Huset Elliot

Inser att mina fläckiga lider av en funktionsnedsättning, dyskoppeli. De är totalt obildbara när det gäller att gå i koppel! Att gå fot på träningsplan går hur bra som helst, det är i vardagen som handikappet blir uppenbart. Dessutom är de alla tre drabbade men det är kanske inte så konstigt, de är ju släkt. För det kan väl inte vara rasen??? ;o)

 

Idag har jag haft ett arbetsmiljöproblem här hemma. Jag har tidvis jobbat omgiven av lukten av hundprutt. Vem av de tre sovande fläckiga som varit boven har jag inte lyckats räkna ut, de har verkat väldigt förnöjda alla tre. Matten har däremot inte varit helt nöjd, det finns betydligt trevligare dofter att omge sig med.

 

Starten på dagen idag var obetalbar. Dottern har kallelse till neurologisk undersökning på måndag, jag skulle ringa för att försöka ändra tiden. Telefontid kl 7-9 och 12.50-14 angav kallelsen. Jag ringde någon minut efter åtta, bara för att mötas av meddelandet att telefontiden var slut och att jag var välkommen igen kl 12.50. "De har missat att ställa om till vintertid", tänkte jag och surfade in på sjukhusets hemsida för att få numret till växeln. Då utspelas ett vidunderligt samtal:

- "Vem söker du?", undrar hon i växeln.

Jag meddelar vilken avdelning jag vill komma till.

- "Telefonen är stängd", meddelar växeltanten.

- "Jo, jag vet det men på min kallelse står det att jag ska kunna ringa dem fram till kl 9".

- "De har slut tider, då stänger de telefonen", förklarar tanten.

- "Men på min kallelse står det att jag ska kunna ringa", kontrar jag.

- "De har inga fler tider, du får ringa igen i morgon", säger tanten.

- "Men jag vill inte ha en tid, jag vill ställa en fråga", förklarar jag.

- "Då får du ringa igen i morgon, idag har de slut tider", säger tanten.

- "Men det är väl jättekonstigt att man inte ska kunna ringa och ställa frågor under telefontiden", tycker jag.

- "Det får du säga till dem när du ringer dem", säger tanten.

- "Men jag KAN ju inte ringa dem!!!", säger jag (nu med något höjd röst).

- "Du får ringa dem igen i morgon och påtala detta", säger tanten.

- "Men vad gör jag om de har slut på tider imorgon", undrar jag. "Då kan jag ju inte ställa frågan i morgon heller?"

- "Det får du fråga när du ringer dem", säger tanten. 

 

Och någonstans där inser jag att vi inte kommer längre utan jag förlorar mitt redan ganska så korta tålamod och slänger på luren. Men det gick minsann att ringa dem vid 13-snåret och lösa problemet, jag behövde inte vänta till i morgon. 

 

Efter denna inledning satte jag mig vid datorn för att jobba, bara för att inse att jag inget internet har. Och när jag ska ringa ett samtal inser jag att jag ingen telefon har heller. Ring ring till maken som menar att det nog har med bytet av operatör att göra, "men du har ju ditt mobila bredband". Lyckas hitta det i kaoset på skrivbordet men det vill inte låta sig anslutas. Ringer Telia som minsann har 21 minuters telefonkö. De ringer upp men kan inget göra åt mitt döda mobila bredband, jag behöver nytt kontantkort. Får en snilleblixt och ringer supporten för fast telefon för att kolla hur lång tid bytet kommer att ta, om det är idé att åka in och köpa nytt kort. Killen meddelar glatt att övergången blev klar I TISDAGS!!! Alltså är inte det orsaken. Han hjälper mig att starta om Thomson, en mysko makapär som står här bredvid mig och blinkar. Och si, plötsligt fungerar allt igen! Ja, inte den bärbara telefonen häruppe, den har visat sig vara knäpp även efter omstarten (så om ni ringer och jag glömmer mig och svarar i den, kommer ni höra mig hojta hallå, hallå men jag hör inte er). Efter all denna kalabalik var det dags att ta ut hundar, sedan var det lunch och jag hade ännu inte jobbat en rad. Underbart...

 

Under eftermiddagspromenaden gick jag och funderade på vinterns träning. Den lille fläckige ska få fortsätta träningen med att lägga hakan i backen på platsliggningen, det känns som en bra inomhusgrej att nöta på. Vi ska också träna på att hålla i apportbocken och lite på tecken inför fjärret, kanske förflyttningarna också. Den svarte ska också få träna på fjärret, hans tassförflyttningar lämnar mycket övrigt att önska. Vad lilla Visa ska få träna i vinter vet jag inte riktigt, kanske backande vid sidan. Hennes tävlingskarriär är över men vi kan ju träna och ha skoj för det. Just nu är hon så ruskigt pigg, jagar sin son så att snön sprutar om tassarna och är så lycklig som bara en labrador kan vara. Min underbara lilla hund!

 

Höll på att glömma, EN anmälan till lördagens lydnadsträning. Hoppas någon fler vill haka på! Fläckiga är så klart också välkomna, både egenuppfödda och Idefixbarn.

Tänkte kolla om det finns intresse för en gemensam lydnadsträning bland uppfödingarna (både labradorer och cavalierer)? Föreslår att vi träffas nu på lördag kl 13 och tränar lydnad på ängen bakom vårt hus. Vill ni så kan vi ta en promenad i skogen tillsammans efteråt. Skicka ett mail till mig om du/ni vill haka på. Skriv då också om du vill ha fri träning eller vill att vi tränar på något specifikt moment. Senast fredag är det väl bra om ni hör av er så att jag vet om det finns intresse. 

Igår gav lillehusse och jag oss ut i skogen för att lägga spår. Började med ett 100 m långt viltspår åt liten Morris, innehållande en böj. På väg tillbaka mot bilen kom en volvo åkande på skogsvägen. Jajamen, bärplockare på G! Alltid när man minst behöver dem... :(

 

Lade ett spår till Melvin, ca 300 m med två leksaker plus slutapport och samma sak till Visa, fast hennes innehöll mindre föremål (brandslangsbit och pinne). Så tog vi en promenad med alla tre för att låta spåren ligga. Väl tillbaka fick Visa gå sitt först, hennes är ju mer för aktivering än för träning. Men som hon spårar, den hunden! Lillhusse höll i linan och var imponerad av hur hon kunde hitta. Lite snabb och slarvig markering av första apporten, lillhusse var inte riktigt med i svängarna där men matte hojtade till och berömde och då plockade hon upp den. Inte lätt för min pärla att förstå vem hon jobbade med men hon är bussig, viftade åt oss båda. Andra apporten markerade hon galant, eller rättare sagt, plockade upp och tänkte spåra vidare med den i munnen. Men våra falkögon hann se denna gång. Plötsligt, tio meter från spåret, ser vi bärplockaren. Visa ser och känner också och överväger att gå dit och hälsa men ett spårkommando får henne att stryka den tanken och fortsätta spåra. Duktig flicka! Slutet markerade hon direkt och fick leka med pinnen som belöning. Krum som en liten märla blir hon i kroppen när hon krumbuktar och viftar och skuttar och har sig. Underbara lilla hund! 

