Det går framåt!
Lille killen gör framsteg i sin rehabilitering, även om det inte är så tydligt för oss som står bredvid. Men jag börjar också inse att det är en hel del skådespeleri med i leken. Idefix är helt klart ett ämne för Dramaten, i kombination med sin inställning att allt ska vara som vanligt och så en rejäl portion envishet ovanpå det. Han gillar inte att ha tratt, han gillar inte att vara skild från de andra hundarna och han vägrar i sten att göra något som han tror ska göra ont, eller som kanske har gjort ont innan operationen. Ett välutvecklat smärtminne, som någon uttryckte det. Men när han glömmer bort allt detta, går han hur bra som helst på benet, kan lyfta på benet och kissa och jag har fullt sjå att hålla honom på alla fyra på backen när han ska lyftas upp och ner för trappan.
En komisk detalj i alltihop är att han nu plötsligt är väldigt social med omgivningen! Han har ju aldrig gjort sig känd för att vara särdeles social till sin läggning, han har sin Stina och det är den enda människa på jorden som han anser sig behöva. Men nu under våra rundor blir han alldeles till sig av lycka om vi möter någon, viftar på långt håll och ska fram och hälsa. Först trodde jag att han var lite snurrig av medicinering men nu inser jag att det inte är så. Han har väl lite tråkigt, lill-killen, och då är det skoj med lite nya människor. Han är en liten knäppgök men oj, vad vi älskar den lille knäppisen! En så smart och speciell kille får man nog aldrig mer uppleva så det gäller att ta vara på honom.
Vill också skänka en tacksamhetens tanke till djursjukhuset i Gammelstad. Jag var grinig och gnällig över alla olika bud som kom först, och förstås i botten orolig för lill-hjärtat. Men de har tålmodigt lyssnat och förklarat och stått ut med alla mina frågor och turer. Veterinär Lars Steinwall har också gjort ett jättebra jobb med knäet, såret läker fint och rehabiliteringen verkar gå framåt. På måndag ska vi in och ta stygnen och visa upp benet, så får vi se hur vi går vidare. Ett stort TACK till er för all hjälp och allt stöd!
Visas mage var tom. :( Röntgen och noggrann kontroll visade emellertid att det inte finns några konstigheter med hennes livmoder, knölen jag har känt är ett pyttelitet bråck med en fettansamling och ska inte ställa till några som helst problem för en dräktighet. Tyvärr får jag då inse att det inte är möjligt med några Piki-Visa-valpar igen utan måste leta efter en annan hane. Det är inte gjort i en handvändning, labradoren må vara Sveriges vanligaste ras men antalet hanar som är friska och helst dubbelmeriterade, de är inte så många. Nåväl, jag har ju gott om tid på mig att hitta någon ny gosse. Skönt i alla fall att allt var OK med Visa, hade hon inte varit det så hade jag nog lagt ner uppfödningen, det hade varit som att dra ur proppen alldeles. Det räcker med alla kostnader som det här projektet har genererat och alla planer som uteblivit. Alla ni som tror att seriösa uppfödare täljer guld, om ni visste hur fel ni har!
Nu återstår att banta liten Visa, som är en säkert 4 kg för stor Visa. En del av detta är väl vatten men en del är fläsk också. Jag fattar inte hur hon har kunnat lägga på sig så av bara 4 dl hundfoder per dag men det har hon. Nåväl, det är nu utbytt mot 4 dl lightfoder per dag. Promenaderna är förlängda och cykeln har kommit fram, alla hundar utom en verkade glada över det. Lilla Visa lägger sig sist i ledet i makligt tempo. Det gäller att hushålla med resurser, i hennes värld är hon fortfarande dräktig och tycker att matte är komplett galen som släpar omkring på en högdräktig dam så där. I mattes värld är det någon helt annan som är galen som måste blåsa upp magen så kopiöst när hon är parad men tom... Upp till kamp!
Det verkar betydligt enklare att föda upp kycklingar. Man samlar ägg ett tag, lägger dem i en kläckare, efter bara några dagar kan man lysa med lampa och se vilka ägg som verkar ta sig och efter precis 3 veckor så kommer det kycklingar. I fredags fick vi sju nya islandskycklingar som nu har flyttat till sina syskon i Jokkmokk. Idag har vi laddat kläckaren med säsongens sista kläckning, isbarägg och några egna islandsägg. Förhoppningen är en islandshöna till och så några isbarer. Isbar är en ras som lägger blågröna ägg, det fascinerar mig otroligt. Måtte vi nu få någon höna också och inte bara en hoper tuppar! Ska göra en sida över mina små hönor också, måste bara hitta tiden.
