Huset Elliot

Ibland delar livet ut skrevsparkar. Sådana där sparkar som får en att tappa andan och vika sig dubbel av smärta lite grann. Livet stannar liksom upp ett tag för några av oss, för andra blir det aldrig mer sig likt. 

 

Sonens liv är fyllt av avsked just nu, avsked inför den stundande flytten. Men allra tyngst blir det avsked som blir för evigt, där återseendet aldrig sker. Ingen ung människa ska behöva mista sin barndomsvän, ingen förälder ska behöva begrava sitt barn. Det finns ingen rättvisa i det, ingen logik. 

 

Våra tankar är idag hos våra vänner som mist sin son alltför tidigt i livet. För oss stannar livet upp en stund, manar till eftertanke och lämnar märken i själen. För dem blir livet aldrig mer sig likt. 

Med Idefix i huset får man det aldrig tråkigt, den saken är klar. I veckan har han bjudit på ny spänning. Det hela började när Vigdis var här i förra veckan, vi gick en härlig runda med alla hundar ute vid Lulnäset. Idefix sprang lös och var för ovanlighetens skull väldigt lyhörd på inkallningar, normalt lyder han mest sin matte och tittar på mig med en blick som liknar Manuel i Fawlty Towers - "Que????" I alla fall, när vi kom hem så började Idefix att snorkla. Han snorklade och nös och snarkade rätt ljudligt på natten, vi misstänkte att han fått in något i snoken under promenaden. Han fortsatte i samma stil nästa dag så på fredagen ringde jag djurkliniken som rådde mig att avvakta och se om det kom ut av sig självt, annars kunde vi komma in på jouren på söndagen (vi planerade ju vår lilla tripp till Finland på måndagen, med hundar och storbarn hemma). 

 

På fredagskvällen tyckte vi att gossen var ovanligt olydig och på lördagen insåg vi varför - han var stendöv! Inte ett ljud nådde hans små öron. Positivt så till vida att han heller inte skällde när någon kom eller väcktes av de andra hundarna men i övrigt inte så kul, minst av allt för honom själv. Han var ganska olycklig och otrygg och ville vara med matte hela tiden. Alltså stundade jourbesök på djurkliniken på söndagen. Veterinären hade aldrig varit med om en hund som snorklade och plötsligt blev döv på samma gång men man sövde gossen för att kolla orsaken. I näsan fanns ett 12 cm långt, styvt grässtrå där ena änden hängde ner i mjuka gommen medan den andra börjat äta sig igenom hårda gommen och stack ut bakom framtänderna! Snitt i gommen, utdraget grässtrå och antibiotika samt cortison till gossen. Redan på kvällen samma dag kom hörseln tillbaka och nu är han precis som förut, minst lika pigg och med väldigt bra hörsel - när han vill... Tur i oturen att vi åkte in på jouren, annars kunde det ha slutat riktigt illa med infektion och annat otäckt. På köpet fick vi veta att hjärtat låter hur bra som helst och att trumhinnorna är finfina. Kul att veta i och för sig men omständigheterna för informationen kunde kanske varit lite trevligare...

 

Veckan med Vigdis och hundarna på besök försvann i ett nafs. Vi tränade hund, gick promenader och surrade. Vigdis hjälpte mig med Melvins spår, nu har jag en plan att jobba vidare på och det känns bra. Någon SEVCH som moster Vimsa blir han nog aldrig, vi slopar viltspårandet helt och hållet och satsar på bruksspår istället. Där har jag mer hopp! När det gäller spårarbete är han nog mer lik en schäfer än en labbe...

 

Så har vi varit några dagar i Finland, Pigge, Ludde och jag. Det var trevligt, jag gillar Finland. Önskar bara att jag kunde något av språket, det är verkligen helt obegripligt. Jag har ju levt i tron att Finland är tvåspråkigt och att den yngre generationen behärskar svenskan. Men där har jag helt klart fel! Fick veta av en expedit att man lär sig svenska från 12 års ålder och kämpar med det i skolan men sedan pratar ingen det utan alla glömmer det lika fort. Så otroligt synd, tycker jag. Engelskan gick bra överallt men nog hade jag trott att i alla fall hotellpersonalen skulle prata lite svenska.

