Den lata skatan...

 
 
Cyklade med mina hundar i förrgår kväll. Alla tre sprang lösa i skogen, Visa så klart sist i ledet. Stannade för att köra en omgång Furminator på Melvin. Morris kommer knatande men någon Visa ser jag inte. Till sist dyker hon upp - gåendes! Då har vi kanske cyklat i 400 m... Mattes tålamod tröt och jag kommenderade "gå på". Det är som att säga "du ska få stryk" till Visa, hon ser döende ut och går rakt ut i blåbärsriset. Men nu var matte arg, jag marscherade ut efter henne, tog på kopplet och släpade tillbaka henne på stigen. En dask på rumpan och titta, tanten kunde plötsligt trava! Det gick nästan hela vägen fram tills vi skulle koppla men så plötsligt såg hon döende ut igen och - ut i riset! Nu var jag less, slängde cykeln på backen, knatade ut efter labradortanten, tog på kopplet och mer eller mindre släpade tillbaka henne till stigen. Sedan fick hon springa i koppel och jadå, hon låg längst bak i snöret och min handled värkte när jag kom hem. Så kom vi till nästa stig, jag prövade att släppa och se - plötsligt gick det att både trava och galoppera! Ibland blir jag så trött på skendräktiga, sega tikar...
 
Melvin är raka motsatsen, han må vara en mindre bra träningskompis när det gäller jakt- eller lydnad men när Vicke är hemma och vill ha en löpträningskompis, DÅ är Melvin med! De springer en mil lite nu och då och Melvin är ganska slut när de kommer hem men efter ett par timmar är han redo för nya strapatser. Springa är livet, säger han. Hur han kan vara släkt med Visa är snudd på en gåta...
 
Småttingarna har börjat flytta hemifrån, två killar har åkt och den tredje åker imorgon. Jag har ju varit så glad och nöjd över att alla magar har fungerat så fantastiskt bra hela vägen men så stupade jag på mållinjen. Tydligen fick vi med oss något hem från besiktningen, de var lite lösa allihop direkt efteråt men då trodde jag att det var vaccinet. Men sedan har det varit som en stafett med lösa magar, tyvärr fick båda gossarna det lagom till de hann flytta och här hemma har jag fått behandla Doris med Prokolin. Hugo verkar ha klarat sig hyfsat men får hänga med på grötrisätandet för säkerhets skull. Lite surt och ganska onödigt. En separat ingång vid valpbesiktning borde finnas överallt, tycker jag. Nåväl, lesson learnt till nästa gång när det nu blir. Nu är de inte extremt dåliga, jag har varit med om värre, de bajsar normalt många gånger men det som kommer är alldeles för löst och det är inte så kul. Man vill att allt ska fungera när de flyttar hemifrån.
 
Båda killarna har skött sig exemplariskt i övrigt, sovit hela nätter och varit glada och busiga som valpar ska vara. De där rapporterna värmer otroligt i uppfödarhjärtat, det är den bästa betalningen för allt jobb och slit. Då vet jag att jag har förberett dem väl för sina nya liv. Nedan en liten bild på Hobbe innan han flyttade.
 
 
Stina och jag försökte som vanligt fotografera valpar på bordet innan flytt. Ha! Det gick ju - inte alls! De var helt galna, krafsade för att få godiset eller skulle hoppa in i kameran. Inte ett dugg rädda, bara fulla av liv! Nu har jag inte kollat på alla bilder än men jag anar att just ingen går att använda, tyvärr. Jag är urusel på uppställningsbilder, den saken är klar.
 
På fredag morgon lämnar Stina och jag alla hundar i händerna på grabbarna och flyr iväg till London och Skövde några dagar. När vi kommit tillbaka hem, har P & L just flaxat iväg till Rhodos. Vicke håller ställningarna här hemma de få timmar som tidsglappet utgör. Vi ser fram emot några dagar i London med musikal, teater och så har vi bokat bord på en av Jamie Olivers restauranger. Spännande!
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0