Huset Elliot

Har kikat runt lite smått på hemsidor och noterar att andra, liksom jag, har svårare att hitta hem till hanvalpar än till tikar. Bland labbarna har jag inte detta problem men med cavaliererna är det solklart, de flesta som hör av sig vill ha en tik. Jag förstår inte alls det. Dels tycker jag att det är ologiskt att ingen vill ha hanar, hur tänker man att det ska bli valpar om inga hanar finns? Dessutom måste jag ärligt och uppriktigt säga att jag tycker att hanar är betydligt enklare och mer lättsamma att ha än tikar, i alla fall när vi pratar om vänliga, mjuka raser som mina båda. En hane kommunicerar rakt, han är lätt att förstå sig på och han har inte en massa hormonsvallningar runt löp ett par gånger per år. Det är en okomplicerad hund att ha. Visst, de vill gärna lyfta på benet när de kissar och visst, det finns hanar som är jobbiga med löptikar. Men en hel del av problemen som många har bottnar i dålig hantering från ägaren, vill jag påstå. En hane måste inte kissa överallt när som helst och hur som helst. De går inte på toaletten som vi, de markerar revir och jag som flockledare kan styra när och hur de markerar. De måste heller inte spänna musklerna och försvara flocken, det är en uppgift som jag som flockledare tar på mig om det alls behövs. En trygg hane vet att jag tar hand om allt sådant, han behöver inte bry sig. Han är en lättsam kompis, lojal i alla lägen, följsam och lätt att hantera. Världens bästa kompis, skulle jag vilja påstå. Och vore jag inte uppfödare skulle jag förmodligen bara ha hanar i huset, så mycket gillar jag dem. Därför får jag ont i hjärtat när pojkarna ratas, de är ju många gånger godbitarna i pralinasken.

 

Du som abslout vill ha en tik, har du tänkt på att tikar löper och blir skendräktiga? Att de löper risk att drabbas av livmoderinflammation när de kommit upp lite i åren, kanske de rent utav stryker med eller i varje fall måste utsättas för en större operation? Allt sådant slipper man med pojkar. Så fundera en gång till, är det verkligen en tik du ska ha?

 

Min Morris är min ögonsten, han följer mig överallt och är en underbart lyhörd och samarbetsvillig liten kille. Jag blir alldeles varm i hjärtat när han kommer skuttande med de långa öronen flaxandes. Han har liksom aldrig fattat att man inte skulle kunna komma när matten ropar, i hans värld kommer man så fort man kan för då blir matte glad och så får man godis. Det är så ljuvligt och jag älskar det. Han är också härligt positiv till detta med träning och vill inget hellre än att vara med och hitta på saker med mig. Bättre kan det inte bli. Hur man kan välja bort en sådan hund enbart på grund av ett kön är för mig en gåta. 

 

Nu låter det som om jag inte älskar mina flickor. Självklart gör jag det. Men ja, jag tycker att det är lite småjobbigt när de byter personlighet efter löp. Och nej, jag uppskattar inte deras vilja att vid samma tillfälle äta allt som kommer i deras väg som de definierar som ätbart - och det är ganska mycket! Och jag tycker att den ständiga oron som hänger över mig när de blivit lite äldre också kan vara jobbig, har man mist en tik i sluten livmoderinflammation så vill man inte göra det igen. Så skulle jag "bara" ha en familjehund skulle jag inte tveka, det skulle bli en hane!