Hemma igen!
Så har Visa och jag kommit hem från Finland. Både resan och parningen gick bra, det känns alltid skönt när det blir en parning med hängning efteråt så att man slipper fundera över om saker och ting verkligen kom där de ska. ;o) Nu vet vi det och kan övergå till att hålla tummarna för att det ger resultat också.
Vili var en trevlig bekantskap, inte så hög som jag hade trott utan alldeles lagom, skulle gissa på normal hanhundsstorlek, ca 56 cm kanske. Väldigt social och positiv var han med ett underbart huvud och uttryck. Jag tog några bilder men som vanligt lyckades jag inget vidare. Man ska inte ha porträttinställning på kameran när man tar rörelsebilder! Här kommer i alla fall ett par mer porträttlika bilder där kameran hann med att ställa skärpan:
Är man glad så viftar man på svansen, därav oskärpan. Kort och kompakt labbekropp med alldeles lagom utveckling för åldern.
Fick också träffa Vilis mamma Sona, halvsyster till mina bokstavsbarn (samma pappa). En tik helt i min smak, lite av den "gamla" modell som jag tycker så mycket om. Nu känns det otroligt spännande att se vad det blir av detta, hoppas, hoppas att det kommer små labbevalpar om sisådär nio veckor.
Här hemma blev det lite kaos när vi kom tillbaka, killarna känner väl att Visa luktar gott och att någon annan "hunnit före". Idefix är som vanligt måttligt intresserad medan Melvin är lite uppspelt och varvad. Inte så att han är jobbig inne på något vis, men dels måste jag ju nu gå skilda rundor (tycker synd om gossarna annars) och dels har han ett väldigt sjå med att hålla koll på omgivningarna och blir därför lite yvigare än vanligt. Lite ärthjärna över honom, om sanningen ska fram. Nåväl, ett par dagar till så ska det vara över.
Hälsoläget här hemma kunde vara bättre. Minstingen hostar på, nätterna är jobbiga och han börjar vara ganska sliten. Blir det ingen bättring till morgondagen så blir det ett nytt läkarbesök, hans tredje den här omgången. Det låter som att det skulle vara mykoplasma men proverna visade inget sådant. Suck... Nu har även dottern feber, bara att hoppas att hennes inte ska vara lika långvarigt. Hoppas också att vi andra ska hålla oss på benen, vi börjar att vara ganska slitna vi med. Det tar på orken att inte kunna sova om nätterna eller att inte sova i sin egen säng. Det märks att man inte är 20 längre...
Kommentarer
Trackback
