Huset Elliot

Dottern och jag har gått kurs i Anatomi och bedömning hela helgen, med Jokaim Ohlsson, kennel Hackensack (tillika domare) som föreläsare. Cavaliersällskapet stod som arrangör, platsen var Lövånger och jag kan säga att det varit en fantastiskt trevlig helg. Trevliga människor och en massa nya kunskaper. Vi var ganska trötta i mössan när vi åkte hemåt igår.

 

Med på färden hade vi Visa och Morris. Visa för att agera lugn sällskapsdam åt den lille fläckige som inte sovit borta tidigare. Matten hade bokat hundstuga men den hade vi inte mycket nytta av. Den fläckige vägrade att låta sig lämnas där och matten var rädd att han skulle krafsa hysteriskt och göra åverkan på dörren. Alltså fick det bli bilen. Den gillar han skarpt nu och där slappnar han av utan problem. Problem blev det dock i stugan till en början, bara matten gick på toa så blev han ledsen och pipig trots att lillmatte var kvar. Visste faktiskt inte att han var en sådan mattegris, det märks inte lika tydligt här hemma. Nåväl, efter ett tag gick det bättre och den lille fick sova i sängen (jodå, Visa med). Hade det inte varit för en envis fluga, som dels väckte oss ibland och dels väckte Morris och fått honom att bli Den Store Flugfångaren, så hade det gått riktigt bra. Nu var både vi och hundarna ganska slitna när vi kom hem.

 

Noterar i översikten till bloggen att antalet besökare går upp var gång jag publicerar ett nytt inlägg. Teknikidiot som jag är undrar jag nyfiket - kan man prenumerera på min blogg eller hur vet ni när ni ska gå in? 

Idag firar vi att Idefix har nytt hjärtintyg, sju år och nio månader gammal, och att Maya har nytt hjärtintyg, fem och ett halvt år gammal. Samt att Morris är utan anmärkning på ögon och knän. Så svär vi lite över apotekets avreglering som verkar göra att man numera verkar måsta fara land och rike kring för att få ut något så enkelt som en ögonsalva av välkänd sort. Och så pysslar vi om lilla Maya som spolat analsäckarna och dragit ut några tänder. De där analsäckarna får vi operera bort framöver, de verkar inte fungera riktigt bra längre.

Igår var min fläckige lille kompis billigare än billigast. Tog en långpromenad i härlig höstsol med de tre grabbarna. Gick där och njöt av att se dem och tänkte att när jag kom hem skulle den lille gossen borstas och fotograferas så att världen fick se hur snygg han är. Kanske läste han mina tankar och ville något annat, för fem minuter senare rullade han sig frenetiskt i en väldigt död groda. Liksom riktigt gnuggade in den mot kroppen, ja, ni vet. Matten var inte lika glad i sin stjärna. Själv var han desto nöjdare och tyckte att det hela var en riktigt bra idé så innan rundan var slut hann han hitta en intressant fläck till att vältra sig i. Matten förvandlades till ett väldigt mörkt moln och lommade hem med de ystra gossarna. Väl hemma placerades den trefärgade gossen på bron iförd koppel medan matten gick in för att lägga i badkarsmattan i badkaret. Hallen är tio steg från ytterdörren så det hela var fort fixat men när jag vände åter mot bron fanns där - ingen hund! Inte en svans, inte ens ändan av kopplet syntes till. Däremot hördes en bil tuta från vägen utanför... Matten och dottern ilade dit och jodå, en bil hade stannat. Tack och lov var bilföraren en bekant och i handen höll han ett koppel med en uppspelt fläckig gosse i andra ändan. Behöver jag säga att matten var arg!?!?

 

Nåväl, nu luktar den fläckige gossen inte groda utan ljuvt av schampo och balsam. Så länge det nu varar... Under gårdagskvällen fick han sig också ett lydnadspass med inriktning på stanna-övningar. Kan väl säga att det var ystra små ben i början men så blev matte heligt förb... och då, vips, kunde den lille fläckige gossen sitta stilla som ett tänt ljus. Få se nu, jo, han blev ett år i början av september och vi upplever helt klart en period av hormonsvall och testande av gränser. Men han är min sockerpojke i alla fall. Nästan jämt.

 

Den svarte gossen är inte riktigt någon sockerpojke just nu. Där svallar hormonerna över alla gränser och gör honom helt hopplös att försöka träna med. Stress och okoncentration präglar vår vardag, ingetdera är särdeles konstruktivt. Det ledsamma är ju att han inte alls har visat upp detta tidigare utan först nu när han är fyra och ett halvt år. Så frågan är ju om en kastration gör någon skillnad..? Jag överväger att pröva en kemisk kastrering och se om det har någon effekt, så här kan vi inte ha det.

