Huset Elliot

Liten Morris håller igång. Cavalierer ska ju vara sängvärmare men det vet han inte om. Han är faktiskt en tämligen urusel sådan! Häromnatten fick han chansen igen och somnade sött mellan hussen och mig. Klockan tre kom en arg dotter in i sovrummet och bad mig ta hand om min hund som for omkring i hennes rum och hade det lattjo. Bäst sover han faktiskt tillsammans med Visa i köket, de rullar ihop sig mot varandra och sover fram till morgonkvisten. När det börjar varierar lite, har man tur så dröjer det till fram emot halv sju men det kan också vara runt fem. Ofta hoppas den lille på frukost också då men si där är jag benhård. Man ska inte lära sig att man får mat bara för att man skäller!

I takt med att han växer så kommer han också åt fler saker så nu gäller det att hålla koll på prylarna! Han är fantastiskt påhittig och bär gärna iväg på saker. Favoriter är foppatofflor och smutstvätt som gärna bärs in i TV-rummet. Familjen knorrar ibland men jag har lite svårt att hålla mig för skratt. Han är så otroligt söt när han tittar på en med sina pillemariska små pepparkornsögon. Mammas lill-hjärta!

Min svarte prins har just nu bara en hjärncell igång, de övriga verkar ha blockerats av morsans löp. Jag kan ta ut dem tillsammans nu, Visa är ju färdiglöpt även om gossen inte riktigt vill inse det. Halva rundan går bra, han springer visserligen omkring som en yr höna och pinkar överallt men han håller sig borta från henne. Men andra halvan... Då verkar hjärnkontoret helt slut och han ska nosa henne där bak eller försöka visa vilken karlakarl han är genom att hämta den ena pinnen större än den andra. Hon visar med hela sitt kroppsspråk hur totalt oimponerad han är men han är en tapper själ som inte ger upp. Till sist ledsnar jag och kopplar honom så att vi får gå resten av promenaden utan hans flåsande och steppande. Det är inte lätt att vara kille och inse att loppet är kört - igen.