 

Melvin nästa, nu med matte i linan. Tar upp spåret bra och spårar i riktigt fint tempo med låg näsa. Efter första leksaken ökar farten och näsan åker upp lite men han spårar fortfarande helt OK för ett bruksspår, inga problem att hitta sakerna på det här viset. Vinkeln går galant och andra leksaken hittad. Stannar en stund och klappar om innan vi fortsätter. Störs lite i andra vinkeln men grejar den men strax därefter så drar han iväg åt vänster och visar ingen tendens att vilja vända åter mot spåret. Matte misstänker att bärplockaren kanske gått där eller att han fått vind på henne, så hon kommenderar nej och spår. Slokig Melvin återvänder raskt till sitt spår, spårar i 20-30 m innan han bestämmer sig för att ånyo dra iväg åt vänster. Matte följer efter, Melvin har inga planer på att återvända till spåret utan ägnar sig nu åt att vinda in bärplockare. Då ledsnar matte, ber lillhusse att plocka in spårslutet och tar sin hund mot bilen. Inget spår, ingen belöning. Känner mig lite deppig, inser att i den bästa av världar, med en skog ren på spår och andra störningar, så skulle Melvin fixa appellklassen som en dans. Men hur många tävlingar måste man göra innan man är där? Han håller inte måttet som tävlingshund, min gosse, det är bara att inse. Nu är frågan, blir det bättre av en kastrering? Det är det eller omplacering som är mina alternativ just nu, jag vill ju tävla. Suck...

 

Morris var välan i gasen när det var hans tur, studsade och småpep. Första gången med lina och den blev fort ganska trasslig, kan jag säga. Gossen spårar lite ivrigt men samtidigt osäkert och går hela tiden lite tillbaka för att säkra spåret. Men han jobbar noga med näsan ner, blåser ut ofta för att rensa och har stor iver i sitt arbete. Förra gången var första gången med älgklöv och då var den lite läskig och inte mycket värd men den här gången var den en trofé. Stolt kille bar klöven mot bilen. Ska försöka ta foto någon gång, han är verkligen jättesöt där han kommer med högt huvud och svans och med klöven i mun. Lillskrutten!

 

Kycklingen i tvättstugan blir inte piggare, snarare tvärtom. Har preliminärbokat tid hos liemannen, blir det ingen vändning under dagen så får han slockna. Annars ägnar vi oss snart åt djurplågeri i vår iver att klara honom och det är inte rätt. Tack och lov är de andra pigga som små mörtar. Men han är en snäll och trevlig tuppkyckling så det gör lite ont i hjärtat i alla fall. 

 

Nu - hundpromenad och sedan ska Stina och jag till Ersnäs och hälsa på halvblodet Orbison, förmodligen den mest personliga och underbara häst som finns. Hundarna får följa med i bilen, Morris mår inte dåligt av lite stallträning. Hästlukt i näsan igen, kan man få en bättre lördag?

Igår var min fläckige lille kompis billigare än billigast. Tog en långpromenad i härlig höstsol med de tre grabbarna. Gick där och njöt av att se dem och tänkte att när jag kom hem skulle den lille gossen borstas och fotograferas så att världen fick se hur snygg han är. Kanske läste han mina tankar och ville något annat, för fem minuter senare rullade han sig frenetiskt i en väldigt död groda. Liksom riktigt gnuggade in den mot kroppen, ja, ni vet. Matten var inte lika glad i sin stjärna. Själv var han desto nöjdare och tyckte att det hela var en riktigt bra idé så innan rundan var slut hann han hitta en intressant fläck till att vältra sig i. Matten förvandlades till ett väldigt mörkt moln och lommade hem med de ystra gossarna. Väl hemma placerades den trefärgade gossen på bron iförd koppel medan matten gick in för att lägga i badkarsmattan i badkaret. Hallen är tio steg från ytterdörren så det hela var fort fixat men när jag vände åter mot bron fanns där - ingen hund! Inte en svans, inte ens ändan av kopplet syntes till. Däremot hördes en bil tuta från vägen utanför... Matten och dottern ilade dit och jodå, en bil hade stannat. Tack och lov var bilföraren en bekant och i handen höll han ett koppel med en uppspelt fläckig gosse i andra ändan. Behöver jag säga att matten var arg!?!?

 

Nåväl, nu luktar den fläckige gossen inte groda utan ljuvt av schampo och balsam. Så länge det nu varar... Under gårdagskvällen fick han sig också ett lydnadspass med inriktning på stanna-övningar. Kan väl säga att det var ystra små ben i början men så blev matte heligt förb... och då, vips, kunde den lille fläckige gossen sitta stilla som ett tänt ljus. Få se nu, jo, han blev ett år i början av september och vi upplever helt klart en period av hormonsvall och testande av gränser. Men han är min sockerpojke i alla fall. Nästan jämt.

 

Den svarte gossen är inte riktigt någon sockerpojke just nu. Där svallar hormonerna över alla gränser och gör honom helt hopplös att försöka träna med. Stress och okoncentration präglar vår vardag, ingetdera är särdeles konstruktivt. Det ledsamma är ju att han inte alls har visat upp detta tidigare utan först nu när han är fyra och ett halvt år. Så frågan är ju om en kastration gör någon skillnad..? Jag överväger att pröva en kemisk kastrering och se om det har någon effekt, så här kan vi inte ha det.

 

Idefix är coolingen själv mitt i allt hormonsvall. Han hetsar inte upp sig i onödan utan vet när det är dags och när man har ett bra läge. Det har man inte om det är en grind emellan och alltså kan man lika gärna göra något annat. 

 

En rolig nyhet har vi i alla fall. Morris syster Majken (H. E Mini-May) har varit och gjort sin första hälsokoll, dvs ögonlyst och tagit patellaintyg. Både ögon och knän var utan anmärkning och det glädjer vi oss åt. Tack Maria för att du fixade detta så snabbt! Den slöa uppfödaren måste också masa sig iväg med sockerpojken...

 

Efter en långpromenad med efterföljande bad sover man i alla fall gott på köksgolvet trots höglöpande brudar i huset.

Måste skryta lite om dottern och min lille fläckige prins. I förra veckan började de på allvar träna slalom (jo, tanken är att hon ska låna honom och köra agility). Och igår gick han ett åtta pinnars slalom som inken tinken! Fort går det också, i alla fall för att vara så grön. Det märks att han gillar det, det och att belönas med Frolic. Han är kvicktänkt, den gossen!

 

Blåbär förstår han sig däremot inte på. Två dagar på raken har vi haft en liten burk med oss ut för att fylla den med blåbär under morgonrundan. Ingen stor burk, bara ett par deciliter, precis lagom för en sats muffins i vinter, eller kanske en paj. Labbarna blir alldeles lyckorusiga över att få plocka blåbär utan att matte sjasar på dem medan den fläckige är helt oförstående. Han studsar runt, runt och kollar vad alla gör, han nosar intresserat på bären men äta, nej. Hellre äter han på riset eller tar en god pinne men ganska fort blir han less och pipig. Sådant trams, detta med blåbär, hälsar han.

