Mycoplasma och vardagsbekymmer

Yngste sonen är hemma från skolan för tredje veckan i rad. Inte kul, inte för någon. Men äntligen har de hittat orsaken till hans lunginflammation. Mycoplasma! Så nu får han förhoppningsvis medicin som biter på eländet så att han får bli frisk. Tyvärr får han också väldigt ont i magen av medicinen så han har det tungt just nu, godingen. Vi föräldrar är också lite slitna, att sova varannan natt på soffan sätter sina spår. Men att han sover upprätt är enda sättet att få honom att inte hosta.

Dottern är också sjuk, feber, huvudvärk och lite allmänt förkyld. Bara att hoppas att det inte är mycoplasma där också... Kontentan blir i alla fall att jag är hundrastare till husets ALLA hundar. Lägg då till en Visa i slutet av löpet så anar ni hur kul det är. Jag går och går och ändå är ingen hund riktigt nöjd med livet. Jo, Morris då kanske ;o) Nåväl, de får gilla läget, så är det bara. Förhoppningsvis kommer det bättre tider snart.
Morris har lurat mig lite. Jag var så himla imponerad av att han sade till när han ville ut och uträtta sina behov på morgonen. Det gör han fortfarande men nu har jag genomskådat honom! När han sover med Visa i köket och vaknar, piper och skäller han i högan sky. Om vi är i köket har han däremot inga som helst funderingar på att gå ut utan kan gladeligen uträtta både det ena och det andra på köksgolvet. Han vill ha tvåbent sällskap, den lille filuren! Helst vill han ha mat också, i morse (min sovmorgon, var det tänkt) vaknade han kvart över fem och tyckte att det var frukostdags. Det tyckte inte matte...
Tänkte jag skulle ta tillfället och hissa och dissa här i bloggen också, lite som de gör på radion. Först vill jag dissa Kurirens sida om husdjur som kommer varje vecka och som ibland är så dålig att det är rent pinsamt. Igår var en sådan gång. En "instruktör" uttalade sig om rallylydnad och förklarade att det "bygger på samarbete, till skillnad från tävlingslydnad där man som förare talar om för hunden vad den ska utföra. Här är det vad vi gör tillsammans som bedöms." Jo, tjena! Som om jag skickar in hunden ensam på planen när vi tävlar lydnad! Lågvattenmärke är bara förnamnet. Personligen känner jag viss skepsis till en del av de hundskolor som poppar upp likt svampar ur marken. Man går en instruktörsutbildning någonstans och hips vips håller man tävlingskurser och annat utan att någonsin ha tävlat själv eller veta vad man pratar om. Jag är skeptisk, som han sa, Stefan Sauk. Inte mot alla, självfallet, men mot en del. Den som omnämndes i tidningen har härmed hamnat på den listan.
Nu till hissandet. Då vill jag hissa Skellefteås djurklinik! Otroligt bra service och kunnig personal, stort engagemang och vänligt bemötande. Synd att det ska vara så långt att åka, annars skulle jag vända mig dit med allt. Toppen!
Slutligen lite info. Den 30/11 håller Eva Bodfäldt föredrag i Luleå. Anmälan via Studiefrämjandet, http://www.studieframjandet.se/Kurssida/omrade/amne/aktivitet/49342/
PS. Vill också förklara att bristen på styckeindelning i mina inlägg inte beror på min egen tafatthet bakom tangenterna utan det är denna bloggtjänst som tydligen tycker att mina texter gör sig bättre i kompakt format. Därom är vi dock inte överens...

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0