Huset Elliot

Idag firar vi att Idefix har nytt hjärtintyg, sju år och nio månader gammal, och att Maya har nytt hjärtintyg, fem och ett halvt år gammal. Samt att Morris är utan anmärkning på ögon och knän. Så svär vi lite över apotekets avreglering som verkar göra att man numera verkar måsta fara land och rike kring för att få ut något så enkelt som en ögonsalva av välkänd sort. Och så pysslar vi om lilla Maya som spolat analsäckarna och dragit ut några tänder. De där analsäckarna får vi operera bort framöver, de verkar inte fungera riktigt bra längre.

Morgonens promenad var lugnare än på länge, kanske kan vi återgå till normala gängor här i Bälinge nu. Det vore skönt om den svarte prinsen bara drabbats av en tillfällig sinnesförvirring. Vi håller tummarna för det, annars måste något göras. Men nu njuter vi av lugnet.

 

På tisdag i nästa vecka är det dags för veterinärbesök igen. Hjärtintyg för Idefix och Maya, ögonlysning och patellaintyg för Morris och så ska Idefix öga kollas. Fast idag tycker jag faktiskt att det ser bättre ut, inte alls lika rött och han verkar inte knipa med det. Simringen gör uppenbarligen skillnad. Pigg som en mört är han, den lille skiten, svårt att tro att den killen blir åtta vid årsskiftet. Där snackar vi fräsch veteran! Får han nu bara ett nytt hjärtintyg så hoppas vi på lite dambesök framöver också. De får ju i och för sig komma ändå men det blir väl roligare om hjärtat är OK. 

 

Dagen börjar bra, sa han som skulle hängas i gryningen... Ja, någon hängning är det inte tal om här men starten på dagen var allt annat än lysande. Gick in i Vickes gamla rum för att hämta en grej. Morgontrött som jag är såg jag mig inte för utan drämde foten rakt i den kofot som låg på golvet (P hade använt den för att bända loss ena golvlisten och eftersom arbetet med rummet fortgår, låg kofoten kvar). Kan säga att det gjorde för j... ont. Blödde gjorde det också så det fick bli plåster på min stackars lilla tå. 

 

En timme senare var det dags igen. Hönsen skulle släppas ut och jag gick i andra tankar och - drämde huvudet rakt i kanten på taket till hönshuset! Så nu har jag ett sår vid näsroten också, ganska stort eftersom jag liksom skrapade mig mot taket. Huvudvärk fick jag på köpet. En riktig höjdarstart på dagen!

 

Firade allt detta med att åka och vaccinera husets samtliga fyrbeningar. Det är en pärs i sig, i synnerhet som Melvin envisas med att uppvakta Maya. Så, fyra hundar in där bak i volvon och en nöjd liten Maya fick åka inne i bilen. En bil som maken för övrigt hade tagit till jobbet utan att tänka sig för så han fick hasta hem och byta. Sedan iväg med en ljudligt protesterande katt i en väska i baksätet och en stresspipande Idefix där bak. Bilåkning är verkligen en trigger för den hunden - och hans pipljud är en trigger för matten! In till veterinären med katt och flickor först. Nu blir Maya helt i gasen, hon är fast övertygad om att det är party på g och ropar ut med sin gällaste stämma att här kommer värsta partybruden. Inte alla hundar blir väl lika lyckliga över ett veterinärbesök... Visa är lyckligast över att bara vara med och gör sitt yttersta för att komma upp i trött mattes knä. Men alla tre blir vaccinerade utan bekymmer. Ut till bilen, lämna första omgången och hämta Melvin samt resterande hundböcker med stamtavlor att fylla i. Med Melvin fullkomligt flyger man in i väntrummet, svårt att tro att den gossen varit livrädd för veterinärer innan. Fort ut igen och dags att runda av med småpojkarna. Idefix överlycklig över att äntligen få komma med, Morris aningen avvaktande. Morris var också den ende som faktiskt pep till av sticket, de andra var nog för uppspelta för att hinna känna något. Nu snarkar gänget i köket och matten skulle gärna snarka en stund, hon med. Förkyld husse snarkar om nätterna så matten lider av lite sömnbrist för tillfället.

