1 juni
Idag resignerar jag. Inser att man inte kan lyckas jämt trots goda ambitioner. Den lille fläckige har skaffat sig en olat som matten vill få bort illa kvickt, så nu ska här handlas hjälpmedel från Teba. Vad han gör? Frågan är väl vad han inte gör, den lille illbattingen... Men det mesta han gör är faktiskt kul, det är bara detta förb... skällande som jag måste få bort. Och jag inser att jag själv har bidragit till att det har eskalerat. Den lille killen var nämligen helt fantastiskt snabb med att bli rumsren. "Voff" vid grinden var gång han ville ut och kissa redan runt 3-4 månader, fantastiskt bra! Men sedan blev det alltmer "voff" vid grinden och det betydde inte alltid "vill ut och kissa" utan kunde lika gärna betyda "vill ut och äta hönsbajs" eller "har tråkigt, vill ut och busa". Matte testade att ignorera någon gång men si, då fick vi en pöl i köket. Men nu har det hela gått lite välan långt, nu är det alltmer sällan "vill ut och kissa" utan oftare andra anledningar till voffandet. Ibland kan han dra igång ett vilt skällande för att reta Idefix och till slut når han ju sitt mål, lill-fisen. Jag har försökt att ignorera det en tid nu, i hopp om att han ska inser att det inget finns att vinna på skällandet. Men nu ger jag upp, antiskällhalsband nästa.
Igår hade vi jaktträning med Annika. Tack snälla Annika för att du ägnar några kvällar åt mitt lilla gäng och tack till er valpköpare som kom. För mig som uppfödare är det lärorikt att agera kastare och samtidigt kunna studera de aktiva hundarna ur en lite annan vinkel, samtidigt som jag också får idéer och tankar runt fortsatt träning. Just nu går den egna jaktträningen på sparlåga av en anledning som stavas Melvins armbåge. Den har besvärat honom ett par gånger sedan förra sommaren och jag är tveksam till om jaktträning är rätt medicin, jag vill ju kunna ha kvar honom så länge som det bara går. Så mest troligt lägger vi den karriären på hyllan och tar nya tag med spårträningen istället. Det har ju gått ganska knackigt hittills så det är en utmaning som heter duga.
Min stackars tå har, efter mötet med julbocken, antagit en ganska intressant färgton och marmorering. Svullen är den också men märkligt nog så gör det inte alls ont, lite svårt att böja på den men jag är ju ingen apa utan klarar mig med en rak tå också. Hoppas dock att svullnaden går ner till nästa fredag då jag tänkte stoppa fötterna i ett par pumps istället för gympadojjor...
Till sist en dikt, en underbar dikt som passar perfekt den 1 juni. Läs och begrunda, och kom ihåg att njuta av sommaren. Hundra dar är vad vi får!
Lärodikt den 1 juni
Var glad, min själ, åt vad du har:
nu har du 100 sommardar
och detta är den första.
När solens lopp sin ände tar
så har du 99 kvar
och någon blir den största.
Giv noga akt på var du står:
imorgon är med ens igår,
det går så fort att vandra.
Lägg märke till att vad du får
är 100 sommardar per år,
imorgon är den andra.
/Kajenn
Kommentarer
Postat av: Inger Hellström
Goaste Marie! Du är så underbar på alla sätt. Du gör och ger så mycket till oss andra som får vara dina vänner. Du måste bara ge lite mer till DIG SJÄLV. Stor kram från Inger
PS Jag har varit med om samma sak med min tå förra året, jag tappade en frusen köttbit på den och det gjorde så f-benat ont! och länge, riktigt länge var den inte alls lik sin "tvillingtå" som sitter på den andra foten.
HA det nu så gott i pumpsen!
Trackback
