt från provrutan, man hörde inte ett ljud, men jag tänkte att vinden kanske låg åt andra hållet. Plötsligt dyker en man fram ur skogen och ropar på oss. Vi står vid fel hundstopp! Gissar att den skylt vi hittat var till öppen klass efter lunch, men det visste ju inte vi. Nu fick vi pinna på framåt, Ila och jag. Vi fick en kort väntan vid nästa skylt men uppenbarligen inte tillräckligt för att hon skulle gå ner i varv utan hon pep mer eller mindre konstant. Transport, pip, pip. Väntan, pip, pip. Passivitet, pip, pip. Arbetsmässigt låg hon på ett första pris, sa domaren efteråt, men ljuden drog ner oss till en trea. Surt, sa räven. Hon är ju het i allt hon gör, det är mycket arbetslust i den lilla hunden och det gäller att få ihop det. Det lyckades jag då inte med i Kalix, tyvärr.

 

Märta är duktig. Hon är arbetsvillig, hon också, men känns aningen mer balanserad än sin mor. Det var också tanken med kombinationen, jag hoppas att det håller i sig och att jag lyckas förvalta det. Rolig och påhittig är hon också, lillskruttan. Idag har hon gjort sitt livs första närsök och det löste hon fint.

 

Det är glest mellan inläggen men det betyder inte att inget händer. Jennie och Karin (Huset Elliots Bombarda Maxima) har hunnit få två titlar, både RLD N och RLD F, och därtill med finfina rundor. De har också gjort både bph och FBR. Fantastiskt duktiga tjejer!

 

 Kullsyster Lysa (Huset Elliots Lumos Maxima) med matte Stina har också startat rallylydnad i nybörjarklassen och tagit två kvalificerade resultat med 99 respektive 100 poäng. En bra debut!

 

Idag har vi hämtat ut Morris aska. Det har varit en fin dag, solig och varm, så jag tog de vuxna hundarna med mig bort till ängen där jag har strött ut askan från nästan alla mina hundar (och en katt). På ängen de älskar, där de alla har lekt jagis. Där passerar vi nästan varje dag, där möts vi liksom i tanken. Nu virvlar han fritt där, min älskade lille Morris. Han är så saknad, den lille hunden, det var tungt att släppa honom.

 

När medicinen fungerar kommer energin tillbaka. Jag har missat så mycket under de här två åren, nu vill jag komma ikapp. Då är det lätt att ta i för mycket och så blir det bakslag. Som nu. Jag har spårat med hundarna två dagar på raken, visserligen i väldigt snäll terräng men det hjälper inte. Så nu blir det ett par dagar i depå. Ila tajmar det med extremt dålig mage, antagligen har hon fyndat ute i obevakat ögonblick. 

 

I torsdags var vi i alla fall iväg till Piteå BK på doftprov (eukalyptus). Det fixade hon galant. Nu hoppas vi på lite fler tävlingar i sommar, hon är anmäld till rallylydnad fortsättningsklass med Stina framöver. Ett kvalificerat resultat till behövs för titel och uppflytt. Så hoppas jag att vi ska kunna starta appellklass spår, det var vårt mål när sjukdomen slog till. En liten jaktprovsstart vore också kul, om det blir några prov vill säga.

 

Lilla Märta är en ljuvlig liten hund. Orädd, lättlärd och framåt. Lite jobbig med katterna, vi jobbar på det projektet ständigt. Nu får vi sova hela nätterna (ja, den här natten går bort men det beror lika mycket på Ila), det är skönt. Jag försöker ta mig ut i olika miljöer, vi har lite att ta igen där. Vi jobbar också så smått med kontakt, inkallning, stanna, handtarget och nosarbete. För Märta är det lek med matte, hon kommer ofta och söker ögonkontakt när vi är ute. Lillhjärtat!

 

Det har varit en turbulent vecka sedan Morris somnade in. Yngste sonen tog studenten från naturvetenskapliga programmet i fredags. Vi firade så gott vi kunde i dessa coronatider, trots att släkten söderifrån inte kunde närvara. Tack och lov var vädret toppen så att grannar och goda vänner kunde komma förbi.