 

Idefix öga är inte riktigt bra än, veterinären föreslog att jag låter ögonspecialist kolla på det så nu försöker jag hitta en tid så fort som möjligt hos någon. Ska ringa Skellefteå och kolla hur de har det i veckan, i Öjebyn fanns det tid först om en vecka. Behöver ögonlysa Morris samt ta hjärtintyg på Idefix och Maya också så en resa till Skellefteå kan faktiskt bära sig rent ekonomiskt, hur konstigt det än kan låta. 

 

Melvin driver mig till det milda vansinnet. Vid morgondens promenad var båda småkillarna stencoola med Maya medan Melvin trampar runt som en yr höna och försöker uppvakta ömsom Maya och ömsom stackars Visa. Det hela börjar gå mig på nerverna, minst sagt, och jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det. Överväger om en omplacering av gossen kanske skulle vara det bästa, så han får färre hundar att hålla koll på och kanske kan ta det lite lugnare (fast jag tror kanske att en kastrering inte skulle vara fel heller). Nu är jag ju inte alls bra på att omplacera mina fyrbenta kompisar så OM det alls ska göras, ska det helst göras till någon jag känner och som helst hör till Huset Elliot-familjen redan. Melvin är heller ingen gosse som lämpar sig som gårds- och promenadhund utan behöver en hel del av både motion och träning för att må bra. Jag har som sagt inte bestämt mig än men om det är så att någon av er känner er manade så får ni gärna höra av er. Det kan vara bra att veta när jag funderar vidare.

 

Glada nyheter är att den tik som Idefix kanske ska para till våren nu har alla sina hälsointyg i ordning. Ett excellent på utställning fixade hon ju också i sommar så nu är allt klart från hennes sida. Nu ska vi bara se till att fixa ett nytt hjärtintyg också. Visserligen är han ju fri efter sju års ålder och får gå i avel oavsett resultat numera, men ett intyg krävs i alla fall. Jag har svårt att tro att han inte skulle vara OK, han har då inte slagit av på takten sina snart åtta år till trots. Inte det minsta, faktiskt. 

 

Vickes rum ska tapetseras om och bli kombinerat arbets- och gästrum. Så här såg det ut innan jag började:

 

 

Så här ser underliggande tapet ut, som fanns i huset när vi flyttade in och som jag fortfarande tycker är söt (fast när jag säger det får dottern en bister rynka i pannan så jag förstår att hon inte delar min uppfattning):

 

 

Och där den hade släppt på ett ställe så att jag fick riva lite extra, hittade jag den här:

 

Den är jag dock VÄLDIGT glad att de förra ägarna hade tapetserat över för den var sannerligen inte kul. Däremot är arbetet med den blåblommiga ganska taffligt utfört, som så mycket annat i detta huset. Begreppet "kant i kant" har tolkats om till "kant i nästan kant". Kan någon människa begripa varför man lämnar ca 5 mm glipa mellan våderna??? Nåväl, den är övertapetserad och spacklad en gång, nu är det snart dags igen. Vitt ska det bli denna gång, det är dags att släppa in ljuset i Vickes gamla grotta!

Katten är biten. Igen. Ännu en gång i huvudet dessutom, inte alls kul. Veterinären konstaterade att "din katt verkar inte alls kunna slåss och försvara sig". Bara att instämma. Han är snäll, Pysen. Genomsnäll, på gränsen mot dumsnäll faktiskt. Nu får han nog vara innekatt resten av året. Mattens plånbok har inte råd att släppa ut honom. Inte mattens hjärta heller. 

 