 

Idefix är coolingen själv mitt i allt hormonsvall. Han hetsar inte upp sig i onödan utan vet när det är dags och när man har ett bra läge. Det har man inte om det är en grind emellan och alltså kan man lika gärna göra något annat. 

 

En rolig nyhet har vi i alla fall. Morris syster Majken (H. E Mini-May) har varit och gjort sin första hälsokoll, dvs ögonlyst och tagit patellaintyg. Både ögon och knän var utan anmärkning och det glädjer vi oss åt. Tack Maria för att du fixade detta så snabbt! Den slöa uppfödaren måste också masa sig iväg med sockerpojken...

 

Efter en långpromenad med efterföljande bad sover man i alla fall gott på köksgolvet trots höglöpande brudar i huset.

Måste skryta lite om dottern och min lille fläckige prins. I förra veckan började de på allvar träna slalom (jo, tanken är att hon ska låna honom och köra agility). Och igår gick han ett åtta pinnars slalom som inken tinken! Fort går det också, i alla fall för att vara så grön. Det märks att han gillar det, det och att belönas med Frolic. Han är kvicktänkt, den gossen!

 

Blåbär förstår han sig däremot inte på. Två dagar på raken har vi haft en liten burk med oss ut för att fylla den med blåbär under morgonrundan. Ingen stor burk, bara ett par deciliter, precis lagom för en sats muffins i vinter, eller kanske en paj. Labbarna blir alldeles lyckorusiga över att få plocka blåbär utan att matte sjasar på dem medan den fläckige är helt oförstående. Han studsar runt, runt och kollar vad alla gör, han nosar intresserat på bären men äta, nej. Hellre äter han på riset eller tar en god pinne men ganska fort blir han less och pipig. Sådant trams, detta med blåbär, hälsar han.

 

Det har också blivit en hel del badande för den lille trefärgade på sistone, ofrivilliga sådana. Matten har inte varit tillräckligt mycket på hugget under rundorna och det måste man vara med två gossar, i synnerhet när den ene heter Melvin. Han är inte känd för att vara någon finlirare direkt. Alldeles för ofta händer det att den lille fläckige undersöker en spännande fläck när den svarte kommer seglande och innan någon hinner blinka (minst av allt matten) så är svisch, är bakbenet uppe. Resten får ni räkna ut själva... :(

 

Lite reklam igen också för Idefix underbart söta valp hos kennel Mixangels. Kan någon motstå denne lille kille? Så fin!!!

 

Dottern har börjat träna agility med min lille trefärgade så smått och jisses, så bra det går! Nu verkar han fatta slalomingångarna och springer självmant de tre pinnarna som hon har satt upp. Den smala, långa tunneln kom fram igår och han bara forsade igenom den. Medan vi stod och pratade tog han den några varv på egen hand för att sedan komma och titta med frågande blick - får man godis nu? Att matte stod och kikade när de tränade bekymrade honom inte, han hade bara ögon för sin nya förare. Hmmm, får kanske passa mig så att han inte byter ägare..?

 

Grabbarna röjer ur sina rum med mig som slavdrivare bakom piskan. Vicke flyttar hemifrån nästa vecka och ska tömma sitt rum, Luddes rum får ta över en del av brorsans grejer. En hel del blir över, funderar på att försöka hitta någon loppis att kränga lite på. Men var och när? Tips tas tacksamt emot.

 

I det allmänna röjandet dök också min gamla autografsamling upp. Ungarna kände bara till Abba, själv blir jag alldeles nostalgisk över namn som Christer Garpenborg, Linda Haglund, Kjell Isaksson, Bengt Baron och Mats Näslund. Men vem minns dem idag?

 

 

Hittade också programmet från friidrotts-SM i Skövde 1981. Tror det var Patrik Sjöbergs första senior-SM, han verkar ha hoppat 2,18 m enligt mina noteringar och vunnit, 16 år gammal. Själv var jag femton år och delade ut nummerlappar till honom och alla andra "stjärnor". Det var stort... I programmet finns dåtida storheter som Kjell Isaksson, Miro Zalar, Linda Haglund, Sven Nylande, Lisa Skoglund, Erik Josjö m.fl. Många av dem bortglömda idag. Här finns också Per Nilsson från Piteå IF som vann kulstötningen på 19,16. Idag är han fotograf här i sta'n, har bland annat tagit helt underbara bilder på Vicke som liten pluttunge. 