Annars är det rätt förkylt här just nu, Ludde har varit hemma hela veckan och nu har Stina också feber och halsont och förstås också ont i magen av sin grundsjukdom. Idag börjar jag få ont i halsen och känna mig "hurven" så jag anar att helgen kan bli rolig. :( Typiskt, jag har massvis med jobb som väntar. Det är bara att bita ihop, tur det finns Panodil!
En komisk detalj i alltihop är att han nu plötsligt är väldigt social med omgivningen! Han har ju aldrig gjort sig känd för att vara särdeles social till sin läggning, han har sin Stina och det är den enda människa på jorden som han anser sig behöva. Men nu under våra rundor blir han alldeles till sig av lycka om vi möter någon, viftar på långt håll och ska fram och hälsa. Först trodde jag att han var lite snurrig av medicinering men nu inser jag att det inte är så. Han har väl lite tråkigt, lill-killen, och då är det skoj med lite nya människor. Han är en liten knäppgök men oj, vad vi älskar den lille knäppisen! En så smart och speciell kille får man nog aldrig mer uppleva så det gäller att ta vara på honom.
Vill också skänka en tacksamhetens tanke till djursjukhuset i Gammelstad. Jag var grinig och gnällig över alla olika bud som kom först, och förstås i botten orolig för lill-hjärtat. Men de har tålmodigt lyssnat och förklarat och stått ut med alla mina frågor och turer. Veterinär Lars Steinwall har också gjort ett jättebra jobb med knäet, såret läker fint och rehabiliteringen verkar gå framåt. På måndag ska vi in och ta stygnen och visa upp benet, så får vi se hur vi går vidare. Ett stort TACK till er för all hjälp och allt stöd!
Visas mage var tom. :( Röntgen och noggrann kontroll visade emellertid att det inte finns några konstigheter med hennes livmoder, knölen jag har känt är ett pyttelitet bråck med en fettansamling och ska inte ställa till några som helst problem för en dräktighet. Tyvärr får jag då inse att det inte är möjligt med några Piki-Visa-valpar igen utan måste leta efter en annan hane. Det är inte gjort i en handvändning, labradoren må vara Sveriges vanligaste ras men antalet hanar som är friska och helst dubbelmeriterade, de är inte så många. Nåväl, jag har ju gott om tid på mig att hitta någon ny gosse. Skönt i alla fall att allt var OK med Visa, hade hon inte varit det så hade jag nog lagt ner uppfödningen, det hade varit som att dra ur proppen alldeles. Det räcker med alla kostnader som det här projektet har genererat och alla planer som uteblivit. Alla ni som tror att seriösa uppfödare täljer guld, om ni visste hur fel ni har!
Nu återstår att banta liten Visa, som är en säkert 4 kg för stor Visa. En del av detta är väl vatten men en del är fläsk också. Jag fattar inte hur hon har kunnat lägga på sig så av bara 4 dl hundfoder per dag men det har hon. Nåväl, det är nu utbytt mot 4 dl lightfoder per dag. Promenaderna är förlängda och cykeln har kommit fram, alla hundar utom en verkade glada över det. Lilla Visa lägger sig sist i ledet i makligt tempo. Det gäller att hushålla med resurser, i hennes värld är hon fortfarande dräktig och tycker att matte är komplett galen som släpar omkring på en högdräktig dam så där. I mattes värld är det någon helt annan som är galen som måste blåsa upp magen så kopiöst när hon är parad men tom... Upp till kamp!
Det verkar betydligt enklare att föda upp kycklingar. Man samlar ägg ett tag, lägger dem i en kläckare, efter bara några dagar kan man lysa med lampa och se vilka ägg som verkar ta sig och efter precis 3 veckor så kommer det kycklingar. I fredags fick vi sju nya islandskycklingar som nu har flyttat till sina syskon i Jokkmokk. Idag har vi laddat kläckaren med säsongens sista kläckning, isbarägg och några egna islandsägg. Förhoppningen är en islandshöna till och så några isbarer. Isbar är en ras som lägger blågröna ägg, det fascinerar mig otroligt. Måtte vi nu få någon höna också och inte bara en hoper tuppar! Ska göra en sida över mina små hönor också, måste bara hitta tiden.
Annars är det rätt förkylt här just nu, Ludde har varit hemma hela veckan och nu har Stina också feber och halsont och förstås också ont i magen av sin grundsjukdom. Idag börjar jag få ont i halsen och känna mig "hurven" så jag anar att helgen kan bli rolig. :( Typiskt, jag har massvis med jobb som väntar. Det är bara att bita ihop, tur det finns Panodil!
Kommentarer
Trackback
