Naturen är underbart vacker!
Vilken fantastisk morgon vi hade idag! Fyra minusgrader ute, frost på marken och i alla träden - och på all spindelväv! - och ett ljus som var nästan magiskt. Mobilkameran gjorde det hyfsad rättvisa, se och njut!
Den stora rotvältan ser nästan trolsk ut, som en port till underjordiska väsen...
Spindlarnas aktivitet framstår tydligare. Man kan också helt enkelt tänka - finn en labrador i bilden! ;o)
Till sist utsikt mot älven från hörnet av tomten. En blek vintersol tittar in mellan träden, fotbollsplanen ligger ensam och övergiven och får nog vänta till nästa år innan ivriga fötter springer runt med en boll, undantaget möjligen när Ludde och Bus leker lite med någon utsliten fotboll. Visst ÄR det vackert? Då glömmer jag bort att det nalkas en novembermånad med mörker och åter mörker och känner en intensiv längtan efter snö, vinter och långa ispromenader.
Stina har varit hemma från skolan med förkylning så det har fallit på min lott att gå ut med alla hundarna. Igår landade mobilappen RunKeeper på över en mil totalt, det blir lite olika rundor eftersom jag inte grejar att ta alla hundar samtidigt.
Bus ses ständigt med något i munnen - en pinne, någons hand, ett cavalieröra. Jag tror kanske att husets övriga hundar inte riktigt uppskattar henne till fullo just nu, hon har så mycket energi att det fullkomligt sprutar ur öronen och hennes framfart kan närmast beskrivas som burdus.
Under promenaderna med hundar i olika konstellationer har jag i alla fall konstaterat att Idefix, snart tio år gammal, fortfarande hör riktigt bra. Idag inledde vi promenaden med en liten bit hundgodis ur fickan och huj, vad fint han kom på inkallning senare när han fick springa lös! De väljer vad de vill höra, de där silkesöronen.
Idefix har haft en höjdarvecka med dambesök två dagar. Det gick bra, vi fick till fina parningar båda gångerna och hängning i nästan tjugo minuter. Just den delen av det hela tycker han är lite trist, det går bra i kanske tio minuter men sedan får vi lyssna till cavalierens klagan. Varför ska man sitta fast, undrar han? Nåväl, efter dessa små äventyr är han som vanligt väldigt fäst vid mig i några dagar och har tydligt visat att han tycker att vi två ska gå ut och kolla om tjejen kanske finns kvar någonstans. Men nu har lugnet åter lagt sig, han har nog insett att lyckan är över för denna gång. Nu får vi hjälpas åt att hålla tummarna för att det blir något, man vet ju aldrig när gossarna börjar komma upp i åren. Men han är ruskigt pigg för sin ålder, denna knasiga, underbara lilla hund.
Livet med cavalier är ganska mysigt. Vart man än går så har man de små fläckisarna efter sig som en liten svans. Häromkvällen såg vi på fotboll tillsammans. Doris hade samma uppfattning om matchen som matte, ett riktigt sömnpiller...
Morris är min lille prins och är med mig överallt. Det är ungefär samma känsla som när man hade småbarn, inte ens på toan får man vara ifred...
Kom på att jag alldeles har glömt bort att redovisa några fina resultat också! Ebba och Raya har startat på viltspårprov och tagit sin andra etta, en till nu så är championatet i hamn. Och Stina och Maya har tävlat lydnad och fått LPI, nu siktar de vidare mot lydnadstvåan. Lydnadsprovsdiplomet renderade också i att de kunde ansöka om Cavaliersällskapes trippeldiplom som kom häromveckan. Hur många som ingår i denna exklusiva klubb vet vi inte riktigt men jag har skrivit till rasklubben och föreslagit att de redovisar detta lite tydligare på hemsidan och i tidningen. Det kan ju vara kul att veta för oss som faktiskt jobbar med våra hundar. Så här ser i alla fall diplomet ut:
Kommentarer
Trackback
