Tuff start på dagen

I natt har liten Doris sovit i sin hundsäng i en hage bredvid min säng. Lite klagande de första fem minuterna, fröken vill ju hellre vara I sängen än bredvid, men sedan somnade hon sött. Klockan 03.40 väckte hon mig och vi gick ut och uträttade behov (Doris, inte jag). Sedan somnade hon snällt om och vaknade kl 6.30 när klockan ringde. Så långt allt väl.
 
Jag tig min temugg och satte mig framför morgonnyheterna. Hörde pipljud från köket men trodde att hon drömde, alla behov var ju utförda till belåtenhet. Så kommer jag ut i köket... Där har liten Doris haft diarré, det har fullkomligt sprutat över golvet. Hon har också sprungit omkring och på så sätt spridit ut det hela. Det var bara att plocka fram papper, påsar och skurhink. Tur att jag hade Prokolin hemma, det och A-fil fick bli frökens frukost. Nu funderar jag över varför hon plötsligt blev så här dålig i magen när hon varit snudd på lite hård innan. Det enda jag kommit på är gårdagens vaccinering. Samma sak inträffade nämligen när hela kullen besiktigades och vaccinerades, fast då trodde jag att vi fått med oss någon smitta hem från veterinären. Men nu börjar jag misstänka själva vaccinet. Det känns som ett märkligt sammanträffande att valparna blivit dåliga i magen i samband med vaccinationstillfället båda gångerna. Jag pratar heller inte om lite lös mage utan om sprutande, vattnig diarré som tagit en vecka eller mer att återhämta sig från. Hoppas att det går fortade denna gång, magsjuka valpar är ingen höjdare.
 
Glad var jag däremot efter gårdagens träning i rallylydnad med vårt lilla gäng. Marie hade förberett en träning med ett väldigt bra och genomtänkt upplägg, en halv nybörjarbana som byggde på de skyltar vi redan tränat och så tre stationer med nya skyltar. Morris skötte sig lysande, han älskar att träna och vill bara ha mer, mer, mer hela tiden. Jag upplever att rallyn faktiskt passar oss båda, trots att jag länge varit skeptisk. Men jag har relativt lätt att hitta tecken för att visa honom, det går hyfsat att hantera kopplet parallellt och han tittar storögt på mig och är väldigt mån om att göra rätt. Jag har hopp om att vi ska kunna tävla i höst, kanske inga lysande resultat men det känns inte alls omöjligt. Nu ska vi bara hitta en tävling inom rimligt resavstånd också.
 
Parallellt med rallyn kämpar vi på med apportbocken. Ibland har jag lust att slänga den dit pepparn växer men så kommer den ju tillbaka i klass 2 och klass 3 och... Så vi kämpar på. Han blir glad när han ser den men vill inte riktigt greppa den spontant så som jag vill. Men det känns som om vi borde närma oss en brytpunkt. Trägen vinner, hoppas jag.
 
Melvin är knepig igen. Trots att han inte gillar valpar egentligen går han in i något sorts vaktmodus när vi har valp i flocken. Alltså skäller han på allt och alla vi möter i skogen, även sådant som inte finns i min värld men uppenbarligen i hans. Vi mötte en lite udda bärplockare som skrämde livet ur Melvin, på stela ben stod han och tokskällde och sprang till sist i en vid båge runt. Lilla Doris passerade utan den minsta rädsla men fick ju panik när Melvin satte igång och försökte springa hem. Ingen hit alls. Eftersom han inte riktigt gillar Doris så får han bo i hallen och tvättstugan om dagarna. Ute försöker hon ju visa honom vilken pangbrutta hon är och någon enstaka gång får han för sig att han ska leka med lill-pyret. Men till skillnad från de andra hundarna så kan han inte alls leka försiktigt utan dundrar igång på typiskt Melvin-manér, varpå hon skriker som en stucken gris och kommer farandes. Så nej, han är inte optimal att ha i flocken. Jag har gjort tappra försök att hitta ett ensamhem åt honom men ingen har sorgligt nog velat ha den svarte prinsen. Nu står mitt hopp till äldste sonen som för tillfället bor i studentkorridor men har planer på att hitta en lägenhet framöver och i så fall gärna vill ha med sig Melvin som springkompis. Det är mitt sista hopp, annars vet jag faktiskt inte vad jag ska göra. Så här kan vi inte ha det i längden, det lär ju bli fler valpar i huset under gossens levnad. Han är ingen kennelhund, den saken är klar. Ingen tävlingshund heller men en mysig kompis till någon som gillar motion och inte har en hel flock med andra hundar.
 
Visa är inne i skendräktighetsmodus istället och tycker att vi borde nöja oss med att bara gå ut och snabbrasta. Jag har gett henne Purinas seniorfoder, dyrt men pärlan ska ha det bästa, tänkte jag. Men faktiskt är jag inte nöjd. Hon känns tung och inte alls fin i pälsen. Så när säcken är slut ska vi testa ett annat foder och se om vi kan få ner henne lite så att hon ser smidigare ut. Att det ska vara så svårt!
 
Måste ondgöra mig lite över tikägare också. Det är kul att vara hanhundsägare, man får åka och gulla med valpar utan att behöva gröa grovjobbet och man får en liten slant för besväret. Det är inte bara att ha avelshane om någon tror det, de ska hållas i bra kondition för att klara av att para och de ska ha intyg, hälsotester mm i ordning. Så hör tikägarna av sig. Värst är de som vill vara extra "seriösa", de som hör av sig ett år i förväg för att verkligen se till att allt är klart. Ofta är deras egen tik för ung, helt utan vare sig intyg eller meriter. Redan här försvinner det seriösa i mina ögon. En tik är inte per automatik en avelstik, hon ska visa sig vara frisk och en god representant för sin ras. Det vet man inte förrän intyg mm är i ordning och en merit är en objektiv bedömning av en exteriör eller funktionell förmåga. Det bör vara ett minimikrav. Men de har ofta väldigt små krav på sin egen hund men väldigt många frågor och krav runt hanen. Snällt svarar man på femtielva mail, skickar bilder på hanen och alla hans släktingar, ser till att vara hemma den aktuella perioden, ser till att ha alla intyg i ordning mm. Och så händer - ingenting. När man till sist hör av sig igen och lite försynt frågar om tiken börjat löpa, visar det sig att de parat med en helt annan hane, inte sällan en som fanns på närmare håll. Det har hänt mig två gånger innevarande år och alldeles nyss också min bästa vän och uppfödarkollega. Och det gör mig ärligt talat förbannad. Om man nu vill vara så jädra seriös och haft så förbaskat många frågor innan, då kan man väl för sjutton åtminstone meddela att man ändrat sig och inte kommer!!! Det hör till vanligt hyfs, tycker jag. 
 
Nåväl, när jag nu spytt ur mig detta så kan jag berätta att Idefix förhoppningsvis ska para en kalasfin tik från grannlandet under hösten. Det ser vi verkligen fram emot. Jag är också glad över att det verkar bli valpar efter honom här i höst om allt går som det ska, mamman är en trevlig trefärgad tik med fin bakgrund. Om några veckor vet vi mer, håll tummarna!
 
Till sist lite reklam för en sida på Instagram som tillhör Doris bror Hobbe. Underbara bilder, varning för sockerchock. http://instagram.com/hobbethetricolor
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0