Huset Elliot

Hemma igen efter några dagars semester med en tur till Riga via Stockholm. Så tungt det känns att trampa på svampigt blöta stigar när man finpromenerat på torra storstadsgator under ett par dagar! Och så blött det blir om fötterna när man glad i hågen går ut i gympadojorna när man borde ha valt gummistövlar...

 

Hundarna har varit hemma med husse men var förstås lika glada som vi över att få ordningen återställd. Minst... De fläckiga skrek och studsade vid grinden när jag kom hem och Stinas små letade noga i alla väskor efter sin matte, som dock gick direkt till skolan från tåget. Idefix kom dock raskt på andra tankar eftersom han fick ett litet dambesök på eftermiddagen. Nu var vi för tidigt ute men hon kommer tillbaka om ett par dagar. Idefix väntar... Den lille trolöse rackaren höll koll på mig resten av gårdagen för att se om jag hade några fler brudar i bakfickan. Så lättköpta är de, gossarna!

 

Morris öron behöver kammas ut så igår satte jag igång med det ena. Morris själv förstår inte alls poängen med detta utan gjorde sitt bästa för att komma undan, men efter en halvtimmes kamp var ena örat silkeslent och vi gav oss för dagen. Idag kan jag inte känna vilket öra det var, fukten och springandet i skogen har gjort det lika trassligt igen. Suck... Morris har fantastiska öron med hur mycket päls som helst men de passar varken honom eller mig. Men att klippa bär mig emot, vi får fortsätta med karda och kam. Nya friska tag!

 

Labbarna är som barrande julgranar nu. De är dock mer tålmodiga än de fläckiga och står snällt stilla medan matte furminatar dem. En stund i alla fall... Ingen människa som inte ägt en labrador kan tro att en korthårig hund kan fälla så mycket hår. Helt sanslöst!

 

Lilla underbara Vimsa har avslutat sin jaktprovskarriär den gångna helgen med en nolla i öppen klass. Själva arbetet skötte hon fint och som vanligt med stor glädje och entusiasm, men kanske var det lyckan över att vara på jaktprov igen som fick henne att ta lite väl hårt i en and och så var nollan ett faktum. Snopet förstås, men Vimsa är nog glad och nöjd ändå. I hennes värld finns ingen bättre jobbarhund än hon, så är det bara! Åtta år gammal och med en helt osannolik lust att arbeta kan man inte bli annat än glad över henne, även om det så klart var onödigt att nypa så där i den stackars anden.