Igår stod det jaktträning på programmet tillsammans med goa valpköpare (Katarina med Jota och Marie med Vega). Vilt hade önskats så jag hade med mig en kasse gott och blandat. Vi började med lite enkla vattenmarkeringar, mest för att svalka hundarna eftersom det var ganska så varmt. Sedan körde vi fält. Vega har tidigare varit lite fundersam kring en del vilt men igår hade hon snabba, fina upptag och raka inlevereringar där de flesta avlämningarna kom i handen. Jag är så otroligt stolt över de där två, de har tränat idogt under säsongen och verkligen gjort stora framsteg. Så kul att se.

 

Lilla Jota har inte jakttränat så mycket eftersom bevakning är hennes huvudmål. Hon visade upp otroligt fina retrieveregenskaper - stor viltfinnarförmåga, fina upptag och en stor arbetsvilja. Imponerande av en så "rå" hund.

 

Visa fick också jobba. Det hela blev lite för enkelt för henne men vilt triggar alltid. Matte måste ta tag i frökens olydnad, den visar sig på alla plan snart - tiggande vid matbordet, ohörsamhet vid fotgåendet osv. Man tar sig lite friheter när man blir äldre och matte är för mesig för att säga till.

 

Den svarte prinsen var förstås helt i gasen, både över kompisarnas närvaro och över att få jobba. Som vanligt hade han väääldigt svårt att komma in direkt, han vill gärna söka vidare med vilt i munnen om han tycker att det ryms en till. Stora trutar kommer in direkt men kråkor och måsar tycker han att man kan ta två av. Det blev en del visslande om vi säger så. Men han är lättstyrd, han är mån om att vara matte till lags och han är arbetsvillig som få, min svarte prins.

 

I pauserna fick den lille trefärgade stå för underhållningen. Han tyckte nog att det var ganska skoj att strutta runt, bli bjuden på frolic och nosa på fåglarna. Så här lycklig var han över att få vara med:

 

Den lille prinsen. Foto: Katarina Antonsen

 

Glada rapporter kom också från Jenni och Loovis igår. De eländiga öronen fortsätter att vara rena och fina. Det sorgliga i kråksången är att alla besvär troligtvis kunde ha undvikits om hon fått rätt hjälp från början. Flera tusenlappar har ramlat iväg på antibiotikakurer, spolningar och annat, när vad som behövdes var kortison och måttlig rengöring. Det gör mig lite beklämd ibland, detta med veterinärvården. Jag tycker många gånger att vi djurägare hamnar i en märklig sits där vi förväntas stå med mössan i hand och vara tacksamma. Vi söker hjälp för att vi har ett sjukt djur, vi tar ledigt från våra jobb för att uppsöka veterinär, kan få sitta i timmar och vänta i ett väntrum trots att vi har en avtald tid. Inga ursäkter men tid kostar oss också pengar i form av utebliven arbetstid. Så får vi komma in, vi får en behandling som vi naturligtvis tror på och betalar för detta samt för de mediciner som ordinerats. När det blir fel är det vår plånbok som betalar. Bemötandet av kunden tycker jag många gånger kunde vara trevligare, nu blir det vi som ska känna en enorm tacksamhet trots att vi faktiskt betalar ganska dyra pengar för att få hjälpen.  

 

Raskt över till resultat istället. Ebba och Raya debuterade i lydnadsklass II igår och verkar ha fått till det riktigt bra. De stannade inte över prisutdelningen men det verkar ha varit ett första pris med god marginal. De är otroligt duktiga, de där två. Stort GRATTIS till er!

 

Idag är Stina och Maya på agilitytävlingar i Drängsmark. Maya var helt i gasen när hon såg vad matten packade, hon skrek glädjeskrik som hade kunnat väcka en döv. Hoppas nu att det går bra för dem och att det ramlar in någon pinne. Själv ska jag pallra mig iväg ut i spårskogen för att spåra med hemmavarande hundar och valpköpare. Ser fram emot en trevlig dag. 

 

 

Idag var det de trefärgades tur. Ja, Morris fick en dos igår också, inte av lydnad som jag hade tänkt utan agility med Stina. De har börjat träna så smått på slalom, tror inte han fattar det riktigt än men han får ju godis. ;) Och så har han hoppat lite över väldigt låg hinderhöjd. Tekniken är urusel, han hoppar skyhögt och ibland med raka ben, liksom studsar rakt upp. Han är så ivrig och kastar sig fram så några stilpoäng får han inte. Men killen gillar det och ger järnet, det bådar gott. Han är överlag en fantastiskt träningsvillig liten kille.