 

Vi har använt oss av gps under resan, inte en kartbok hade vi med oss. Ibland kan jag sakna vägatlasen, då fick man en uppfattning om hur vägarna gick - och vilken storlek de hade! Jag ville prompt förbi en gigantisk garnaffär jag hade läst om och ställde in gps:en dit. Valde kortaste väg och den var tydligen på ett par riktigt små grusvägar, inte helt vad jag hade väntat mig. Känslan i magen var inte bra där vi kröp fram på den finska landsbygden i max 50 km/h. Men vi kom fram, mirakulöst nog! Sämre gick det när Pigge halkade lite med fingrarna när han skulle ställa in adressen till hotellet i Uleåborg. Jag hade läst att det skulle ligga centralt men vi liksom rundade hela staden och landade vid infarten till något som mer liknade en ungdomsgård med ett gäng mopeder utanför. Lite komiskt, han har fått äta upp det några gånger under resan. Skönt har vi i alla fall haft det, hunnit med djurpark i Ranua, shopping, museum, god mat och Särkenniemi i Tammerfors (den bästa nöjespark vi upplevt) och så Kalajoki där det var inplanerat bad och fiske men tyvärr blev Ludde sjuk så det blev bara en snabb övernattning. Lika bra det, hotellrummet där var resans dyraste men också resans absolut sämsta. Vilket skämt!

 

Väl hemkomna bjöd dottern på sagolik middag. Vilken klippa den tjejen är! I morgon ska hon och jag nog spåra lite med hundarna. Det ska bli kul att komma igång med lite hundträning igen, nu när hostan äntligen verkar ha gett med sig. Viltspår för Morris och Idefix och personspår för Melvin, hur låter det?

Så har dottern åkt till England på egen hand. Jag körde henne till Kallax i morse och såg till att hon kom igenom säkerhetskontrollen. Väl tillbaka i bilen var jag tvungen att gråta en skvätt, tänk att min lilla flicka har blivit så stor att hon åker iväg helt på egen hand! Vad ska mamman göra när barnen klarar sig själva? Inte helt lätt när man har ägnat en stor del av sin tid åt ungarna - och njutit av varenda sekund dessutom. Nåväl, nu har jag fått sms om att hon är framme och omhändertagen och så här långt väldigt nöjd. Hon är tuff, den lilla, åker på egen hand på internat i 2 veckor där hon, efter vad vi har förstått, är ensam svensk. På Heathrow mötte de henne men hela vägen från Luleå har hon fått fixa själv. Jag tror hon kommer ha vuxit flera decimetrar när hon kommer hem. Och kanske mamman med...

 

En bortrest Stina innebär att jag är "hundvakt" åt hennes båda fläckiga. Således har jag promenerat denna dag, allt för att hålla dem trötta nog att inte sitta i hallen och stirra på dörren, något Idefix gärna ägnar sig åt när hon är borta. Jag är inte i bästa form efter lunginflammationen så efter närmare en mils promenerande idag är jag lite sliten. Men det är bra, då kommer jag förhoppningsvis igång lite mer igen. I eftermiddag gjorde jag missen att gå på promenad först och ge dem mat sedan. Så korkat! Helt uppskruvade var de båda två, Maya gick med munnen öppen och sög i sig allt som kom i hennes väg, kändes det som - kottar, gräs mm. Matten var lite less.

 

Less var jag redan innan promenaden börjat. Melvin hörde att killarna spelade fotboll på ängen och stack dit. Inte kom han direkt när jag ropade heller så matte var ARG när han till sist visade sig. Kopplade honom och släpade iväg med hela gänget - trodde jag. Väl i skogen insåg jag att Visa saknades. Ropade men ingen Visa kom. Bara att vända hemåt och jodå, nedanför bron satt hon och surade. "Är du så där sur, matte, tänker jag inte gå med". Fick koppla lilla tanten också för att få med henne. Hon är inte rolig när hon löper...

 

Funderar desperat på om vi ska ta en tur till Frankrike i månadsskiftet juli-augusti. Men frågan är var jag gör av alla hundar, i synnerhet de små fläckiga??? Någon som har tips på ett bra hundpensionat, lämna gärna tips här i så fall. 

Kallt, regnigt och blåsigt, ska det verkligen vara så den sista juni??? Jag tycker inte det. Jag tror att vi som bor häruppe o norr behöver extra mycket sol och värme på sommaren för att överleva den långa, mörka och kalla vintern. Det är därför vi har fått det som kallas midnattssol. Då ska den INTE skymmas av regnmoln!!! Idag fick jag till och med tända fönsterlamporna för att få lite ljus i tv-rummet. Det är inte OK, nu vill vi ha sommar, sol och varmt. Basta!!! 

