Det händer grejer...
...även om jag inte skriver här. Nu har det varit så mycket att jag knappt vet var jag ska börja. Vi tar lite roligheter först. Idefix har blivit pappa igen. Hela sju stycken valpar föddes för precis en vecka sedan nere i Skelleftå. Mamma hund heter Alice kort och gott och bor i Skellefteå. Detta är hennes andra kull, hon hade sex valpar i sin första kull men aldrig kunde jag väl tro att det skulle bli sju stycken med vår tioårige lille skrutt och dessutom efter att bara ha parat en enda gång - utan progesteronprov. Där ser man! Och för alla som undrar så kan jag berätta att jo, jag betalar både skatt och moms på alla pengar som kommer in så det blir inte så mycket i plånboken som man kanske skulle vilja.
Här kommer en bild på småttingarna från när de var alldeles färska. Fyra hanar och tre tikar blev det, alla fint uppbrutna.
Fler nyheter är att jag har varit till veterinären i Skellefteå med Visa och katten Pysen. Visa har haft trassel med sitt bajsande, hon har inte alls haft koll på det utan det kan ramla ut lite när som helst. I helgen pluppade det tex ut medan hon åt. Katten Pysen har magrat av något alldeles väldigt trots ett par avmaskningskurer. Det var med en stor klump i magen som jag rattade bilen mot Skellefteå i måndags. Inte blev det bättre av att det först var bilkö vid Byske där en långtradare hade fått punktering. Där försvann den goda marginal som jag haft när jag åkte hemifrån. När jag så småningom kunde starta bilen och rulla igen så lyste en lampa på instrumentpanelen - elektronikfel i motorn. Inte riktigt min dag. Men, till sist kom vi fram och fick träffa Gertrud. Visa röntgades och man hittade en begynnande spondylos mellan kotorna L6 och L7 som antagligen är det som spökar. Nu ska hon få äta Rimadyl under en längre period och så hoppas vi att det går till sig. Positivt var att det var den enda förändring som syntes i den drygt tioåriga ryggen, både de och jag hade nog förväntat oss betydligt mer på en hund i den åldern och som ändå har jobbat och varit i farten en hel del. Än en gång känner jag mig så glad över att hon har gått i avel, hon är verkligen en toppenhund på alla sätt. Passade på att kolla hennes ögon också eftersom jag tycker att hon ser sämre, men både näthinna och lins var helt OK. Däremot är hon lite skumögd av ålder, vilket förklarar varför hon tex inte vill gå före mig på isen. Min lilla pärla till hund får tuffa med mig ett tag till och det är vi nog båda glada över.
Katten Pysen var det lite sämre med. Han har drabbats av njursjukdom så nu får han stå på medicin och specialfoder och så ska vi ta nya prover om en månad och då får vi också veta prognosen. Håll tummarna, han är en helt underbar katt och vi vill gärna ha kvar honom i många år till.
Roliga nyheter är också att jag idag har skickat in ansökan om lärarexamen. Spännande att se hur lång tid det tar innan jag får examensbeviset i min hand. Sedan får jag vänta en mindre evighet på legitimationen men det gör mig inte så jättemycket, jag fortsätter att varva vikariat med översättning. Det går fint. Fast dyker det upp en deltidstjänst någonstans så skulle jag ju väldigt gärna vilja ha den...
Mindre roligt är att vi har haft några trista hund- och personmöten på sistone. Bus blev utsatt för ett påhopp av både morrande hund och arg hundägare som tog fel på hund häromdagen. Hon ska snart löpa och är inne i någon form av spökålder just nu så hon är ganska känslig och att bli utskälld utan att förstå varför tog henne hårt. Stina är så klart ledsen över att ha fått en hund som nu helt låser var gång hon möter någon med hund i skogen eller på promenad runt byn, de har fått en hel del att jobba med där och det känns förstås inte alls kul. Tidigare var problemet det omvända, då ville hon fram till allt och alla de mötte men nu möter hon dem med skepsis och avvaktan och är svår att få kontakt med. Tyvärr.
Bara någon dag senare mötte jag och mina hundar en halvgalen skidåkare på isen som först ville hälsa på hundarna, bara för att strax efteråt börja gapa och vifta med stavarna åt Doris samtidigt som hen vrålade "kom din lilla fegskit". Doris har aldrig sett en skidåkare förr så hon var skeptisk men var precis på väg fram när hen satte igång. Jag trodde att det var det sista jag såg av min lilla hund men till sist vände hon om och kom i en vid båge tillbaka till mig. Ledsamt även det. Nu ska jag försöka gå med stavar framöver för att lära henne att det är helt OK och så får jag kanske masa mig ut på skidor också vad det lider.
Igår fyllde världens bästa Stina 19 år. Det är också hela tio år sedan hon fick sin lille Idefix i födelsedagspresent, otroligt vad åren går! Sedan dess har de varit mer eller mindre oskiljaktiga.
Vi firade förstås dagen med god mat och presenter. Hundarna fick också presenter, fyllda märgben. Doris visade sig ha ärvt sin mors anlag och ville helst samla på sig alla ben själv. Morris ben lurade hon raskt av honom, värre var det med di gamle som inte var lika lättlurade/snälla.
Nya leksaker till de små blev det också. Man stoppar godisbitar i dem och så får de pyssla på med att få ut dem. Kan väl säga att de blev uppskattade hos vissa, mindre hos andra. Matmonstret Morris jobbade på intensivt medan Doris mest lekte med det en stund och gav sedan upp. Men jag tror att jag ska köpa sådana till labbarna också, det är bra att ha lite sådana här grejer att ta till när man har sjukstuga hemma. Som nu, när vi verkar ha fått både något influensaaktigt och något magsjukigt i huset. Då krävs det lite aktivering av de fyrbenta när promenader och annan träning tryter!
Kommentarer
Trackback
