Nu kommer den...

Nu påminner vintern oss om att den är i antågande, brr. Idag vaknade vi till blötsnö och regn, inte riktigt drömväder för just någon annan än möjligen Bus. Det var lite kul att se reaktionerna när vi skulle ta morgonpromenaden. Kisse ville ut som vanligt men när jag öppnade dörren tvärnitade han, stack ut näsan och vädrade, såg nästan ut som om han rynkade ihop den och så tvärvände han. Nu börjar hans självvalda inomhussäsong, vår katt går aldrig ut vintertid utan tillbringar den i en säng, fåtölj eller soffa. 
 
Doris såg ut att vilja följa hans exempel, hon slog i bromsen på alla fyra tassarna och det krävdes övertalning och milt våld (läs: matte drog lätt i kopplet) för att få henne att motvilligt följa med. Hela rundan gick hon bredställt trippande, det framgick tydligt att det inte var någon njutning. Buset däremot, som numera går med på de flesta rundor för att ges tillfälle att göra av med lite energi, hon tokrusade fram och tillbaka i skogen. Det var ett svart streck som drog fram, genom alla pölar så att det skvätte. Det älskar jag med labbarna, den där inställningen att alla väder liksom är deras favoritväder. Fast samtidigt är jag benägen att hålla med katten och Doris, en sådan här dag är det mysigast inomhus.
 
Om Doris är en prinsessa när det gäller vädret så är hon föga prinsesslik i sin relation till kattlådan. Vidriga lilla djur! Hon är ju av samma format som katten och missar inga chanser att försöka gå in i lådan. Nu är hon skendräktig också och helt fixerad vid allt som går att äta, dit hon uppenbarligen räknar kattbajs. Och för att inte matte ska komma på henne kan hon smyga upp mitt i natten för att vittja skattkistan... Nu har jag ledsnat på att få nattsömnen förstörd så nu är det stängt mellan Doris och kattlådan. 
 
För någon vecka sedan gödslade de åkrarna i Bälinge. Jag kan tycka om lukten på sätt och vis, den påminner mig om att jag bor på landet och luktar riktigt på något vis. Doris gillar lukten ännu mer... I ett obevakat ögonblick drog hon iväg från mig under skogspromenaden och ut på den nygödslade åkern. Jag ropade och skrek, ingen Doris. Till sist kom hon från ett helt annat håll. SOM hon såg ut och SOM hon luktade! Urrk! Det blev badet för lilla fröken. Kan någon människa begripa hur någon så söt också kan vara så vidrig???
 
Olycklig Doris, som numera luktar hallon igen.
 
I helgen ska vi spåra, jag, Stina och Anna med Selma. Jag är i valet och kvalet hur jag ska göra med den fläckige prinsen, om han ska få något spår överhuvudtaget, om han kanske ska få ett personspår istället eller hur vi ska göra? Doris ska få ett viltspår, henne har jag hopp om. Men Morris... Visa ska också få spåra, hon blir så lycklig då min lilla labbetant. Om en dryg månad fyller hon och hennes syskon tio år, kan någon begripa vart den tiden har tagit vägen???
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0