 

Lille Måns blev stadigt sämre under helgen. Han började svälla upp så konstigt i kroppen och kändes trött. Vi skulle besöka veterinär i slutet av veckan men fick en tid igår och då beslutade vi att låta honom somna in. Lillhjärtat var så slut att han lade sig att sova på bordet hos veterinären och märkte aldrig att han fick komma till den eviga vilan. Det skär i hjärtat, jag hade hoppats att det skulle gå vägen när vi kämpat så.

 

Märta skulle ha hämtats i söndags men det blev inte så. Jag orkade inte med mer ovisshet och röra och förlängde därför inte avtalet. När det nu gick som det gick med Måns, beslutade vi att Märta får stanna. Hon är en fartfylld och lättlärd liten dam. Tyvärr har vi ju tappat tre viktiga veckor, jag har medvetet hållit distans för att inte fästa mig eftersom hon skulle flytta. Nu jobbar jag stenhårt med sådant som vi borde ha gjort tidigare - inkallning, kontakt mm. Själv tycker hon att kattjakt är toppen, jag måste få stopp på det. 

 

Igår gjorde Stina och Josse bph med Lysa och Sixten från förra kullen. Sixten flöt igenom, blev lite arg på avståndsfiggen men löste allt snabbt och fint. Lysa reagerade på testledarens lite mörka röst och fick samtidigt tidtagaruret mot huvudet och bestämde sig då för att denna var otäck, vilket färgade av sig så klart. Vi tror att hon är på väg in i löp och gårdagens beteende stärker väl det, det är ungefär 7 månader sedan sist. Hon hade stora reaktioner, vilket var väntat, men också snabba avreaktioner. På det hela taget är jag väldigt nöjd med båda, de är väldigt trevliga individer. Och det var underbart att vara ute på hundevenemang igen, nu måste jag ta tag i träningen och komma mig ut.

 

För egen del har jag fått börja äta reumatikermedicin och märker en liten skillnad redan. Febern är på väg ner och jag orkar mer. Det känns helt underbart!

 

För en vecka sedan fick Morris somna in. Han var multisjuk, besvären eskalerade och till sist blev det ohållbart. Jag hade hoppats på en sista sommar tillsammans, nu blev det inte så. Älskade lille Molle-Boll, saknaden efter dig är så stor.

 

Fastän vi vetat länge att den här dagen var på väg, är det omöjligt att vänja sig. Det skär i hjärtat och det känns konstigt att gå ut med bara två hundar. På ett sätt skönt, Morris stress var stor på slutet och promenaderna var inte roliga. Jag saknar inte den sjuka Morris, jag är glad att hans stressade och onda lilla kropp har funnit ro. Men saknaden efter min riktiga Morris, den är enorm. Det är också den hunden jag vill minnas, den lyhörda, samarbetsvilliga lilla hunden. Killen som alltid höll koll på matte och älskade att träna. Han som var en riktig liten fegis, men som glömde allt runtomkring när vi jobbade. Min skugga och följeslagare. 

 

Sov i ro, älskade prins Morris. Tack för allt! ❤

 

...när man har roligt. Det i kombination med att jag garanterat  är Sveriges sämsta bloggare gör väl att uppdateringarna här lyser med sin frånvaro. 

 

Valparna blir 8 veckor på tisdag. De två första flyttar redan samma dag, en tredje dagen därpå. Besiktning imorgon, jag är lite pirrig. Det här hittills alltid gått bra men den här gången är ju inget sig likt. Fast nä, så får jag inte tänka. Det går bra.  De är ett härligt, fartfyllt och framåt gäng.

 

Den här gången har jag testat märkhalsband. Jag blev så less på allt nagellackande. Vi kan väl säga att det är tur att de har egna små kännetecken också. Halsbanden snäpper upp när man drar i dem - och dras gör det. Några färger är också ganska snarlika, blir det fler valpkullar så ska jag köpa två olika uppsättningar och blanda lite. Som helhet är jag väldigt nöjd, det är lättare att observera individen.