 

Förmiddagens hundrunda fick då ske med regnkläder - den engelska regnrocken, regnbrallor från Fjällräven (med ett litet käckt foder dessutom, extra varmt), kängor och engelska lilla chica hatten. Jag såg verkligen ut som en engelsk tant! Men - jag frös inte och jag blev inte blöt. Väl ute tänkte jag ta en extra lång runda när hundarna ändå var blöta. Men när det var dags att svänga av för att förlänga den vanliga rundan så insåg jag att den fläckige var totalt genomblöt och de svarta låg inte långt efter. Då gick vi hemåt istället. I eftermiddag har det hållit uppe så då tog vi en cykeltur i skogen. Det är med livet som insats när den fläckige är med, han har inte riktigt cykelvett än men vi jobbar på det. Visa tycker att det är helt onödigt, då måste man ju springa och hinner inte nosa och pinka så mycket som man skulle vilja. Precis enligt mattens plan, med andra ord...

 

Det planerade spårandet frös bokstavligt talat inne idag. Kanske lika bra, jag hostar en del än. Nu hoppas vi på morgondagen, det kan inte bli sämre väder.

 

I morgon åker dottern till England helt på egen hand i två veckor. Frågan är vem som kommer ha mest resfeber i natt, hon eller mamman???

Igår åkte Ludde och jag till Granparken i Öjebyn. Jag hade utlovat illrar, olika sorters höns, små getter mm. Kan säga att besvikelsen var ganska stor när vi kom dit. Det var inte riktigt som det var förr, eller så sviker mitt minne mig något alldeles väldigt. Nåväl, Ludde fick kika lite närmare på en minigris och Morris fick lite nyttig bil- och miljöträning. 

 

 

 

Hundar var tvungna att hållas kopplade. Otroligt fånig regel, tyckte Morris, hur ska man då hinna hälsa på alla trevliga människor som kommit dit för att klappa på djuren? 

 

Lustigt nog verkade de få djur som fanns dras till den lille fläckiga. Det tyckte han var lite läskigt ibland, det var roligare att nosa lite mer på håll. Annars var han väldigt uppspelt och tidvis ganska svår att få kontakt med, så mycket nytt som skulle tas in och så alla dessa små roliga barn. 

 

Hosteländet spelar mig spratt hela tiden. Igår kväll var det sämre igen och i natt har jag varit uppe en stund. Man blir inte piggast i sta'n då. Försöker lägga in små träningspass under promenaderna, fotposition med Morris och inkallningssignal med Melvin och Visa (Melvin har blivit lite nonchig där så nu jobbar vi på att få upp farten lite bättre). Men jag har ju så mycket mer jag borde ta tag i. 

 

Har varit med dottern och växlat pengar på Forex idag. Plötsligt blev det väldigt verkligt - på söndag åker hon till England helt på egen hand i två veckor. När blev hon så stor???

Igår åkte Ludde och jag till Granparken i Öjebyn. Jag hade utlovat illrar, olika sorters höns, små getter mm. Kan säga att besvikelsen var ganska stor när vi kom dit. Det var inte riktigt som det var förr, eller så sviker mitt minne mig något alldeles väldigt. Nåväl, Ludde fick kika lite närmare på en minigris och Morris fick lite nyttig bil- och miljöträning. 

 

 

 

Hundar var tvungna att hållas kopplade. Otroligt fånig regel, tyckte Morris, hur ska man då hinna hälsa på alla trevliga människor som kommit dit för att klappa på djuren? 

 

Lustigt nog verkade de få djur som fanns dras till den lille fläckiga. Det tyckte han var lite läskigt ibland, det var roligare att nosa lite mer på håll. Annars var han väldigt uppspelt och tidvis ganska svår att få kontakt med, så mycket nytt som skulle tas in och så alla dessa små roliga barn. 

 

Hosteländet spelar mig spratt hela tiden. Igår kväll var det sämre igen och i natt har jag varit uppe en stund. Man blir inte piggast i sta'n då. Försöker lägga in små träningspass under promenaderna, fotposition med Morris och inkallningssignal med Melvin och Visa (Melvin har blivit lite nonchig där så nu jobbar vi på att få upp farten lite bättre). Men jag har ju så mycket mer jag borde ta tag i. 