 

Idag åkte vi då ut till klubben. Stina ville köra igenom Maya innan helgens tävlingar och jag behöver ju miljöträna Morris och träna på annan plats än hemma. Vi träffade någon ur syster Majkens fan club, Morris hälsade om än försiktigt. Hemma hälsar han ju med stor iver på de flesta besökare men än är han lite osäker på bortaplan. Det tror jag ger sig i takt med att vi kommer ut mer, nu är ju åksjukan tack och lov helt borta. Ska kanske dela ut frolicbitar till alla vi möter, han är ju klart mutbar, gossen.

 

Knorrbert och jag tränade lydnad medan Stina körde Maya. Han var som ett tänt ljus, hyfsad startposition och fin kontakt de få steg vi går. Tempot i inkallningen kan ingen klaga på, ingångarna jobbar vi vidade med. Körde platsliggning och sitt-stanna också, jobbiga moment för Morris, speciellt sittande. Varför ska man sitta ibland och komma ibland, varför kan man inte alltid få komma skuttande när man själv vill och få godis ur mattes ficka? Och varför måste man ligga kvar på platsliggningen när matte kommer tillbaka? Som sagt, vi jobbar vidare...

 

Mitt i alltihop kom en överspeedad Maya farande på ett ärevarv, trots att vi var långt från agilitybanan. Jag tror hon blev alldeles glädjerusig av att få träna, hon älskar verkligen agility, den lilla hunden. Grymt snabb är hon, det gäller för Stina att hänga med i svängarna.

 

När Maya var klar körde vi lite bomträning med Morris. Första vändan var den lite läskig men så fick man ju Frolic och då glömde han raskt det läskiga. Efter andra vändan tog vi bort godisen framför näsan, han såg överhuvudtaget inte vad han gjorde och tenderade att trampa bredvid med baktassarna stup i ett. Då gick det bättre. Lite tunnelträning fick han också. Måste säga att han visar klara agilitytalanger så här långt, tror att jag får passa mig så att han inte blir Stinas hund. ;)

 

Idag blev det vilodag för labbarna rent träningsmässigt men i morgon är det nya tag igen. Tror vi fortsätter att nöta lite på rutan då, åtminstone är det planen just nu.

Det har varit lite knackigt med hälsan här ett tag nu men idag kände jag mig äntligen pigg och alert. Ja, lite rosslig är jag fortfarande men det får jag nog vara ett tag. Energin är tillbaka och jag har ingen värk så idag har det varit full fart. Maken försöker bromsa och menar att jag måste försöka att ha mellanlägen också men det låter lite trist så det lyssnar jag inte på. Nu har jag ju flera dagar jag måste ta igen!

 

Ikväll blev det äntligen spår lagda till gossarna, de som egentligen skulle ha lagts i helgen. Morris fick två korta på ca 50 m och Melvin fick ett på ca 250 m med köttbullar i, i ett sista desperat försök att få honom att spåra sansat. Naturligtvis tjorvade flaskan när jag var ute så blodningen blev rätt sparsam men för Melvins del var det kanske lika så bra, intalade jag mig.

 

Med lite drygt två timmars liggtid blev det den lille fläckiges tur först. Han anade att något skoj var i görningen och ville fort in i bilen, pep och var alldeles till sig. Kul när vi haft sådana bekymmer med bilåkandet innan men nästa gång ska han få sitta stilla och tyst en stund innan han får komma in i bilen, jag vill inte att han lägger sig till med olater.

 

Nåväl, först rastade vi och sedan var det dags för första lilla spåret för farbror. Jag kopplade om till icke-stryp och visade på spåret. Han tog upp fint och spårade sakta och noga, backade ibland för att kolla varenda liten bloddutt. Hittade klöven och godisen som låg ovanpå, ville gärna att jag skulle kasta klöven men var lite skeptisk till den i övrigt. Vi lekte med den en stund och lade den sedan åt sidan för att knalla vidare till nästa spår. Här kommer nu mattens tankevurpa! Jag visar Morris på det nya spåret, han spårar i 5-10 m och tittar sedan på mig. Hallå matte, varför spårar vi den här älgen? Vi har ju en som ligger där borta!!! Lille killen börjar streta i kopplet för att komma tillbaka till "sin" älg, matte står still. Lille killen hoppar och skuttar för att få mattes uppmärksamhet och visar med hela lilla kroppen att han vill till klöven där borta. Matte förbannar sin dumhet och står still. Lille killen lägger sig ner, lägger ner hakan och visar alla konster han kan, för att sedan streta mot klöven. Matte tar ett steg framåt i spårets riktning och svär inombords. Lille killen upprepar alla konsterna och matten tar ännu ett steg framåt. Då står lille killen helt stilla en stund innan han plötsligt börjar spåra igen. Matten drar en lättnadens suck. Vi hittar den andra klöven, busar med den och plötsligt bestämmer sig killen för att han ska bära klöven hela vägen till bilen. Stolt som en tupp är han och matten förbannar sin glömska denna gång, ett bildbevis hade varit underbart. Nöjd liten kille byter klöv mot godis och förpassas in i bilen. Svarte killens tur.