 

Det har också blivit en hel del badande för den lille trefärgade på sistone, ofrivilliga sådana. Matten har inte varit tillräckligt mycket på hugget under rundorna och det måste man vara med två gossar, i synnerhet när den ene heter Melvin. Han är inte känd för att vara någon finlirare direkt. Alldeles för ofta händer det att den lille fläckige undersöker en spännande fläck när den svarte kommer seglande och innan någon hinner blinka (minst av allt matten) så är svisch, är bakbenet uppe. Resten får ni räkna ut själva... :(

 

Lite reklam igen också för Idefix underbart söta valp hos kennel Mixangels. Kan någon motstå denne lille kille? Så fin!!!

 

Dottern har börjat träna agility med min lille trefärgade så smått och jisses, så bra det går! Nu verkar han fatta slalomingångarna och springer självmant de tre pinnarna som hon har satt upp. Den smala, långa tunneln kom fram igår och han bara forsade igenom den. Medan vi stod och pratade tog han den några varv på egen hand för att sedan komma och titta med frågande blick - får man godis nu? Att matte stod och kikade när de tränade bekymrade honom inte, han hade bara ögon för sin nya förare. Hmmm, får kanske passa mig så att han inte byter ägare..?

 

Grabbarna röjer ur sina rum med mig som slavdrivare bakom piskan. Vicke flyttar hemifrån nästa vecka och ska tömma sitt rum, Luddes rum får ta över en del av brorsans grejer. En hel del blir över, funderar på att försöka hitta någon loppis att kränga lite på. Men var och när? Tips tas tacksamt emot.

 

I det allmänna röjandet dök också min gamla autografsamling upp. Ungarna kände bara till Abba, själv blir jag alldeles nostalgisk över namn som Christer Garpenborg, Linda Haglund, Kjell Isaksson, Bengt Baron och Mats Näslund. Men vem minns dem idag?

 

 

Hittade också programmet från friidrotts-SM i Skövde 1981. Tror det var Patrik Sjöbergs första senior-SM, han verkar ha hoppat 2,18 m enligt mina noteringar och vunnit, 16 år gammal. Själv var jag femton år och delade ut nummerlappar till honom och alla andra "stjärnor". Det var stort... I programmet finns dåtida storheter som Kjell Isaksson, Miro Zalar, Linda Haglund, Sven Nylande, Lisa Skoglund, Erik Josjö m.fl. Många av dem bortglömda idag. Här finns också Per Nilsson från Piteå IF som vann kulstötningen på 19,16. Idag är han fotograf här i sta'n, har bland annat tagit helt underbara bilder på Vicke som liten pluttunge. 

Min gamla Nokia har spelat mig ett spratt igen. Ebba och Raya tog ett första pris i debuten i lydnadstvåan med fina 176,5 poäng, var visst kvar på prisutdelningen och stod överst på prispallen. Idag kom bilden med mms:et, ett dygn efter att den skickats. Förlåt en klantig uppfödare! Nu vet jag dess värre inte hur jag ska få bilden Ut ur mobilen och In här... Tar en annan bild på dem så länge, från när de klarade anlagsklassen i viltspår. De är duktiga, de där två!

 

 

Med det resultatet gick de också upp i täten i poängligan med hela 42 poäng. Det blir svårslaget!

 

Jag har varit och spårtränat med småttingarna ur senaste kullen idag, som förresten inte är några småttingar längre utan ganska långbenta och gängliga varelser. Spåra kunde de, jättefint nosarbete verkligen. Melvin fick gå ett appellspår som han klarade riktigt bra, missade slutet då Fredriks spår var mer intressant men de andra två apporterna tog han. Lite lustigt sätt att ta dem, cirka 10 m innan så vek han av i en båge och liksom ringade in dem med hög näsa. Men, in kom de och det är huvudsaken. Matte är nöjd och vädrar morgonluft.

 

Visa fick gå ett längre och äldre spår och spårade riktigt fint. Missade upptaget, hon fick vind från Melvins spår och låste i det. Efteråt inser jag att jag skulle ha släppt på henne från andra hållet, då hade vinden kommer från hennes spår istället. Jaja, lätt att vara efterklok. Tre apporter plus slut, alla apporterna med hem men den ena kom med tack vare matte. Min lilla gumma är mer intresserade av spåret, till skillnad från sin gänglige son.

 

Den lille trefärgade fick gå ett kort viltspår. Han spårar på spanielvis med ganska mycket slag och fick ett stopp mitt i då han bara skuttade runt matte. Hade rådjursklöv denna gång och det var inte lika spännande som älg som vi haft innan. Får nog introducera den ett par gånger för att poletten ska trilla ner. Tror att vi ska gå över till lina nu, kopplet känns för kort. 

 

Stina är i Byske och tävlar agility med Maya, en Maya som var så lycklig i morse när hon insåg vad som väntade att hon skrek rakt ut (hemska ljud...). De diskade första loppet då Maya tog en tunnel på eget bevåg som inte skulle tas. I andra blev det snöpliga fem fel då Stina fick ta tillbaka henne på slalomet eftersom hon höll på att gå in fel. Vi tror att löpet är på gång när som helst, den lilla damen är aningen överspeedad. Hoppas på framgång imorgon. Agilityn är ju marginalernas sport, som så mycket annat. Som längdhopp, led verkligen med Michel Tornéus idag. Men vilken friidrottskväll det ändå har varit!

Igår stod det jaktträning på programmet tillsammans med goa valpköpare (Katarina med Jota och Marie med Vega). Vilt hade önskats så jag hade med mig en kasse gott och blandat. Vi började med lite enkla vattenmarkeringar, mest för att svalka hundarna eftersom det var ganska så varmt. Sedan körde vi fält. Vega har tidigare varit lite fundersam kring en del vilt men igår hade hon snabba, fina upptag och raka inlevereringar där de flesta avlämningarna kom i handen. Jag är så otroligt stolt över de där två, de har tränat idogt under säsongen och verkligen gjort stora framsteg. Så kul att se.

 

Lilla Jota har inte jakttränat så mycket eftersom bevakning är hennes huvudmål. Hon visade upp otroligt fina retrieveregenskaper - stor viltfinnarförmåga, fina upptag och en stor arbetsvilja. Imponerande av en så "rå" hund.

 

Visa fick också jobba. Det hela blev lite för enkelt för henne men vilt triggar alltid. Matte måste ta tag i frökens olydnad, den visar sig på alla plan snart - tiggande vid matbordet, ohörsamhet vid fotgåendet osv. Man tar sig lite friheter när man blir äldre och matte är för mesig för att säga till.

 

Den svarte prinsen var förstås helt i gasen, både över kompisarnas närvaro och över att få jobba. Som vanligt hade han väääldigt svårt att komma in direkt, han vill gärna söka vidare med vilt i munnen om han tycker att det ryms en till. Stora trutar kommer in direkt men kråkor och måsar tycker han att man kan ta två av. Det blev en del visslande om vi säger så. Men han är lättstyrd, han är mån om att vara matte till lags och han är arbetsvillig som få, min svarte prins.