Men så kommer vi till kärnan. Såret blev så klart varigt och infekterat, vi har varit inne och rengjort och fått recept på antibiotika. Vet sedan innan att det inte är någon lek att få tag på antibiotika längre, tror nästan att det är lättare att få tag på knark. Knallar in på apoteket och slår nästan frivolter av lycka när tjejen bakom disken meddelar att jodå, de har denna antibiotika. Men (varför finns det alltid ett men???), de har bara en förpackning kvar och den är på 20 tabletter, jag behöver ju bara tio. Nu har min veterinär varit förutseende och skrivit ut en annan sort som alternativ. Men - igen. Här har man bara tjugo tabletter inne, jag behöver ju 30. Vill jag kanske ta deras 20 och hoppas på att det finns 10 någon annanstans? Det vill jag så klart INTE, tänk om det INTE finns, då måste jag köra en ny behandling med ny antibiotika och DET kan väl inte vara bra med tanke på de resistenta bakterierna??? Nähä, nej då får jag nog leta vidare, tycker tjejen. Färskt i minnet finns senaste gången jag behövde antibiotika, då det bara gick att hitta en enda förpackning i hela sta'n. Nu kunde den här tjejen inte kolla om det fanns någon annanstans, eftersom hon ju tillhörde sitt bolag och inte kan kolla de andras. Så klart. Lätt panikslagen frågar jag om jag inte kan få köpa hennes tjugopack men det vill hon inte, då kan jag ju (hemska tanke!) få för mig att kanske hemmabehandla djur med den överblivna mängden (förmodar jag att hon tänker) så det går inte för sig. Dessutom blir det dyrare för mig, förklarar hon snusförnuftigt. Jag tänker på min stackars katt som fått såret rengjort med ett extra snitt för att allt ska komma ut och som verkligen behöver antibiotikan. Lätt desperat köpslår jag med henne, föreslår att jag tar smällen och betalar för de tjugo tabletterna men att hon tar ur och behåller tio, så att jag bara får de tio jag så att säga har rätt till. Det går hon med på. 

 

Kontentan av detta blir att det alltså är viktigare att djurägaren inte får för mycket antibiotika än att hon får någon alls. Kontentan är också att det kan bli ruskigt dyrt att vara djurägare i och med avregleringen, apoteken sitter med yttepyttesmå lager och antibiotika för djur är ingen storsäljare. Inte kan man kolla vad konkurrenten har i lager heller utan djurägaren får vackert sätta sig i bilen och åka runt till de olika apoteken. Vill det sig illa finns det inget alls och då får djurägaren vackert stå där med sitt sjuka djur. Vill vi verkligen ha det så här? Är det inte en fara för patientsäkerheten? Eller är det "bara" inom djurvården det ser ut så här?

Idag kl 8 var finaste Visan och jag hos veterinären. Visa var pigg som en mört och tyckte att detta med en liten utflykt på tu man hand var en kalasbra idé, även om det innebar att man fick avstå frukosten. Matten insåg att det nog inte var något livshotande tillstånd utan gissade än mer på vaginit. Ett prov och ett ultraljud bekräftade misstanken. Nu blir det antibiotika för den lilla tanten. Fick också höra att hon är fräsch, slank och fin. Matchvikten ligger på 31,5 kg (mankhöjden är 54,5 cm), det känns alldeles lagom. 

 

Det underbara med Visa är hennes trygga och positiva utstrålning. Hon älskar allt och alla, svansen viftar oavbrutet. Alla, utom en stackars fransk bulldogg (Visa är inte svag för plattnosade, snorklande hundar), hälsades välkomna in i väntrummet av en svansviftande labrador. När Visa skulle tempas höll veterinären ett stadig tag om svansroten men då viftade hon med den nedre halvan av svansen. Livet ÄR kul, hälsar Visa! Underbara lilla hund, jag hoppas att du finns vid min sida i många, många år till.

 

Matte är däremot inte lika positiv och svansviftande. När vi sitter där och väntar på receptet, Visa och jag, kommer det in ett par med en Jack Russell i snöret, en hane på stela ben och med upprätt svans (som inte viftar). Husse släpper genast fram honom till Visa med orden "ja, för de får väl hälsa"? Varför i hela friden skulle de få det? Och på ett sådant ställe dessutom! De vet inget om varför jag sitter där, jag vet inget om varför de kommer dit. Och om han nu uppenbarligen bestämt sig för att de ska hälsa, varför fråga då? Den buttra matten fräste fram ett "nej, i synnerhet inte här", varpå de surmulet dröp av. 

