Glada svansar!

Fascineras av småttingarna, inget verkar få dem att tveka eller bli rädda särdeles länge utan svansarna är ständigt uppåt och de ska kolla in det mesta. Idag fick de följa med mig och Maya ut i trädgården en sväng. Majken tyckte att det var helfestligt, svansen gick som en liten propeller (det gör den nästan alltid, hon påminner mig lite om Visa som valp) och hon for omkring för att kolla in saker. Inte riktigt så där följsamt runt mina fötter som jag hade tänkt mig dock... Jag vet inte varför, men jag såg framför mig hur de storögt skulle beakta världen där ute och följa mig i hasorna men nu var det snarare jag som följde dem. Morris passade på att bajsa, ett litet projekt i sig, så han var inte så fartig men det gjorde inget, jag hade fullt sjå att hålla koll på syster. En fördel är dock att hon är ganska duktig på att lyssna och komma när man lockar på henne. Det underlättar!
I morse stod jag och strök en tröja till Ludde när liten Majken kom farande som skjuten ur en kanon. Då hade hon insett att spjälorna i grinden har bredare mellanrum längst ner och där kunde hon pressa sig igenom. Jag hann inte mer än få in henne i köket förrän hon var ute igen och jazzade runt i hallen bland alla de andra hundarna. Så nu sitter det kartongskivor på öppningarna, inte så stabilt men jag hoppas att det ska fungera. Det är lite som att ha småbarn, man ligger ständigt steget efter i barnsäkrandet. De är otroligt framåt, de här båda, det är inte mycket som bekymrar dem.
Idag har vi klippt klorna igen. Morris gillar det inte riktigt, han är hal som en liten ål. En tass går bra men sedan vill han inte vara stilla längre. Till sist började han bita i senilsnöret till mina läsglasögon, varpå de åkte av och då såg jag inte de små klorna. Suck...  Majken är väldigt lik mamma Maya i det fallet, hon är blickstilla och låter mig pillra på medan hon nyfiket kollar på. Inte minsta krångel och då går det fort. Jag får jobba lite med den biten med lille farbror, man måste tåla att bli hanterad även om det innebär att man får vara stilla en stund.
Ätandet går också lite bättre nu, jag tycker att de är aningen mindre intresserade av morsans tuttar och mer begivna på kulorna som jag serverar. Ja, Morris är väl dess värre lite väl begiven på allt som serveras, måste hålla ett öga på hans ätande. Men även Majken börjar visa lite större intresse för maten. Fast hon äter nog bara precis det hon behöver men det räcker ju.
Igår installerade jag Skype, en uppdragsgivare ville kunna nå mig den vägen. Men jag har ju inget headset så jag har nyttjat chatfunktionen. Så ringde han för att ge mig instruktioner och då inträffar det märkliga - han hör mig! Jag fattade noll, det är ju rätt långt till Skottland från Norrbotten och visserligen pratar jag högt men SÅ högt. Men tydligen har jag en liten mick i datorn så nu kunde vi pratas vid. Jätteskoj, men lite knepigt med skotskan till en början. Han trodde att jag lärt mig engelska i Australien eller Nya Zeeland, eftersom min accent var sådan. Inte första gången jag hör det, de där brevvänsbesöken på 80-talet måste verkligen ha satt djupa spår i min engelska. Lite kul är det att få beröm för engelskan, jag får ofta frågan vart jag varit och lärt mig den. Personligen tror jag att det är allt stickande framför TV:n som är orsaken, kan man inte läsa texten så måste man lyssna. Nu är nästa fråga, ska jag skaffa webbkamera eller inte? Det tål att tänkas på. Men det är fascinerande med tekniken och det öppnar nya möjligheter inom min yrkesbransch.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0