 

I pauserna fick den lille trefärgade stå för underhållningen. Han tyckte nog att det var ganska skoj att strutta runt, bli bjuden på frolic och nosa på fåglarna. Så här lycklig var han över att få vara med:

 

Den lille prinsen. Foto: Katarina Antonsen

 

Glada rapporter kom också från Jenni och Loovis igår. De eländiga öronen fortsätter att vara rena och fina. Det sorgliga i kråksången är att alla besvär troligtvis kunde ha undvikits om hon fått rätt hjälp från början. Flera tusenlappar har ramlat iväg på antibiotikakurer, spolningar och annat, när vad som behövdes var kortison och måttlig rengöring. Det gör mig lite beklämd ibland, detta med veterinärvården. Jag tycker många gånger att vi djurägare hamnar i en märklig sits där vi förväntas stå med mössan i hand och vara tacksamma. Vi söker hjälp för att vi har ett sjukt djur, vi tar ledigt från våra jobb för att uppsöka veterinär, kan få sitta i timmar och vänta i ett väntrum trots att vi har en avtald tid. Inga ursäkter men tid kostar oss också pengar i form av utebliven arbetstid. Så får vi komma in, vi får en behandling som vi naturligtvis tror på och betalar för detta samt för de mediciner som ordinerats. När det blir fel är det vår plånbok som betalar. Bemötandet av kunden tycker jag många gånger kunde vara trevligare, nu blir det vi som ska känna en enorm tacksamhet trots att vi faktiskt betalar ganska dyra pengar för att få hjälpen.  

 

Raskt över till resultat istället. Ebba och Raya debuterade i lydnadsklass II igår och verkar ha fått till det riktigt bra. De stannade inte över prisutdelningen men det verkar ha varit ett första pris med god marginal. De är otroligt duktiga, de där två. Stort GRATTIS till er!

 

Idag är Stina och Maya på agilitytävlingar i Drängsmark. Maya var helt i gasen när hon såg vad matten packade, hon skrek glädjeskrik som hade kunnat väcka en döv. Hoppas nu att det går bra för dem och att det ramlar in någon pinne. Själv ska jag pallra mig iväg ut i spårskogen för att spåra med hemmavarande hundar och valpköpare. Ser fram emot en trevlig dag. 

 

 

Idag var det de trefärgades tur. Ja, Morris fick en dos igår också, inte av lydnad som jag hade tänkt utan agility med Stina. De har börjat träna så smått på slalom, tror inte han fattar det riktigt än men han får ju godis. ;) Och så har han hoppat lite över väldigt låg hinderhöjd. Tekniken är urusel, han hoppar skyhögt och ibland med raka ben, liksom studsar rakt upp. Han är så ivrig och kastar sig fram så några stilpoäng får han inte. Men killen gillar det och ger järnet, det bådar gott. Han är överlag en fantastiskt träningsvillig liten kille.

 

Idag åkte vi då ut till klubben. Stina ville köra igenom Maya innan helgens tävlingar och jag behöver ju miljöträna Morris och träna på annan plats än hemma. Vi träffade någon ur syster Majkens fan club, Morris hälsade om än försiktigt. Hemma hälsar han ju med stor iver på de flesta besökare men än är han lite osäker på bortaplan. Det tror jag ger sig i takt med att vi kommer ut mer, nu är ju åksjukan tack och lov helt borta. Ska kanske dela ut frolicbitar till alla vi möter, han är ju klart mutbar, gossen.

 

Knorrbert och jag tränade lydnad medan Stina körde Maya. Han var som ett tänt ljus, hyfsad startposition och fin kontakt de få steg vi går. Tempot i inkallningen kan ingen klaga på, ingångarna jobbar vi vidade med. Körde platsliggning och sitt-stanna också, jobbiga moment för Morris, speciellt sittande. Varför ska man sitta ibland och komma ibland, varför kan man inte alltid få komma skuttande när man själv vill och få godis ur mattes ficka? Och varför måste man ligga kvar på platsliggningen när matte kommer tillbaka? Som sagt, vi jobbar vidare...

 

Mitt i alltihop kom en överspeedad Maya farande på ett ärevarv, trots att vi var långt från agilitybanan. Jag tror hon blev alldeles glädjerusig av att få träna, hon älskar verkligen agility, den lilla hunden. Grymt snabb är hon, det gäller för Stina att hänga med i svängarna.

 

När Maya var klar körde vi lite bomträning med Morris. Första vändan var den lite läskig men så fick man ju Frolic och då glömde han raskt det läskiga. Efter andra vändan tog vi bort godisen framför näsan, han såg överhuvudtaget inte vad han gjorde och tenderade att trampa bredvid med baktassarna stup i ett. Då gick det bättre. Lite tunnelträning fick han också. Måste säga att han visar klara agilitytalanger så här långt, tror att jag får passa mig så att han inte blir Stinas hund. ;)

 

Idag blev det vilodag för labbarna rent träningsmässigt men i morgon är det nya tag igen. Tror vi fortsätter att nöta lite på rutan då, åtminstone är det planen just nu.

Hann med ett lydnadspass med de båda svarta efter förmiddagsrundan. Melvin gick kalasbra på allt utom rutan, den fattade han absolut ingenting av längre. Jag motiverade och motiverade men det gick ganska trögt, milt uttryckt. Det känns som om den rutan är vääääldigt långt borta. Men kalasfin inkallning med ställande och supersnabbt läggande under gång, vi gläder oss åt det.

 

Visa tuffade på och tyckte det var hur kul som helst. Kanske inte i samma supertempo som sonen, inte lika noga med att sätta sig rakt (himmel matte, jag ÄR ju här! säger blicken snett nerifrån) men faktiskt jättefina rutor med minimal motivering. Jag tror att jag måste anmäla den lilla tanten till en lydnadstävling i höst, hon skulle älska det. Även ett tanttempo borde kunna rendera i lite poäng.

 

Har insett att den lilla damen lagt sig till med olater också. Noterade ett hejdlöst tiggande vid frukosten, förr låg hon och sov i biabädden men nu satt hon och stirrade på matte bakom kökssoffan. Dess värre gav det utdelning, matten är svag för sin pärla.

 

Gjorde i ordning bilder igår på pärlan och hennes syster. Underbara små labradordamer som blir åtta år i november, ur min lika underbara Vi-kull! Ingen av dem gillar ju att vara framför kameran men den här gången såg faktiskt Visa riktigt nöjd ut, annars brukar hon se ut som om stupstocken väntar. Men det stod syrran för den här gången. Märkliga hundar, de där båda...

 

NVCH SEVCH Huset Elliots Vimsa till vänster och SEVCH LPI Huset Elliots Visa till höger. De är inte så olika stora som bilden visar men medan Visa stramar upp sig, sjunker Vimsa ihop.

 

Så här kul tyckte nämligen Vimsa att det var... Om man blundar syns man kanske inte?!?!

 

Världens finaste Visa, mattes pärla och absoluta ögonsten.

 

En bild till på finaste Visan. Grå om nosen men pigg och frisk som en mört.

 

Ikväll vankas det lydnad för den lille fläckige. Men först ska jag ut och försöka få ihop några deciliter blåbär - UTAN hundarnas sällskap! Det finns så lite blåbär ändå, tar jag med mig dem finns det ännu färre...