 

För många år sedan läste jag en intressant artikel om valpars utveckling, hur miljöträningen börjar redan vid 5 veckor och hur viktiga intrycken är. Det, i kombination med att min första hund var uppväxt i ett hundhus och rädd för det mesta, har varit lite av en ledstjärna för mig i min uppfödning. Jag vet att många fnyser åt det och menar att det är valpköparens jobb. Jag menar att det lägger en bra grund och underlättar flytten. Således är valparna mycket hanterade. De har åkt bil. De har gått på 8 olika underlag, inklusive galler och tunnlar, de har lekt med leksaker av olika material. De har träffat olika människor, om än inte lika många som annars. De har träffat på olika ljud -dammsugare, tappad nyckelknippa (går för övrigt att apportera), diskmaskin mm. Idag har de fått träffa ett litet barn och varit i skogen. Alla intryck tröttar så klart men berikar också deras erfarenhetsbank. Det hjälper mig också att se hurudana individerna är. Det här gänget är alldeles väldigt orädda, nyfikna och framåt. Jag älskar det hos valpar.

 

Nu är mitt jobb snart slut och valpköparna får ta över. Nu börjar den, i mitt tycke, roligaste tiden. Jag hoppas att ni alla kommer att njuta av valptiden och få många härliga år, och några gråa hår, tillsammans med Huset Elliots monster.

 

Igår blev valparna tre veckor gamla. Det har varit tre tuffa veckor och jag är minst sagt sliten, inte minst emotionellt.

 

Ilas första valp låg fel och vi fick söka veterinärhjälp. Där började vårt trauma. Tre veckor senare sitter jag här med en tik som hunnit gå igenom en brusten livmoder, sårinfektion, juverinflammation och sepsis. Två gånger har jag trott att jag ska förlora henne. Det värsta är att inget hade behövt hända, att allt beror på okunskap. Det smärtar så oändligt. Min fina lilla hund! ❤

 

Just nu känner jag att detta var spiken i kistan för min uppfödning. Jag kanske får tillbaka suget när detta har bleknat, men just nu behöver jag en paus och bara vara "vanlig" hundägare ett tag. Jag har min egen hälsa att tänka på, jag måste försöka hitta vägar att bli bättre för att komma tillbaka.

 

Valparna är ljuvliga. De börjar bli mer och mer hund, samtidigt som de är så där nallebjörnsrunda som bara labbevalpar kan vara. Jag skulle ha sparat en och gått vidare på men har släppt det också. Jag orkar inte. Men jag är övertygad om att de kommer att skänka mycket glädje till sina nya ägare. Underbara små varelser!

 

Under dramatiska former kom Ilas valpar till världen. Tyvärr överlevde inte alla den strapatsfyllda resan, två blev änglahundar. Det innebär i sin tur att några förhoppningsfulla kommer att bli besvikna. Nu landar vi efter några jobbiga dagar, sedan kommer jag att höra av mig till er som väntar.

 

Det betyder självklart också att inga nya behöver höra av sig. ALLA VALPAR ÄR TINGADE! Och alla valpar blev svarta.

 

Nu är det mindre än en vecka kvar. Ila är stor, går allt väl så finns det risk för tvåsiffrigt antal, befarar jag. Hon har det jobbigt nu, Ilagumman. Det trycker på så hon vill ofta ut för att uträtta behov. Nu sover jag på soffan nere så att hon kan väcka mig om det behövs. Hon och alla de andra djuren... Jag har inte haft hjärta att stoppa grabbarna i köket den gångna natten, delvis också för att Ila ska kunna välja sovplats fritt. Men det får bli ändring på det till natten, jag vill inte bli väckt för att klia någons haka en stund. 