 

Måste berätta roliga nyheter från Norge också. Vimsans Argo (u. NVCH SEVCH Huset Elliots Vimsa) har gjort sin andra start i nbkl på jaktprov och tagit sitt andra första pris. Dessutom vann de hela provet! Än bättre blir prestationen av att Argos matte Maria är lika ny på det här med jaktträning som Argo. Stort GRATTIS till Maria och till stolt uppfödare Vigdis. Vill ni se bild på gossen kan ni läsa mer här: http://www.retrieverklubben.no/ringerike/index.cfm?id=382092&fb_source=message

Upptäckte flytningar hos Visa igår, så där lagom mysigt gulgröna. Bara att ringa veterinären idag, vi har tid i morgon bitti kl 8. Hon är pigg i övrigt, ingen temp, äter som hon ska och vill gärna träna. Men matte är förstås orolig för sitt svarta hjärta. Gissar att det kanske är en vaginit men tar det säkra för det osäkra. Har man mist en tik i sluten livmoderinflammation vill man inte vara med om det igen.

 

Knorren och jag tränar lydnad. Fick Morris bestämma skulle vi träna jämt. Men matte måste jobba också och fixa med lite annat. Igår kväll körde vi i alla fall ett pass och så ett nu på förmiddagen. Vi jobbar på apporteringen. Helt onödigt om ni frågar Morris men vi går sakta framåt. Han kan tänka sig att hålla den i munnen en liten stund, det kommer ju trots allt en Frolic efteråt. Hopp jobbar vi också på och det går strålande. Fotgåendet är däremot ett värre kapitel. Han har en hyfsat fin utgångsposition vid sidan men så är det transporten. Hopp och skuttgående är ett bättre namn för vad vi pysslar med. Nåväl, killen gillar att träna, den saken är klar. Och han är fortfarande fantastisk på inkallning. Min lilla stjärna! 

 

Melvin och Visa fick också träna igår. Visa är som alltid lite slarvig med positionerna, hon fattar inte riktigt vad det ska vara bra för. Dessutom glömde matte leksak och hade bara godis, då anstränger man sig än mindre. Med Melvin satte jag ganska mycket krav, i synnerhet på att fokusera. Han är en raring men han måste försöka hålla ihop huvudet lite bättre och inte bara slamsa på. Så - inget flackande med blicken, inget slamsande och inget nypande efter godis. Tycker faktiskt att han skärpte till sig.

 

Den svarte gossen har börjat spänna musklerna lite ibland när vi är ute. Han fick ju göra det mot ena colliehanen vi mötte, mest för att matte är lite less på att de där alltid dyker upp och det alltid är vi som får hålla oss i ordning. Men igår skulle han mopsa lite mot en liten hund i skogen, inte på allvar men ändå. Matte lackade ur på farbror, i vår flock är det jag som spänner musklerna om det behövs. Jag tror och hoppas att budskapet gick in.

 

Insåg att jag missat manusstopp till cavalierbladet, hade ju lovat att skriva om lydnad i det. Nu blev det ingen lydnad utan en liten artikel med tips på enkel aktiveringsövning, mest i hopp om att kanske få någon som inget gör med hunden att i alla fall göra något. Man ser ju vilken lycka de finner i att använda huvudet. Ingen korrekturläsning hanns med heller, inte bra alls. Nästa gång ska jag ha bättre framförhållning!

När den egna inspirationen lyser lite med sin frånvaro är det tur att man har duktiga valpköpare. Ebba och Raya (H. E Pi) gjorde sin jaktprovsdebut i Piteå igår och det med den äran. Resultatet blev ett första pris i nybörjarklass. Otroligt bra jobbat, stort GRATTIS till er! Den här säsongen har verkligen gått som smort, allt de tar sig för faller väl ut. Fantastiskt...

 

 

Dottern har varit lite sliten men samlade ihop sig och åkte på hemmaklubbens agilitytävlingar med avsikt att i alla fall vara funkis. Väl där blev hon taggad och startade i alla fall med Maysan. Det resulterade i två lopp med fem fel, en disk och ett nollat lopp med en tredje plats och förstås ingen pinne. Det verkar smått omöjligt att få den att trilla in! Nu är Maysan dessutom lite småseg innan löp, det gör väl inte saken bättre. Men kul ändå att de kom till start och nosade på den där pinnen.

 

Idefix har lyckats få till det igen. Han har varit lite knipig med ena ögat så vi har droppat med ögondroppar. Nu är han istället lite irriterad i det andra ögat, på med tratt och droppar även där. I fredags var han plötsligt halt på ena bakbenet, det som inte är opererat, så då blev det raskt metacam och vila i kombo med promenader i skritt. Det senare tycker han själv är helt onödigt och gör vad han kan för att härja på som vanligt. Det har gått åt en person till att punktmarkera honom i helgen. Ibland är han riktigt billig... Nåväl, det verkar gå åt rätt håll. Få se hur länge det dröjer innan han hittar på något annat galet, han kan verkligen få till det, den hunden.