Åskan har hängt i luften hela dagen, det har varit allmänt kladdigt och vindstilla. Inte alls särskilt mysigt om man ska vara ärlig, jag gillar inte åska så jag har bävat för urladdningen. Som aldrig kom... Däremot lyckades min dator krascha så maken har tillbringat dagen med att försöka rädda den. Tur att han är duktig på sådant, det verkar gå vägen så nu ska jag vara så snäll så under en lång tid framöver och inte tjata alls. ;) Och så ska jag ta ut tummarna och investera i en ny burk innan en olycka händer igen. Tills vidare lånar jag barnens, tur att vi är en datortät familj

 

Har varit duktg och tränat med alla tre hundarna idag. Dottern har tränat med sina också så nu sover alla nöjt i sina korgar. Jag älskar när hundarna är trötta, nöjda och sover tungt, det ger en bra känsla även hos mig. Visa fick testa lite agility, dottern hade byggt en minibana så Visa fick köra några hinder. Det tyckte hon var hur kul som helst och laddade som sjutton. Vi planerar ingen som helst karriär inom agilityn men det är kul att göra något annat ibland. Stina körde med Maya och hon har verkligen blivit duktig, morsan var helt imponerad. Morris fick också skutta några hinder, Stina har tränat lite med honom när vi var borta och han verkar tycka att det är superskoj.

 

På kvällen fick gossarna spåra. En övertaggad Idefix efter vilan gjorde ingen bländande insats utan stressade igenom hela spåret med näsan i vädret. Hmmm... Vi nestämde oss för att glömma det, att det är dags att öka på motionen igen efter grässtråmalören och att han ska få gå ett spår snart igen. Morris fick gå ett spår på ca 100 m med en liten knorr. Nu vet han vad som väntar och stresspiper lite när vi kommer till skogen. Tekniken kan förbättras men han jobbar hela tiden med näsan i backen, även om han kommer av, ringar och kollar av bakåt med täta intervaller. Lille killen blev överlycklig när han kom till klövn, tog den raskt och sprang iväg. Min, sa han! Men allt går att byta mot Frolic.

 

Melvin fick gå ett personspår på ca 75 m med godis i slutet. Det gjorde han helt uruselt faktiskt. Inget fokus alls på spåret, inte förrän matte lackade ur och sa till gossen. Då spårade han nöjaktigt men fortfarande med stora slag och välan hög näsa. Suck... Hans spårande gör mig gråhårig, jag vill så gärna köra appellen och det känns surt att vi ska stupa på spåret. Maken undrade om han kan ha en bokstavskombination (hunden, inte maken) och man kan ju fundera. Helt klart är han inget stjärna på att fokusera, inte ens när det gäller att simma mot en kastad dummy på blankvatten kan han hålla en spikrak linje utan måste kolla sidorna. Så man borde väl inse att oddsen inte är de bästa... Nåväl, vi tragglar vidare. Kanske skulle cykla en mil innan vi gör nästa försök..?

 

När vi kom mot bilen hörde jag en hund yla. Det var Morris, djupt upprörd över att det var Melvin och inte han själv som fick gå nästa spår. Har aldrig hört en cavalier vargyla förut, det var ett lite udda ljud. Han är helt underbar, den lille gossen. Så mycket motor!

 

Apropå motor och härliga cavalierer så har ju Idefix valpar på kennel Mixangels. Två underbara och mycket vältecknade tricolorer efter friska föräldrar med bra hjärtbakgrund och efter friska, långlivade linjer. Hanvalpen är ännu otingad och kan tingas till rätt köpare, gärna någon som vill ställa ut. Mer info av Helena på kennel Mixangels (finns under min länksida).

 

När nu inte jag själv lyckas ta mig ut på tävling, är det ju tur att jag har duktiga valpköpare. Idag tog Linnea med Chili (H. E Chi) sin tredje raka etta i lydnadsklass I och kan nu titulera sig LPI. Stort GRATTIS till ett duktigt team och lycka till i klass 2!

Med Idefix i huset får man det aldrig tråkigt, den saken är klar. I veckan har han bjudit på ny spänning. Det hela började när Vigdis var här i förra veckan, vi gick en härlig runda med alla hundar ute vid Lulnäset. Idefix sprang lös och var för ovanlighetens skull väldigt lyhörd på inkallningar, normalt lyder han mest sin matte och tittar på mig med en blick som liknar Manuel i Fawlty Towers - "Que????" I alla fall, när vi kom hem så började Idefix att snorkla. Han snorklade och nös och snarkade rätt ljudligt på natten, vi misstänkte att han fått in något i snoken under promenaden. Han fortsatte i samma stil nästa dag så på fredagen ringde jag djurkliniken som rådde mig att avvakta och se om det kom ut av sig självt, annars kunde vi komma in på jouren på söndagen (vi planerade ju vår lilla tripp till Finland på måndagen, med hundar och storbarn hemma). 

 

På fredagskvällen tyckte vi att gossen var ovanligt olydig och på lördagen insåg vi varför - han var stendöv! Inte ett ljud nådde hans små öron. Positivt så till vida att han heller inte skällde när någon kom eller väcktes av de andra hundarna men i övrigt inte så kul, minst av allt för honom själv. Han var ganska olycklig och otrygg och ville vara med matte hela tiden. Alltså stundade jourbesök på djurkliniken på söndagen. Veterinären hade aldrig varit med om en hund som snorklade och plötsligt blev döv på samma gång men man sövde gossen för att kolla orsaken. I näsan fanns ett 12 cm långt, styvt grässtrå där ena änden hängde ner i mjuka gommen medan den andra börjat äta sig igenom hårda gommen och stack ut bakom framtänderna! Snitt i gommen, utdraget grässtrå och antibiotika samt cortison till gossen. Redan på kvällen samma dag kom hörseln tillbaka och nu är han precis som förut, minst lika pigg och med väldigt bra hörsel - när han vill... Tur i oturen att vi åkte in på jouren, annars kunde det ha slutat riktigt illa med infektion och annat otäckt. På köpet fick vi veta att hjärtat låter hur bra som helst och att trumhinnorna är finfina. Kul att veta i och för sig men omständigheterna för informationen kunde kanske varit lite trevligare...

 

Veckan med Vigdis och hundarna på besök försvann i ett nafs. Vi tränade hund, gick promenader och surrade. Vigdis hjälpte mig med Melvins spår, nu har jag en plan att jobba vidare på och det känns bra. Någon SEVCH som moster Vimsa blir han nog aldrig, vi slopar viltspårandet helt och hållet och satsar på bruksspår istället. Där har jag mer hopp! När det gäller spårarbete är han nog mer lik en schäfer än en labbe...

 

Så har vi varit några dagar i Finland, Pigge, Ludde och jag. Det var trevligt, jag gillar Finland. Önskar bara att jag kunde något av språket, det är verkligen helt obegripligt. Jag har ju levt i tron att Finland är tvåspråkigt och att den yngre generationen behärskar svenskan. Men där har jag helt klart fel! Fick veta av en expedit att man lär sig svenska från 12 års ålder och kämpar med det i skolan men sedan pratar ingen det utan alla glömmer det lika fort. Så otroligt synd, tycker jag. Engelskan gick bra överallt men nog hade jag trott att i alla fall hotellpersonalen skulle prata lite svenska.