 

I natt har jag hostat också, i dessa tider känns det ju mindre bra. Jag fattar inte var jag skulle ha snappat upp något coronavirus utan hoppas på en vanlig bonnförkylning. Men vi tar det säkra före det osäkra, idag tar husse ut grabbarna och jag tar det ännu lugnare än annars.

I dessa tider gäller det å ena sidan att hålla avstånd, men samtidigt att hålla lokala aktörer under armarna så gott det går. Pigge vågade sig in på stan igår för att köpa ett par Icebugs och så köpte vi en pizzapåse från Café Lavache. Deras påsar är fantastiskt goda och prisvärda, detta var en av de godare pizzor jag har ätit. Rekommenderas! Bli en #localhero du också och stötta butiker och restauranger i ditt närområde om du vill att de ska finnas kvar.

 

 

Nu är vi inne på de sista tio dagarna. Ila är stor nu, det ser ut att bli en rejäl kull. Som alltid så här dags så lider jag lite med henne och hoppas innerligt att allt ska gå bra. Min fina flicka!

 

Flera hör av sig med önskemål om brun valp. Jag kan inte uppfylla sådana önskemål. Dels tror jag att detta blir ännu en helsvart kull, bruna inslag skulle bli en stor överraskning. Men framförallt så utgår jag från egenskaper när jag fördelar valpar. Det vore sorgligt om den starkaste hanen kom till den minst erfarna ägaren bara för att han råkade vara brun. Jag ser färg som kosmetika.

 

I dessa coronatider har SKK kommit med rekommendationer gällande leverans av valpar. Utifrån dem har vi tagit fram ett eget förhållningssätt. Vi kommer att vara restriktiva med besökare och även vänta längre än vanligt innan vi tar emot någon. Barn är inte välkomna denna gång, tyvärr, och alla med det minsta lilla symtom får hålla sig hemma. God handhygien gäller, dvs handtvätt innan valpkontakt. I första hand tar vi emot blivande valpköpare, i övrigt ligger vi lågt. Det känns så klart trist, men ska vi klara av en valpkull så behöver vi hålla oss friska. Det är numera ett teamwork där alla har en viktig roll, även om inte allas namn finns med på pappret.

 

Matlista mm skickas som vanligt ut i god tid innan leverans och jag vill ha en telefonkontakt med dig som valpköpare innan leverans så att vi kan gå igenom denna samt köpeavtal, allt för att försöka minska tiden för överlämnandet. Förhoppningsvis får vi en varm och fin vår, då både valpar och eventuella besökare kan vara ute.

 

Nedan en bild på två från förra gänget, som nu hunnit bli dryga året.

Nu är det inte mer än tre veckor tills Ilas mage kläcks, kanske inte ens det. Hon ser ut som om hon skulle kunna ploppa ut 3-4 stycken minst redan idag och då har vi den största tillväxtperioden framför oss. Hur många kan hon ha, månntro?

 

Idag var tempot på promenaden markant lägre, även om hon fortfarande glatt och villigt går med. Vädret var soligt men det blåste grinigt så det kändes helt ok att slopa den tänkta rundan på isen. Jag är inne i en dålig period, trött och stel, så det gäller att hushålla med energin.

 

Lysa (H. E Lumos Maxima) röntgades i onsdags, brorsan Sixten (H. E Accio) igår. SKK är snabba, idag var det infört. HD grad A och ED 0 på båda, bättre kan det inte bli. Nu är tre av sju röntgade med samma fina resultat, det bådar gott för övriga gänget. Jag är så tacksam över mina fina valpköpare som röntgar sina hundar, tack till er.

 

Nu väntar en spännande tid, inte bara röntgen utan jag anar att några av Harry Potter-barnen också ämnar ge sig ut på tävlingar vad det lider. Flera tränar flitigt. Jennie och Karin har en inspirerande blogg, kika gärna in: https://oldeenglishbulldogge.blogg.se

 

Stina och hennes sambo har bott här i veckan med sina hundar medan deras lägenhet har tapetserats. Jag tog en bild på alla tre labradorerna på bron. Lysa är lite som en scout, alltid redo.