 

Har varit med dottern och växlat pengar på Forex idag. Plötsligt blev det väldigt verkligt - på söndag åker hon till England helt på egen hand i två veckor. När blev hon så stor???

Tack till er som uppmärksammat min lilla insamling! Senaste bidraget kom från Anita och Vira, stort tack till er! Gårdagskvällens film var perfekt, har nästan hunnit klart två små mössor. Bildbevis kommer! Målet är satt till 500 kr men än är vi inte där och jag har gott om restgarner som jag behöver bli av med (fråga maken...) så haka gärna på. Efter helgen skickar jag mössorna till Nepalinsamlingen, efter det blir det något annat mål med ev mössor.

Nu planerar vi också starten på tävlingssäsongen 2012. Förhoppningen är att det ska bli mer i år än i fjol, det är i alla fall svårt att få ihop mindre... Premiären blir den 19-20 maj, när jag ursprungligen tänkt gå jaktkurs med Melvin men när det också visade sig vara agilitytävlingar och utställning. Alltså blir det de fläckigas helg istället och jag får agera chaufför till dottern. Är man morsa så är man.

Underbar bild på Muffins (H. E Dam) med snö på näsan. Tack till husse Fredrik för fantastiskt fint foto!

Lille Loke (H. E Priffe) har fått en ny kompis i wachtelhunden Jerry.

Idag har det varit premiär för agilityträning i ridhus för dottern, en efterlängtad sådan. Morsan har hårdnackat vägrat så länge det har funnits valpar i huset. Men idag stuvade vi in Maya, Morris och Melvin i bilen och drog mot Bensbyn. Och javisst, Morris hade kräkts när vi kom fram men var ändå vid förhållandevis gott mod och tyckte att det var lajbans med en timmes promenad på gator och skogsvägar i Bensbyn. Matte hade fullt sjå att hålla honom borta från all hästbajs som låg överallt, värre än en hundkräka i bilen är väl en uppspydd hästskit... :( Men det gick bra, minimalt med hästbajs inmundigades och faktiskt, inget kräkande på hemresan.

Dagens träning innebar också ridhuspremiär för liten Morris. Det var väl inte lika kul som promenaden utan liiite läskigt, i synnerhet som så många hundar skällde. Nu vet även Morris varför det heter skälltisar... ;) Nåväl, han överlevde, fick bada när han kom hem och lär somna ovaggad ikväll. ;)

Maya var speedad men ändå kontrollerbar och tyckte nog att det var lika kul som matte att vara igång med träningen igen. Det såg fint ut, det ska bli spännande att se vad de får till under året, de där båda. Klass 2 är det som gäller, hoppas att de plockar pinnar och tar sig vidare.

Jag har knåpat ihop en liten mössa till min insamling som tack för Karins bidrag, den syns nu på insamlingens hemsida. Ni hittar den om ni klickar på bilden nedan.

Anledningen till att jag får äran att gå ut med fem hundar är förstås att dottern är sjuk. Igen. Det bidde feber efter friluftsdagen, som vanligt. Men förhoppningsvis ger den snabbt med sig.

Har också insett att det nog bor en liten biståndsarbetare i mig, fast på distans och utan religiösa förtecken. Nu har jag knåpat ihop sex små mössor till behövande barn i Nepal. Det är nämligen så att man kan minska barnadödligheten i många länder så enkelt som genom att sätta på barnen en liten mössa, men många barn har ingen sådan. På ett sjukhus i Nepal har man fått låna mössan så länge man varit där men fått lämna tillbaka den när man åkt hem. Nu stickas och virkas det mössor runt om i vårt avlånga land för att varje litet barn ska få en egen mössa och därmed en lite bättre start i livet. Vi har det bra här i Sverige och kan hjälpa de som dragit en sämre lott i livets lotteri.

För att kombinera min fingerfärdighet med annan nytta, har jag startat en insamling via SOS Barnbyar. Idén är enkel, du sätter in en 50-lapp till SOS Barnbyar via min insamlingssida och hjälper på så vis behövande barn någonstans i världen. För varje 50-lapp som kommer in knåpar jag ihop en mössa och skickar den till någon hjälporganisation. På så vis hjälper vi dubbelt. Du hakar väl på? Mer info hittar du här (klicka på bilden):