Blandad kompott, stort och smått
Inte så länge sedan det förra inlägget, ändå känns det som om det har hänt en hel massa. Tar det i kronologisk ordning, fast egentligen hände väl allt i lördags.
Visa och jag var på ögonlysning i lördags. Egentligen ska ju sådant helst göras innan parning, men det hanns inte riktigt med den här gången av förklarliga skäl. Nu är hon ju lyst förr och dessutom Optigen A, så jag förväntade mig inga konstigheter. Det var det inte heller, allt var i sin ordning. Nytt för i år var att de också kollar ögonlock, tårkanaler mm, något som blir obligatoriskt från och med nästa år. Men Visa var utan anmärkning rakt över. Mattes lilla pärla!
Lite senare ringer Marie D och säger att Zäta har brunaktiga flytningar. Inte helt bra, förstås, jag började genast tänka livmoderinflammation. De åkte in till veterinären och beskedet löd: det finns en valp i Zätas mage! Det hela låter kanske roligare än det är, man hittade inga hjärtljud på ultraljudet och hennes kropp visar heller inga yttre tecken på dräktighet. Nu är hon tillbaka hit för säkerhets skull, jag har känt och klämt på magen men känner inte ett uns av fosterrörelser. Vi kollar febern morgon och kväll, hon visar inga tecken vare sig på att vara på väg mot valpning eller på att bli dålig (tack och lov!). Förhoppningsvis kommer allt ut vad det lider så att vi slipper operation. Helt roligt är det inte, i synnerhet inte som jag ska åka bort i nästa vecka. Bara att hoppas att inget tillstöter, jag vill förtvivlat gärna komma iväg.
Roligare nyheter kom istället Marie W och Vega med. De startade i lördags på Norrlabbens working test i Piteå. Premiär för deras del i jaktliga sammanhang, även om nu wt är inofficiellt så är det ändå under bedömning. De slutade på en 3:e plats av 12 startande på 66 poäng och blev också bästa labrador. Jätteroligt, tycker jag, och skickar härmed ett stort grattis till dem båda.
Visa visar allt mer tecken på att vara dräktig. Vulvasvullnaden har inte gått ner. Hennes springande efter pinnar med sonen är borta, nu lullar hon bakom mig och snosar, väldigt noggrann med att kissa över de andra damernas kissfläckar. Ett plötsligt tiggande vid matbordet har hon också lagt sig till med, liksom ett väldigt sug efter att bli kliad, kelad och omtyckt. Så ett fånigt tecken, men som hittills alltid har stämt. Var gång Visa har varit dräktig, har hon ett öga som vill rinna litegrann. Jag vet inte varför, men det har alltid varit så att hon får lite extra tårar i det ögat då. Så är det nu också. Därför vill jag absolut tro att det finns valpar där! Men vi ropar inte hej än, inte förrän efter dag 42.
Visa och jag var på ögonlysning i lördags. Egentligen ska ju sådant helst göras innan parning, men det hanns inte riktigt med den här gången av förklarliga skäl. Nu är hon ju lyst förr och dessutom Optigen A, så jag förväntade mig inga konstigheter. Det var det inte heller, allt var i sin ordning. Nytt för i år var att de också kollar ögonlock, tårkanaler mm, något som blir obligatoriskt från och med nästa år. Men Visa var utan anmärkning rakt över. Mattes lilla pärla!
Lite senare ringer Marie D och säger att Zäta har brunaktiga flytningar. Inte helt bra, förstås, jag började genast tänka livmoderinflammation. De åkte in till veterinären och beskedet löd: det finns en valp i Zätas mage! Det hela låter kanske roligare än det är, man hittade inga hjärtljud på ultraljudet och hennes kropp visar heller inga yttre tecken på dräktighet. Nu är hon tillbaka hit för säkerhets skull, jag har känt och klämt på magen men känner inte ett uns av fosterrörelser. Vi kollar febern morgon och kväll, hon visar inga tecken vare sig på att vara på väg mot valpning eller på att bli dålig (tack och lov!). Förhoppningsvis kommer allt ut vad det lider så att vi slipper operation. Helt roligt är det inte, i synnerhet inte som jag ska åka bort i nästa vecka. Bara att hoppas att inget tillstöter, jag vill förtvivlat gärna komma iväg.
Roligare nyheter kom istället Marie W och Vega med. De startade i lördags på Norrlabbens working test i Piteå. Premiär för deras del i jaktliga sammanhang, även om nu wt är inofficiellt så är det ändå under bedömning. De slutade på en 3:e plats av 12 startande på 66 poäng och blev också bästa labrador. Jätteroligt, tycker jag, och skickar härmed ett stort grattis till dem båda.
Visa visar allt mer tecken på att vara dräktig. Vulvasvullnaden har inte gått ner. Hennes springande efter pinnar med sonen är borta, nu lullar hon bakom mig och snosar, väldigt noggrann med att kissa över de andra damernas kissfläckar. Ett plötsligt tiggande vid matbordet har hon också lagt sig till med, liksom ett väldigt sug efter att bli kliad, kelad och omtyckt. Så ett fånigt tecken, men som hittills alltid har stämt. Var gång Visa har varit dräktig, har hon ett öga som vill rinna litegrann. Jag vet inte varför, men det har alltid varit så att hon får lite extra tårar i det ögat då. Så är det nu också. Därför vill jag absolut tro att det finns valpar där! Men vi ropar inte hej än, inte förrän efter dag 42.
Kommentarer
Trackback