 

Kisse har varit i slaggis och fick ha tratt och käka antibiotika i några dagar, han också. Det var han inte så glad över. Inte matte heller... Men nu är han frisläppt, såret läkte fint. Hoppas att han klarar sig undan fler bett nu. Igår var han för övrigt billig, han satt och käkade på en ekorre när Pigge och Ludde kom från fotbollen. Pigge ryckte ut och tog hand om resterna. Tydligen gillade inte magen ekorre för delar av måltiden kom upp på allrumsmattan. Äckeldjur!!!

 

Är uppe och hostar en timme varje natt men somnar om sedan utan bekymmer. Igår morse blev jag väckt av maken, som upprört meddelade att kisse inte mådde bra. Han låg under ett skåp och jamade, ville inte låta sig undersökas och skakade, allt enligt P. Härligt sätt att vakna på, jag flög så klart upp och letade reda på kisse som nu låg under Stinas säng. Inga skakningar, lät sig kontrolleras men verkade helt klart inte riktigt pigg. Inte intresserad av mat, ville inte gå ut trots en hel natt inne (då borde man vara kissnödig) utan lade sig ihoprullad under vår säng och jamade. Beslutet blev att ringa veterinär och de tyckte att vi borde komma in. Jag oroade mig mest för urinvägarna, han har ju haft en UVI och vi har tappat en katt förr när njurarna till sist lade av. 

 

Väl framme visade Pysen vilken otroligt cool kisse han är. Kolla febern, nemas problemas. Raka, sticka och sätta kanyl, kisse är fortsatt cool. Röntgen i både sidoläge och ryggläge, kisse finner sig i det också. När kanylen skulle väck lackade han ur lite och ville bitas så matte fick hålla i honom. Annars hälsade han vänligt buffande på alla och fann sig i det mesta. Klart vi är rädda om en sådan kisse! Slutklämmen blev dock att man inte hittade något som helst fel på kisse men att han skulle hållas under uppsikt och så skulle vi återkomma om han inte piggnade till. Lite fattigare åkte vi hem igen. Kisse var fortsatt lite loj på dagen men sedan piggnade han till och var sitt vanliga jag igen. Que??? Kvällen innan hade han kalasat på nyfångad, nykokt mört, vi funderar på om han på något sätt kunde må illa av detta, om ett fiskben irriterat någonstans eller vad det var. Jaja, vi lär aldrig få veta. Och husse har order om att inte skärra upp matte så där fler gånger. Det blir så himla dyrt.

 

Världens bästa, klokaste, snällaste och finaste katt - Pysen. Sa jag snyggaste också?

 

Eftersom jag ändå måste upp och hosta vareviga natt, bestämde jag mig idag för att det får vara färdigvilat. Så idag har jag gått en lite längre sväng med hundarna, få se om det blir någon skillnad på hostandet i natt nu. Hundarna känns understimulerade, i synnerhet den lille fläckige som hittar på ofog i tid och otid. Till helgen, om inte förr, ska jag ut och lägga lite spår igen så att de får jobba med näsan. Ska försöka mig på ett litet lydndaspass med var och en i eftermiddag också, rösten håller inte alltid men lite ska vi väl klara av. 

 

Var gång jag ser arbetsviljan hos våra små fläckiga, kan jag inte låta bli att känna ledsamhet över alla cavalierer som har förmågan men aldrig någonsin får träna eller aktivera huvudet med annat än promenader. Det är fantastiska små hundar att jobba med. Ganska olika mina laglydiga labbar men inte nödvändigtvis sämre för det. De ger järnet och fort går det. Underbara små varelser!

 

Visa löper. Det gör henne inte direkt till den snabbaste hunden i huset... Lukta, lukta, kissa, lukta. Det gäller för matte att bita ihop, hålla lilla tanten i rörelse utan att lacka ur för då förvandlas hon till en sorgsen och slagen fröken labrador. I alla fall ser hon ut just så. Men hon kan driva en till milt vansinne när hon är inne i de här perioderna.