Huset Elliot

Igår hade jag en nära döden-upplevelse. Tog hundarna på långrunda, alla fem vilket bara det borde rendera i en tapperhetsmedalj. På slutet av rundan passerar vi en äng, alldeles innan vi är hemma, och där brukar jag låta hundarna springa lösa. Jag har noterat att en viss jubileumshund gärna vill gräva lite där och har förmodat att han grävt i råttgångar eller liknande, men jag har sett det som en hobby för den lille killen har aldrig förr visat någon större jaktlust, till skillnad från sin trefärgade lilla syssling. Tills nu. Igår sprang de som vanligt omkring och jagade varandra i olika konstellationer. Melvin och Idefix började busa med en torva, först studsade de lite runt den och så plötsligt kastade de upp den i luften. Andra gången den fick en luftfärd så insåg jag att den levde, den försökte nämligen springa iväg när den landade! Jag skrek som besatt i vild panik, varpå Melvin snopet kom lommandes. Men den lille fläckige jubileumshunden gav mig bara ett förstrött ögonkast, han hade fullt upp med annat insåg jag. Han fångade, kastade upp och lekte med en fet, äcklig sork!!! Jag insåg att jag kunde stå kvar och beskåda eländet (och förmodligen få se honom sluka den också) eller kuta dig och rädda sorkeländet/kanske behöva ta den ur jubileumshundens gap. Jag valde det senare och har nog inte sprungit så fort på länge. Arg som ett bi var jag också. Kastade mig över den lille jubileumshunden och sög honom i nackskinnet. Noterade att han hade blodstänk på nosen och i halskråset och vände mig om för att kolla skicket på den arma (men äckliga) sorken. Men den var puts väck, antagligen nere i ett hål i marken och slickade sina sår. Jubileumshunden kopplades och lät sig motvilligt släpas hem. Hädanefter går han i koppel varenda meter tillsammans med mig. Skithund!!!