 

Vi har använt oss av gps under resan, inte en kartbok hade vi med oss. Ibland kan jag sakna vägatlasen, då fick man en uppfattning om hur vägarna gick - och vilken storlek de hade! Jag ville prompt förbi en gigantisk garnaffär jag hade läst om och ställde in gps:en dit. Valde kortaste väg och den var tydligen på ett par riktigt små grusvägar, inte helt vad jag hade väntat mig. Känslan i magen var inte bra där vi kröp fram på den finska landsbygden i max 50 km/h. Men vi kom fram, mirakulöst nog! Sämre gick det när Pigge halkade lite med fingrarna när han skulle ställa in adressen till hotellet i Uleåborg. Jag hade läst att det skulle ligga centralt men vi liksom rundade hela staden och landade vid infarten till något som mer liknade en ungdomsgård med ett gäng mopeder utanför. Lite komiskt, han har fått äta upp det några gånger under resan. Skönt har vi i alla fall haft det, hunnit med djurpark i Ranua, shopping, museum, god mat och Särkenniemi i Tammerfors (den bästa nöjespark vi upplevt) och så Kalajoki där det var inplanerat bad och fiske men tyvärr blev Ludde sjuk så det blev bara en snabb övernattning. Lika bra det, hotellrummet där var resans dyraste men också resans absolut sämsta. Vilket skämt!

 

Väl hemkomna bjöd dottern på sagolik middag. Vilken klippa den tjejen är! I morgon ska hon och jag nog spåra lite med hundarna. Det ska bli kul att komma igång med lite hundträning igen, nu när hostan äntligen verkar ha gett med sig. Viltspår för Morris och Idefix och personspår för Melvin, hur låter det?

Den gångna helgen har det varit utställning häruppe. På lördagen hade SCKCS utställning i Måttsund med engelsk domare och allt. Stina var dock på väg hem från England så vi ställde inte men jag åkte ut en sväng med de små gossarna för att heja på lilla Majken som debuterade i juniorklass, 10 månader gammal. Nio tikar var anmälda till juniorklassen. Majken fick Excellent och vann sedan klassen med CK och finfin kritik. Riktigt, riktigt roligt! Stort grattis till matte och husse, nu har ni papper på att Majken är en snygging. ;o)

 

I söndags kom Vigdis hit från södra Norge. Jag trodde hon skulle komma fram på dagen, men när jag slog upp mina blå runt åttasnåret så var hon redan här! Helt otroligt! På söndagen körde vi lite jakt där Visa fick vara med, idag har vi varit ut till Lulnäset och tränat vatten tillsammans med Ida och Marie med hundar. Melvin var helt sanslöst het och stressad, beslutet att inte gå vidare utan bara hobbyaträna kändes väldigt rätt. Övriga hundar skötte sig bra, Vimsa gjorde en jättefin vattendirigering. Härligt att se så mycket arbetsvilja fortfarande, underbara lilla Vimsa!

 

I morgon är det dags för viltspårprov, sex hundar mönstrar upp varav fem Huset Elliotar. Jag håller förstås tummarna för alla! Tanken var att Morris och jag skulle komma med som maskotar men han har ätit något mysko och spytt 6-7 ggr i kväll. Få se om i alla fall jag kanske kan åka i morgon... 

 

Vigdis och jag träffade för övrigt på en huggorm under förmiddagsrundan. Sådana möten kan man klara sig utan... :(

Det har varit lite knackigt med hälsan här ett tag nu men idag kände jag mig äntligen pigg och alert. Ja, lite rosslig är jag fortfarande men det får jag nog vara ett tag. Energin är tillbaka och jag har ingen värk så idag har det varit full fart. Maken försöker bromsa och menar att jag måste försöka att ha mellanlägen också men det låter lite trist så det lyssnar jag inte på. Nu har jag ju flera dagar jag måste ta igen!

 

Ikväll blev det äntligen spår lagda till gossarna, de som egentligen skulle ha lagts i helgen. Morris fick två korta på ca 50 m och Melvin fick ett på ca 250 m med köttbullar i, i ett sista desperat försök att få honom att spåra sansat. Naturligtvis tjorvade flaskan när jag var ute så blodningen blev rätt sparsam men för Melvins del var det kanske lika så bra, intalade jag mig.

 

Med lite drygt två timmars liggtid blev det den lille fläckiges tur först. Han anade att något skoj var i görningen och ville fort in i bilen, pep och var alldeles till sig. Kul när vi haft sådana bekymmer med bilåkandet innan men nästa gång ska han få sitta stilla och tyst en stund innan han får komma in i bilen, jag vill inte att han lägger sig till med olater.

 

Nåväl, först rastade vi och sedan var det dags för första lilla spåret för farbror. Jag kopplade om till icke-stryp och visade på spåret. Han tog upp fint och spårade sakta och noga, backade ibland för att kolla varenda liten bloddutt. Hittade klöven och godisen som låg ovanpå, ville gärna att jag skulle kasta klöven men var lite skeptisk till den i övrigt. Vi lekte med den en stund och lade den sedan åt sidan för att knalla vidare till nästa spår. Här kommer nu mattens tankevurpa! Jag visar Morris på det nya spåret, han spårar i 5-10 m och tittar sedan på mig. Hallå matte, varför spårar vi den här älgen? Vi har ju en som ligger där borta!!! Lille killen börjar streta i kopplet för att komma tillbaka till "sin" älg, matte står still. Lille killen hoppar och skuttar för att få mattes uppmärksamhet och visar med hela lilla kroppen att han vill till klöven där borta. Matte förbannar sin dumhet och står still. Lille killen lägger sig ner, lägger ner hakan och visar alla konster han kan, för att sedan streta mot klöven. Matte tar ett steg framåt i spårets riktning och svär inombords. Lille killen upprepar alla konsterna och matten tar ännu ett steg framåt. Då står lille killen helt stilla en stund innan han plötsligt börjar spåra igen. Matten drar en lättnadens suck. Vi hittar den andra klöven, busar med den och plötsligt bestämmer sig killen för att han ska bära klöven hela vägen till bilen. Stolt som en tupp är han och matten förbannar sin glömska denna gång, ett bildbevis hade varit underbart. Nöjd liten kille byter klöv mot godis och förpassas in i bilen. Svarte killens tur.