 

Här hoppades ju matten på mirakel så att vi skulle kunna anmäla oss till spårprov. Kan ärligt säga att ingen hund i detta hus nog någonsin gått så många spår utan att komma till start som den svarte prinsen har gjort. Och någon start blir det inte... Han började fladdrigt, hittade en köttbulle, hittade två. Här någonstans började han spåra mer noga, matte jublade inombords och berömde gossen med lugn och sansad röst för att få honom att förstå att det är detta hon vill att han ska göra. Poletten nere, trodde matten. Strax efteråt bestämmer sig den svarte prinsen nog för att vi inte alls är ute och spårar, vi är ute på köttbullejakt! Han börjar spåra lite hetsigare igen. Vi närmar oss vinkeln, vi kommer till vinkeln och vi passerar vinkeln - utan att ta den! Matten lullar med, håller igen för att dämpa farten och tänker att den svarte prinsen kommer att inse att han tappat spåret. Efter cirka 50 m blir det rätt uppenbart att han inte alls tänker inse det... Här tappar matten tålamodet, tar den svarte ganska ordentligt i örat och är rent ut sagt förbannad. Inte vidare värst pedagogiskt men ibland ryker proppskåpet. Den svarte blir än mer stressad, inga köttbullar och nu en arg matte dessutom. Vi går tillbaka till spåret, matte kommenderar spår igen och den svarte tar an det om än med en aning låg profil, Ganska raskt kommer vi till en köttbulle och den svarte blir lite uppåt igen. Resten av spåret kan vi väl säga går nöjaktigt, han går ur även den andra vinkeln men ringar faktiskt tillbaka och tar spåret. Slutar att vinda köttbullar (matten plockar upp två som han missar) men är ju heller inte särdeles spårnoga. Vi kommer till klöven, han ratar den avslutande köttbullen och triumferar istället nöjt med sin klöv. Och matten tänker ånyo att detta verkligen var sista gången vi gör det här. Jag vet ärligt talat inte hur jag ska komma vidare. Farten är enorm och han slår något kosmiskt i spåret. Lägger jag något i spåret (köttbullar, apporter...) blir det ännu värre. Funderar på att lägga personspår, kanske bara 50 m och ett slut, för att det inte ska hinna bli så tokigt innan vi är i mål. Nu jagar han upp sig mer och mer och till sist är det vidrigt (och då tappar matten humöret alldeles). Vigdis, när du kommer ska du få något att bita i!!! =)

 

Visa höglöper ju nu så alla rundor sker i olika konstellationer. För att hålla farten uppe på henne har jag jakttränat med henne två dagar på raken nu. Efter att också förföljts av skällande hundar två kvällar på raken, belsutade jag mig för att sluta visa hänsyn mot ev skotträdsla hos just de skällande hundarna. Således tränade vi dubbelmarkering med skott nere på hygget igår, en uppgift som Visa löste med bravur. Likaså den efterföljande dirigeringen. Idag blev det ett sök på tio dummies. Farten på de sista var helt klart lägre än på de första men hon springer i alla fall, det är mer än vad hon gör när vi är ute och går. Så jag fortsätter nog med detta konceptet, i kombination med cykelturer. Det SKA gå att få henne i bättre kondis! Lill-skruttan...

 

Har åtagit mig att skriva om lydnad i Cavalierbladet och undrar om det finns någon cavalierägare som läser detta och som kan tänka sig att granska det jag skriver? Gärna någon som har lite erfarenhet från lydnadsträning. Målgruppen är helt vanliga cavalierägare, förhoppningen är att kunna få någon eller några att få ett litet intresse av att göra saker med sin lilla hund. Om du läser detta och känner att du vill hjälpa mig, skicka ett mail till marie(at)huset-elliot.com