Franska sjukan
Den käre maken hade ingen bra första dag i Paris. På eftermiddagen skulle vi gå på ett känt café (tror aldrig att jag fikat för så mycket tidigare, bakelsen kostade över nio euro; vi intalade oss att det var "once in a lifetime"). Man fick köa utanför för att komma in och när vi äntligen är först i ledet kommer ett ungt par och bara seglar förbi. "Man får köa för att komma in här" meddelar maken på sin skolfranska. "Vi vet" sa de och seglade förbi. Efteråt insåg vi att de nog var lite vip, när vi kom in så satt de redan vid ett bord. Medan man köade kunde man njuta av skyltfönstret. 
Stackars P misslyckades ånyo lite med beställningen, det är hans sockerkaksliknande bakverk som syns i bakgrunden. Visserligen en väldigt god citronkaka, bedyrade han, men till de pengarna...
Självklart såg vi också lite av det där man "måste" se - Triumfbågen, Eiffeltornet, Notre dame, Montmartre osv. Sista dagen var vi på Montmartre och då behagade också solen och värmen komma. Stackars P hade frusit i flera dagar och var lite småhängig så han njöt nog inte lika mycket som vi andra.
Som hönsägare blir man glad över sådant här:
Hundar i Paris då? Jo, vi såg en hel del faktiskt. Småhundar som promenerade (eller bars) lite chict av sin ägare och som fick följa med in i affärerna utan minsta tvekan. Alla små blandraser som låg inbäddade i filtar tillsammans med sina hemlösa ägare, som såg ut att ha det bra men företeelsen som sådan (tror aldrig jag har sett så många hemlösa) gav en lite fadd smak i munnen. Ett par hyggliga labbar, ett par mallar försedda med munkorg, os'ker blick och en machohusse som ryckte i kopplet. Många gick lösa på trottoarerna och följde sin ägare utan bekymmer. Vi försökte se framför oss hur våra fläckiga hade gått där lösa med oss men nej... ;o)
Väl hemma igen så har vädret varit underbart och bjudit på härliga promenader i strålande solsken. Norrbotten när det är som allra, allra bäst.
Igår hände något märkligt. Vi har känt oss otroligt pigga men igår morse vaknade Ludde med feber och ont i magen. Jag var ute med hundarna på isen på förmiddagen, tänkte ta en ny och längre sväng ett par timmar senare men pang, så var jag däckad i hyfsat hög feber (som vuxen är man nära döden när det pinnar upp mot 39, i alla fall är jag det) och nu i morse tittade Stina ut ur sitt rum med hög feber. Vi funderar på om det är P:s franska sjuka som följt med oss hem, framtiden lär utvisa. Tills vidare får vi njuta av det fina vädret genom fönstret, inte riktigt vad vi hade planerat och ett snopet slut på påsklovsveckan.
Kommentarer
Trackback