 

Här hoppades ju matten på mirakel så att vi skulle kunna anmäla oss till spårprov. Kan ärligt säga att ingen hund i detta hus nog någonsin gått så många spår utan att komma till start som den svarte prinsen har gjort. Och någon start blir det inte... Han började fladdrigt, hittade en köttbulle, hittade två. Här någonstans började han spåra mer noga, matte jublade inombords och berömde gossen med lugn och sansad röst för att få honom att förstå att det är detta hon vill att han ska göra. Poletten nere, trodde matten. Strax efteråt bestämmer sig den svarte prinsen nog för att vi inte alls är ute och spårar, vi är ute på köttbullejakt! Han börjar spåra lite hetsigare igen. Vi närmar oss vinkeln, vi kommer till vinkeln och vi passerar vinkeln - utan att ta den! Matten lullar med, håller igen för att dämpa farten och tänker att den svarte prinsen kommer att inse att han tappat spåret. Efter cirka 50 m blir det rätt uppenbart att han inte alls tänker inse det... Här tappar matten tålamodet, tar den svarte ganska ordentligt i örat och är rent ut sagt förbannad. Inte vidare värst pedagogiskt men ibland ryker proppskåpet. Den svarte blir än mer stressad, inga köttbullar och nu en arg matte dessutom. Vi går tillbaka till spåret, matte kommenderar spår igen och den svarte tar an det om än med en aning låg profil, Ganska raskt kommer vi till en köttbulle och den svarte blir lite uppåt igen. Resten av spåret kan vi väl säga går nöjaktigt, han går ur även den andra vinkeln men ringar faktiskt tillbaka och tar spåret. Slutar att vinda köttbullar (matten plockar upp två som han missar) men är ju heller inte särdeles spårnoga. Vi kommer till klöven, han ratar den avslutande köttbullen och triumferar istället nöjt med sin klöv. Och matten tänker ånyo att detta verkligen var sista gången vi gör det här. Jag vet ärligt talat inte hur jag ska komma vidare. Farten är enorm och han slår något kosmiskt i spåret. Lägger jag något i spåret (köttbullar, apporter...) blir det ännu värre. Funderar på att lägga personspår, kanske bara 50 m och ett slut, för att det inte ska hinna bli så tokigt innan vi är i mål. Nu jagar han upp sig mer och mer och till sist är det vidrigt (och då tappar matten humöret alldeles). Vigdis, när du kommer ska du få något att bita i!!! =)

 

Visa höglöper ju nu så alla rundor sker i olika konstellationer. För att hålla farten uppe på henne har jag jakttränat med henne två dagar på raken nu. Efter att också förföljts av skällande hundar två kvällar på raken, belsutade jag mig för att sluta visa hänsyn mot ev skotträdsla hos just de skällande hundarna. Således tränade vi dubbelmarkering med skott nere på hygget igår, en uppgift som Visa löste med bravur. Likaså den efterföljande dirigeringen. Idag blev det ett sök på tio dummies. Farten på de sista var helt klart lägre än på de första men hon springer i alla fall, det är mer än vad hon gör när vi är ute och går. Så jag fortsätter nog med detta konceptet, i kombination med cykelturer. Det SKA gå att få henne i bättre kondis! Lill-skruttan...

 

Har åtagit mig att skriva om lydnad i Cavalierbladet och undrar om det finns någon cavalierägare som läser detta och som kan tänka sig att granska det jag skriver? Gärna någon som har lite erfarenhet från lydnadsträning. Målgruppen är helt vanliga cavalierägare, förhoppningen är att kunna få någon eller några att få ett litet intresse av att göra saker med sin lilla hund. Om du läser detta och känner att du vill hjälpa mig, skicka ett mail till marie(at)huset-elliot.com

Kände mig som världens mest exemplariska hundägare igår. Kvällsrastade hundarna en och en, körde ett litet lydnadspass med dem alla fem och gick dessutom igenom pälsarna på de fläckiga. Bara att inse, det blir fler tovor när lilla matten är borta och hennes två får kampera med mina hundar. Det busas nog lite mer. Tur att ingen ska på utställning, jag (och hundarna) ledsnade till sist på att karda och fuskade med att klippa bort en tova eller två. Morris fick också tassarna ansade mot sin vilja, han ser ut som en miniatyrvariant av en shire horse. Men nu är de hyfsat runda och fina igen.

 

Det märks att Stinas hundar inte tränar så mycket lydnad längre - i synnerhet inte med mig! Maya bjöd framåt hela tiden så fotgåendet blev lite hipp som happ. Idefix blev välan uppspelt och ofokuserad men gjorde faktiskt rutan jättebra. Visa närmar sig höglöp och är fortsatt seg, gjorde fjärret med en blick av "härtill är jag nödd och tvungen" men faktiskt gjorde hon rutan med en väldig schvung. Melvin börjar vara något som rimmar på ilsk men börjar på p och är därmed väldigt flåsig, trampig och allmänt ofokuserad. Till sist lackade matten ur, tog farbror i örat och vrålade till. Efter det blev det lite bättre. Det är INTE OK att slamsa på hur mycket som helst, även om morsan börjar lukta gott. 

 

Lille Morrbert Knorrbert var den som gick bäst utifrån förutsättningarna. Vi jobbar på med att sitta och stanna kvar, det är inte helt lätt när matte har så mycket godis i fickan men trägen vinner. Kontakten på fotgåendet är briljant, däremot är det fortfarande liiite svårt att sätta sig rätt och sätta sig rakt. Vi tragglar på med det. Men som den lille killen älskar att träna och så alert och observant han är på matte då! Han är en fröjd att träna med, den lille killen.

 

Idag vaknade matte i ottan av att Idefix var dålig i magen. Alltid lika kul... not. Strax runda med alla fem, sedan väntar vi besök av Tassa som ska vara här ett dygn. I eftermiddag ska jag lägga spår till de tre gossarna, hade jag tänkt, med förhoppningen att de ska vara lite trötta i mössan efter det (den svarte behöver glömma de fula tankarna på sin mamma och de fläckiga behöver busa lite mindre inne). Klöv och blod är framtaget, bara att ge sig ut och fäktas med myggen.

 

Igår hade vi kläckning i Bälinge. Sju dunbollar bor nu i en kaninbur, sex av dem fastnade på bild här:

 

Igår föddes de, Idefix och Blinkas valpar. Två stycken blev det, en av varje kön och båda trefärgade med fin teckning. Jag blev väldigt förtjust i tiken så det ska bli otroligt spännande att få följa de här båda. Sedan är jag förstås glad över att gossen inte bara är hjärtfrisk efter sju års ålder utan även fertil. Själv tar han uppståndelsen med ro men matte har faktiskt planerat för lite hundkalas idag, ett gäng grisöron följde med hem från Granngården när vi var och köpte havre till hönsen.

 

Mamma Blinka med sina små.

 

Hönsen, ja. Var dag med dem är en fars numera. Jag stängslar in och de kommer ut. Tuppen Karlsson får snart byta namn till Houdini, finns nog ingen som han inte tar sig ut ifrån. I morse trodde jag att jag fått till hönsvärldens svar på Kumlabunkern när jag spände ett stort nät över den del av hönsgården som inte täcks av nedhängande björkgrenar. När jag en stund senare skulle ut med hundarna, möttes jag av ett gäng hönor och en tupp nedanför bron. "När får vi godis?" undrade de. En koll visade att grindens gångjärn lossat från stolpen och den gick enkelt att putta undan. Ludde och jag samlade in höns och tupp igen, knöt fast ett kompostgaller mot grindstolparna och satte när utanför som gick ända upp till bärnätet. Ha, rymningssäkert! Trodde vi... En stund senare kommer Ludde in och ropar att tuppen är ute. Nu fattar jag ärligt talat inte hur han gör, det känns otroligt tungt att bli överlistad av en tupp. Det går utför med tanten här, den saken är klar. ;)

 

Ludde är lycklig, idag kläcks det kycklingar här. Två stycken är ute, korsning hedemora/dvärgkochin och båda två ser ut att bli helt gula. Underbart! Hoppas att det kommer några till, egentligen är det inte 3 veckor förrän i morgon.

