Huset Elliot

Idag fick Melvin ta stygnen och är av med tratten. Dessutom är han återförenad med flocken, det är nog det allra bästa i hans värld. Ingen mer isoleringscell, tack, hälsar han. Såret såg fint ut, det kändes också bra. Han är ju söt när vi kommer till veterinären, han gillar det här stället betydligt bättre än större kliniker där han mest blir låg. Här flyger han ur bilen och sedan vidare in i väntrummet med en arg matte i släptåg. Vi flyger vidare in till veterinären, trots mattes försök till surmulna förmaningar. Han hälsar på sitt översvallande sätt, tills det då är dags för själva ärendet (idag då att ta stygn). Då blir han så liten och ynklig som det bara går, tills allt är över och han är uppe och studsar och letar efter något att ta i munnen för att lugna den värsta glädjen. Han är en knäppgök, min svarte prins.

 

Annars måste jag faktiskt säga att de senaste dagarnas promenader har varit markant lugnare. Nu kissar han rejält direkt vi kommer ut och sedan är det lite småskvättande men inte alls som förr. Han har heller inte samma behov av att hålla koll på varenda fotspår och varenda kissefläck utan gör lekinviter, gräver fram skojiga pinnar och annat under snön (hmmm tycker väl matte om just det) och är mer av sitt gamla, spralliga jag. Det känns otroligt skönt! Nu hoppas jag att det ska ha en viss inverkan på spårförmågan också, att gossen kan samla ihop sina små grå lite bättre och faktiskt uträtta ett konstruktivt arbete som matten känner sig nöjd med. Detsamma gäller linjetagen. Det skulle vara en otrolig kick inför nästa säsong.

 

Morris ikläddes täcke inför eftermiddagens snöpulsarpromenad, i hopp om att det skulle resultera i lite färre snöklumpar under magen. Det var dock en tämligen markant reducering. Däremot hade täcket en skojig inverkan på rörelseschemat, den fläckige rörde sig med samma spänstiga bakbensrörelser som hos en kille med rejält gällivarehäng på brallorna, dvs bredställt och aningen hasande (alternativt som någon där det hänt en olycka i brallorna och där man sedan inte kunnat byta...). Med jämna mellanrum kliade täcket tydligen något alldeles infernaliskt också. Ingen höjdarrunda för den fläckige, med andra ord. Nu är det lika bra att han vänjer sig, det lär bli fler promenader med täcke innan vintern är slut. Täcken är för veklingar, hälsar Morris.