Nya lydnadsregler :(
"Alla" har pratat om de nya lydndasregler som ska komma nästa år. Jag har inte orkat läsa dem, tänkte att det väl är lite mindre ändringar som det brukar vara. Men idag läste jag dem och oj, så fel jag hade! Det känns som om lydnadssporten blir något helt annat, mer frikopplat från t.ex. bruksprov och mer krävande. Jag inser att om jag ska tävla lydnad med någon av de fläckiga så är det nog i år det måste hända. Och jag inser att kombon rallylydnad och bruks nog känns mer naturlig än den kombo jag kört tidigare med lydnad + viltspår = bruks. Jag tror också att det kan bli rena dödsstöten för lydnaden som folksport, i den mån den överhuvudtaget har varit det på sistone. Vi lever i en quick fix-värld, lydnad appellerar inte till folk längre och med de nya reglerna lär det bli än mindre.
Lite peppad av detta gav jag mig ut för att träna med alla hundar idag. Ila först så klart. Vi tränar apportering, inte då själva hämtandet för hämtar gör hon med fart och stora skutt. Men det skiter sig lite när hon ska tillbaka till mig, hon vill gärna kasta sig på mig och då måste man tydligen spotta ut dummien först. Så idag har vi haft lite dragkamp med dummien, det som förr var så förbjudet. Men jag vill att hon ska kunna hålla i den även om jag och mina händer finns nära. Alltså testar vi att kampa. Det tycker ju lilla fröken är kul. Inne i köket har vi tränat sitt och stanna med hjälp av omvänd lockning. Jag är lite kluven till den träningsmetoden i en del andra lägen men just vid stannande så tycker jag att den är klockren. Ila har också fattat galoppen och sitter stadigt kvar den lilla stund som matte förväntar sig. Nu sover den lilla sött i köket, på en stund ska vi gå ut och ha lite egen tid och träna på att gå i koppel.
Hon är så ruggigt lik Maxi över ögonen eller kanske snarare ögonbrynen. Fascinerande!
Doris tur sedan. Hon lämnar ju huset med ett illvrål. Det blir lätt så när man har flera hundar, de taggar varandra till oanade höjder. Alltså fick träningen börja redan på bron, vi samlar ihop oss och får en uppgift som kräver koncentration och som stänger av ljudet. Jag älskar ju den där träningsvilligheten hos mina hundar men hos de fläckiga blir det lätt ljudpåslag som jag får jobba med. Idag gick det bra, riktigt bra. Vi tränade lite fotgående (om hon bara kunde sluta gå passgång...) och så tränade vi handtarget. Det har hon fått kläm på så då tränade vi att följa handen från fotposition till sittande framför och tillbaka till fotposition osv. Med Doris får man också jobba med att hålla kvar koncentrationen eftersom hon lätt tappar fokus och svävar iväg. Men idag gick det riktigt bra, matte är nöjd och det kände nog lilla damen. Kanske vi ska nöta på lite rejält nu direkt efter löpet när hon är aningen mindre fladdrig och hoppas att vi har med oss det sedan..? Eller kan hon rent utav ha landat lite efter det här löpet..? Man kan ju alltid hoppas.
Morris fick träna apportering för lydnadsettan och den sitter hyfsat nu men kastar jag apportbocken så tittar han bara på mig. Som vi har kämpat för att han alls ska ta den i munnen, det är nästan komiskt! Nu har vi de flesta momenten, vi behöver jobba lite till på fotgåendet och på platsliggningen och så saknar vi helt ställande under gång. Jag trodde att jag i vinter lyckats få honom att förstå vad stå innebär men där hade jag fel. Det fungerar i varje fall inte när vi kommer ut ur huset, den saken är klar. Jag måste hitta nya infallsvinklar, mina tidigare idéer fungerar inte och nu är huvudet tomt. Men det är också tjusningen med hundträning, man lär sig mycket nytt på att köra fast.
Visa har också fått vara ute och "träna" och hon var nog lyckligast av dem alla. Hon hade ett fantastiskt fritt följ, långt bättre än vad hon hade i sina aktiva dagar. Lilla tanten! I hennes fall handlar det ju om aktivering och en stunds egentid med matte, snarare än träning. Jag ser att många kallar det för träning vad än de gör med hunden men för mig är det skillnad på träning och aktivering. Aktiverar gör jag för att stimulera hunden medan träning har ett mål. Visa blir aktiverad men hon själv tycker nog att vi tränar och är så lycklig, så lycklig. Min fina!
Kommentarer
Trackback