 

Annars är jag lite deppig, jag tycker att jag håller på att bli sämre igen. Hostar mer, har ont i huvudet och ont i lymfkörtlarna på halsen. Skit var ordet, sa Bull. Maken pratar om att gå till vårdcentralen igen men jag fattar inte riktigt vad han menar. Va, pratar han om mig? Nä, det tror jag inte på. Jag testar att ta en sked honung om dagen nu, den medicinen hoppas jag på.

 

Visa löper och är seg som Konrads kalasklister. Dag 11 idag och killarna är coola, förutom att Melvin kutar som sjutton på promenaderna för att hinna kolla överallt och pinka överallt. Det gäller att ingen kommer och tar bruttan nu när det närmar sig. Morris tycker att det luktar gott men är i övrigt rätt obrydd och Idefix har ju aldrig brytt sig i labbedamernas löp. Skönt.

 

Morris och jag har lite diskussioner om detta med ordet nej. Vi har olika tolkning här, i Morris värld betyder det "inte nu men NU". Han har också insett att när matte är lite på håll så behöver man inte bry sig. Så idag kom det ett koppel flygande genom luften när han inte lyssnade. Jag kan ju inte pricka något när jag kastar, skulle missa en buss på 5 meters håll tror jag. Men bara det att något kom i luften var lite läskigt. Kanske, kanske kan det få lille farbror att inse att man faktiskt ska lyssna på matte även på lite avstånd. Lagens långa arm kommer alltid farandes. 

 

Annars är han underbart följsam och lyhörd, den lille gossen. Det är otroligt roligt att se hur träningsvillig han är, han kommer på promenaderna och tittar uppfordrande på mig och vill att vi gör något. Samma sak på kvällen, så ofta går vi ut och tränar lite i trädgården en sväng var kväll. Vem trodde att man inte kan jobba med en cavalier bara för att den är liten och söt? ;)

Lite lydnadsträning på ängen ikväll tillsammans med Ragnhild och Tassa. Morris hade lite svårt att fokusera med en främmande hund i närheten men spottade upp sig eftersom. Fast man märker att han är ung och orutinerad och att det är mycket som bubblar runt i hans lilla huvud nu, efter en stund var all förmåga till fokusering bortblåst så då lade vi ner. Några gånger sökte han fantastiskt fina utgångspositioner, helt på egen hand. Andra gånger fattade han inte alls utan såg ut som Manuel i Fawlty Towers. Fot - que???? 

 

Körde platsliggning och det gick riktigt, riktigt bra, förutom att han väldigt gärna vill studsa upp när matte kommer tillbaka och möta godishanden på vägen. Lite svårt att sätta sig upp efteråt också, Morris paradgren är ju ligg. Lika bra som han är på att ligga kvar, lika urusel är han på att sitta. Tror att jag kört för mycket inkallning, varför sitta kvar när man kan komma direkt? Så nu ska vi backa bandet och köra sitt-stanna kvar lite mer också. Har också börjat introducera hoppet, än leker vi bara men målet är så klart ett färdigt moment. Och så är det detta med apporteringen. Där säger jag som Alfred till Emil - den tror jag vi tar och skiter i! Den ger ändå bara 10 poäng i ettan, vet inte om jag ids traggla. Men vi får se, kanske är det just de poängen vi behöver en vacker dag.

 

Melvin fick inte träna idag av olika anledningar. Han åt något väldigt olämpligt under någon av gårdagens promenader uppenbarligen och var helkass i magen igår kväll. Matte insåg det försent och han stoppa i honom ett kvällsmål också. Ingen hit. När jag insåg vad som var på g, bäddade jag på soffan i tv-rummet så att jag skulle höra om han pep vid grinden. Det gjorde han nu inte... Melvin tyckte nog att matte behövde sova så han fixade allt på egen hand - på köksgolvet... När matte vaknade var det för sent. Åsynen av förödelsen i köket och de små fläckigas ivriga medverkan (vi går inte in på några detaljer här men jag kan avslöja att jag fick bada tre små fläckiga hundars öron och tassar i natt...) blev för mycket för mattens rätt känsliga mage. Hon fick väcka husse som snällt klev upp och torkade köksgolv medan matte gick i skogen med Melvin och hulkade. Det vill säga matten hulkade, Melvin for runt som en raket och hade väl anledning till det, raketbränslet kom ut i en faslig fart. Kontentan av historien är att vi har tagit det lite piano idag, inga långa promenader och ingen mat till den svarte. Nu är läget lugnt och han har fått lite hälsofil, mer än så blir det inte idag. Ibland är det verkligen jätterart att ha djur...

 

Borde egentligen ha gjort klart ett jobb idag men solen sken och hönsen var i skriande behov av att få städat hos sig, även om de inte insåg det själva. Nu har jag skurat hönshuset med såpa, alla reden och matbehållare är också skurade, sittpinnen är utbytt och så har de fått nytt strö. Jätteläskigt, tyckte de och vågade först inte gå in i hönshuset. Ibland är de osedvanligt korkade, medan jag skurade och luckan var stängd så var det allt de hade i sin lilla ärthjärna och de stod utanför luckan i samlad tropp och var upprörda. Men i samma stund som luckan öppnades vågade ingen sig in. Till sist smög tuppen Karlsson in och kollade läget och nu sitter de alla på pinnen som om de inte gjort annat. Men fick de bestämma hade de nog gärna haft kvar sin gamla skitiga. Otack är världens lön!

 

Den sommarlovsledige tonårssonen utan sommarjobb har hjälpt morsan att slå ner stolpar och sätta nytt nät runt hönsgården så nu är hönorna inhägnade också. Lite trist känns det men efter att ha sett en laika på rymmen i grannens trädgård i lördags vågar jag inte ha dem lösa längre. Ihjälbitna hönor vill vi INTE ha! Men jag kommer sakna att ha lilla Gertrud i hälarna var gång jag är ute i trädgården, hon är en himla mysig och personlig liten sak. Fast det ska bli lite skönt också, kanske finns det fortfarande lite hopp för mina stackars uppätna liljor i rabatterna..?

I alla fall så tror jag det. Sov en hel natt i min egen säng utan att behöva gå upp och hosta, tjoho! Upprymd av att nästan vara frisk har jag knallat två korta rundor i skogen med hundarna (tänkte gå långt först men besinnade mig, är ju en klok kvinna), varit med lille sonen och köpt en röklåda till sommarens fiskefångster och hunnit planera lite spårträningar framöver. Så nu sitter jag här och hostar. Förb... skit! Men jag tror ändå att det går åt rätt håll nu, om än lite saktare än vad jag har lust med.

 

Marie med Vega samt Ebba med Raya var på Working test i helgen. Ebba och Raya drog det längsta strået denna gång, fick ihop 76 poäng vilket räckte till ett första pris och en femteplacering av tolv startande. Bra jobbat, både Ebba och Marie. Uppfödaren är som vanligt stolt över er.