Dåligt med tid

Livet rusar på i 120 knutar just nu, jag kämpar för att hinna med. Idag hoppas jag hinna uppdatera min hemsida, få se om jag lyckas.
 
Valparna växer och frodas. De blev en vecka igår, tiden rusar fram även där. Raya är en fin mamma, lugn och harmonisk - och ständigt hungrig! Här en bild på dem från gårdagen:
 
 
I senaste numret av Hundsport Special var en väldigt intressant artikel av Lars Fält som manade till eftertanke och jag önskar att alla uppfödare läste och begrundade den. Jag har alltid försökt att störa mamma hund med bebisar så lite som möjligt men har efter att ha läst artikeln backat undan ännu mer. Således har jag inte ens vägt valparna varje dag, jag vägde var dag de tre första dagarna medan Raya var ute och rastade men sedan hoppade jag över några dagar. Jag lägger inte till någon valp, jag ser att de växer alla och alla söker aktivt efter mat. Jag har alltid tänkt att man inte ska göra våld på naturen utan låta den ha sin gång men artikeln väckte också tankar om den nyfödda valpens upplevelser. Om mamma hund inte lyfter valpen annat än när den ska flyttas, hur känns det då när min människohand kommer och lyfter den? Vilken stress alstrar det? På Facebook ser jag inte sällan bilder på nyfödda valpar som fotas, både i uppfödarens och i andras händer. Men hundvalpar är varken människobarn eller gosedjur. Jag vill att mina valpar ska växa upp i en trygg och stressfri miljö och väljer därför att backa undan än mer än tidigare. Efter gårdagens vägning vet jag också att de snart har dubblat sina födeslevikter. Det går med andra ord ingen nöd på dem, något som lugnet i lådan egentligen redan bekräftar.
 
En annan tanke som manat till eftertanke den senaste veckan är dels en liten notis i tidningen Hundsport och dels en massa skriverier i en grupp på Facebook som jag nu har valt att lämna. Jag börjar med Hundsport. Visste ni att 22,7 % (tror jag siffran var) av alla hanhundar är kastrerade, enligt SKK? Den innebär att nästan var fjärde hane inte kan gå i avel? Förstår ni vad detta innebär för avelsbasen i små raser? Vilka oerhörda bekymmer det ställer till för oss uppfödare? Denna kastrationshysteri som nu råder är en förbannelse enligt mitt sätt att se det. Inte nog med att vi selekterar på resultat av olika slag (utställning, prov men också hälsa), utöver detta försvinner alltså en av fyra för att den kastrerats av någon outgrundlig anledning. Jag befarar dessutom att de procenten inte fördelar sig jämnt över raserna. Den svenska nationalrasen jämthund ligger exempelvis på tredje plats över de mest populära raserna i Sverige. Hur många jägare kastrerar sin jämte? Jag gissar att de är försvinnande få. Jag gissar att det är betydligt fler som kastrerar sig cavalier. Tänk efter, ni som värnar om er ras. Vill ni ha den kvar? Ni kan ge ett enkelt bidrag till rasens fortlevnad genom att avstå kastrering av såväl tik som hane. Vad är poängen för mig som uppfödare om jag föder upp bra hundar som det sedan inte finns någon som helst möjlighet att gå vidare på?
 
Det leder mig in på nästa avart, nämligen att raka ner en hund. En kastrerad cavalier får ofta en väldigt ullig och svårhanterlig päls. Denna blir besvärlig att hantera, varför många tydligen väljer att raka ner hunden. Andra väljer att raka hunden för att slippa pälsvård. För mig är allt detta sammantaget ett otroligt märkligt fenomen. Jag vill inte ha en hane som bryr sig om tikar och jag vill inte ägna mig åt pälsvård. Alltså kastrerar jag och rakar hunden! För vem finns hunden, för sin egen skull eller enbart för att behaga mig? Själva valde vi en gång i tiden bort rasen pudel, just för att vi kände att pälsvården skulle bli oss övermäktig. En ras är en helhet, den består av en insida och en utsida. Om någon av dessa inte tilltalar mig som hundägare, väljer jag en annan ras. Så enkelt är det.
 
Till sist en bild på mitt samlade gäng från gårdagens promenad i strålande solsken. En visserligen kastrerad men det kommer aldrig att hända igen om jag inte absolut måste. Ingen nedrakad, säkert finns det någon tova bakom något öra men det kan vi leva med och lösa med kammens hjälp. Och att de inte skulle ta sig fram i skog och mark med den lilla päls de har är bullshit, det ser jag som en ren konstruktion för att rättfärdiga sitt eget beteende. Om det är något mina små fläckiga gör så är det tar sig fram, ibland mer och snabbare än vad matten skulle önska...
 
 
 
 
 

Kommentarer
Postat av: Katarina

Du är klok som en uggla du Marie!
Varför skriver du inte en artikel om detta, till t ex Labradorklubben, SSRK, Cavalierklubben, Brukshunden och Hundsport?

Svar: Diskussioner har förekommit på andra forum. Men jag tänker att vi har hund på ett nytt sätt nu, med mer fokus på mig och mindre på hunden. Jag tycker att det är sorgligt och ska försöka göra vad jag kan från min uppfödarhorisont. Det finns så hiskligt många raser i vårt land idag, varför välja en som man måste modifiera? Och varför ska en hane inte få vara just hane? Obegripligt...
Marie

2014-03-30 @ 16:35:01
Postat av: Katarina

Snart är vi där amerikanarna är - vaccinera, kastrera och skär av stämbanden... Måla klorna, klä på dem, eldressera labbar i apportering, montera fast hjul på skadade djur... Absurdum!
Förstår inte hur folk tänker... Varför skaffar de hund över huvud taget?
Men när det gäller kastrering så tror jag faktiskt att de "mjuka" dressyrmetoderna får ta på sig stor del av skulden. Istället för att uppfostra hunden så tar man "genvägen" kastration.
Kände en tjej i Gbg med en amstaff som fick stränga order på valpkursen på Hundens Hus att aldrig säga "nej" till hunden. Hunden skulle bara belönas när den gjorde rätt, aldrig få veta när den gjorde fel... Det förstår nog vem som helst hur det slutade...

Svar: Fattar inte heller hur man tänker och håller absolut med om de mjuka metoderna. Nu tror väl säkert någon att jag slår mina hundar, det gör jag självklart inte. Men när man blir kallad hundplågare för att man inte har sele på sin hund på promenaderna, då blir jag fundersam faktiskt. Mina hundar går oftast lösa under promenaderna därför att de har en fungerade inkallning. De har halvstryp om de går kopplade, för att jag har lärt dem att gå i koppel och för att jag då upplever att stryp eller halvstryp faktiskt är det som besvärar dem minst. Men tydligen är det bättre att låta dem dra och istället sätta på dem en sele... Vart är världen på väg!?!?
Marie

2014-04-01 @ 23:25:51

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0