Änglahundar bland annat

De senaste två veckorna har två sorgebud nått mig. Först var det Max, H. E Mumintroll, som började hosta blod och blev akutdålig. Det visade sig vara tumörer på lungorna så han fick sluta sina dagar, drygt tio år gammal och förstås väldigt saknad av sin familj. Med det är två ur Muminkullen borta, kvar är endast Maries lilla Smilla som dock är piggare än på mycket länge, tack och lov.
 
En vecka senare var det dags igen. Denna gång Abbe ur min T-kull som fyller hela tolv år nu på fredag (ja, Buster tjuvstartar faktiskt redan imorgon). Han blev dålig och tappade livsgnistan så nu är även han en änglahund, oändligt saknad av sin matte och vapendragare genom alla de här åren. Hundhimlen har blivit två stjärnor rikare. 
 
För mig som uppfödare gör det lite ont i hjärtat när de här gamlingarna lämnar oss. Det var valpköpare som vågare köpa från en relativt ny kennel, vi var lite av pionjärer tillsammans och hade en hel massa skoj. De flesta valparna hamnade här omkring och vi hade en hel del skoj tillsammans. Så de lämnar ett stort tomrum efter sig.
 
Max, SEVCh Huset Elliots Mumintroll, i sin glans dagar.
 
Abbe, H. E Tur-Ture, som ung.
 
Här hemma håller lilla lyckopillret Doris igång. Ännu en mobilladdare har fått sätta livet till så om tomten ser detta kan det vara en ypperlig julklapp till kennelmorsan. Kan ta en att ha i bilen också, faktiskt. Vi verkar onekligen ha ett visst svinn. Denna gång hade jag prydligt stoppat in den bland andra laddargrejer i tv-bänken men glasdörren står lite på glänt för att undvika överhettning och se, där rymdes en liten cavaliernäsa i glipan. Fort var det gjort!
 
Vi har haft Tassas husse här för att hjälpa oss att kakla i köket. Omtyckt av alla hundar, i synnerhet av Melvin, utom Doris som tycker att han är skum. Skumma grejer har han med sig också, säkrast är att skälla ut honom på avstånd. Mattes öron fixar inte det gälla valpskallet så Doris har fått vara med matte på övervåningen tillsammans med Maya. Och Doris har en likhet med labbevalpar i samma ålder. Hon bär - på allt. Hela tiden. Igår skulle jag ta hårborsten från badrumshyllan och tyckte att jag rev ner något men tittade runt och såg ingenting. Först på kvällen hittade jag fotfilen i trappan. Vesslesnabbt måste hon ha norpat den och burit iväg. Medan vi såg på tv igår kom ett jaktkoppel åkande in i tv-rummet, elegant (nåja) nerplockat från sin krok. Men hon lämnar så fint i handen och får beröm och ibland belöning för det. Hoppas att poletten trillar, tänkte inte göra mer apporteringsträning än så på mycket länge eftersom hon bjuder så fint på beteendet. Lill-skatan!
 
Prinsessan Doris.
 
Ett litet bekymmer vi har är att hon är extremt mattig. Mer än vad som känns bra, faktiskt. Hon sitter inte i någon annans knä än mitt, hon lämnar sängen om jag går på toa även om husse är kvar osv. Så nu har hela familjen order om att mysa med Doris, ta upp henne i famnen, leka med henne osv. Vill inte riskera att få en mattegalen hund till i huset, även om det är trevligt att känna sig älskad så finns det en gräns.
 
Ett annat bekymmer just nu är halkan. I söndags och måndags hade vi tjugo minusgrader men redan på måndagskvällen steg det med rekordfart uppåt. Idag har vi ett antal plusgrader, det droppar från taken och är naturligtvis glashalt ute. Så halt att jag inte tror att det blir någon mer promenad för hundarna eftersom jag är rädd att de ska göra sig illa. Elliots början till slutet var en rejäl vurpa på isig stig, jag vill inte vara med om det igen. Så resten av dagen blir det bara kissepauser och så hoppas vi att det kommer snö imorgon. Detta är inte ett väder för Norrbotten. :o( Turligt nog tog vi ordentliga turer igår, bland annat avslutade jag kvällen med att sparka drygt två kilometer med Melvin, Maya och Idefix. Lustigt, han fyller snart nio, den gode Idefix, men är ändå den av husets hundar som kräver mest motion och aktivering för att hålla sig i schack. Kanske för att han är van vid det och är olydig nog att uttala sitt missnöje om han inte får det just som han är van... Inte för att jag vill skylla ifrån mig men Stinas hundar är lite mer olydiga än mina. Tycker i alla fall jag. ;o)
 
Pinnsamlaren Melvin tillsammans med sitt stora fan Doris under morgonens runda i skogen. Jag tror han är som tomtemor i Tomtebobarnen, han samlar för vintern och tänker att "i vinter frysa inte vi". 
 
Annars är jag lite deppig. Det här var året då Idefix fick en hel massa papper på att han är en väldigt frisk liten kille. Skannad med det bästa resultat man hittills sett på kliniken, samtidigt som han också var en av de äldsta som skannats. Gentestad fri från både Episodic Falling och Dry Eye Curly Coat Syndrome. Nytt hjärtintyg med litet blåsljud men helt fri fram till dess, senaste fria intyget togs vid sju år och nio månader. Spermakvalitet kollad i oktober, helt normal även den. Aldrig förr har vi hört av så många tikägare, inklusive en från England. Och resultatet av alltihop är EN parning som resulterade i noll valpar. Inte en spänn in, massor med kronor ut. Ibland kommer livet emellan och gör att man inte kan para som planerat, det har jag all respekt för. Det som stör mig är de tikägare som hört av sig om parning och sedan inte ens behagat höra av sig och meddela att de inte dyker upp. Som seriös hanhundsägare försöker jag vara tillmötesgående och schemalägger således familjens aktiviteter så att vi ska vara hemma den aktuella tidpunkten samt veckorna före och efter, eftersom man aldrig kan säga exakt när en tik ska löpa. Då tycker jag att man kan höra av sig och meddela att man ändrat sig och valt en annan hane, det hör till vanligt folkvett.
 
Så just nu är jag hjärtligt less på detta med att ha en avelshane. Har trots det planer på att ta ett till hjärtintyg på honom i vår när jag ändå ska ta Mayas sjuårsintyg, som kommer bli hennes sista. Idefix var inte riktigt kurant när vi tog intyget i somras, han hade en infektion och känns mycket piggare nu så jag vill se om det blir någon skillnad på intyget. Men sedan blir det nog stopp. 
 
Säkert tror någon nu att jag är bitter för att inte ha gjort några pengar. Men det handlar inte om det (jag har för övrigt heller inte begärt någon språngavgift innan spermaintyget, eftersom jag inte visste om han skulle vara fertil). Det handlar om alla dessa friska, långlivade hanar som kanske inte är några megastjärnor i utställningsringen men som är goda representanter för sin ras men lika förbaskat inte används i avel utan istället väljer man nya, okända och framförallt unga importer. Det handlar om att visa respekt gentemot andra, bokar man en parning och ändrar sig så meddelar man det. Det handlar om respekt, för andra människor men också för den hundras vi så innerligt älskar. Då kan man inte bara vända kappan efter vinden utan då måste man tänka lite längre än så.
 
Gladare toner nu. Bara nio dagar kvar tills Stina kommer hem, vi har nedräkning och längtar massor. Sedan kommer det att dröja väldigt länge innan ni ser mig halka runt i skogen tillsammans med husets alla sex hundar. Bara så ni vet. 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0