Huset Elliot

Oj, tiden flyger fram och jag hinner inte med hälften av det jag borde. Det går lite trögt med jobbandet, det var betydligt roligare att möta våren i England, se på hundar och shoppa. :) Men vi tar allt i rätt ordning. Bilderna är tagna med min mobil, de bra bilderna finns kvar i Stinas kamera och kommer kanske senare.

Onsdagen den 9 mars tog jag progesteronprov på Visa. Strax innan kl 15 kom resultatet - åk!!! Bara att kasta in hunden i bilen och åka iväg de 28 milen till väntande Piki med husse i Finland. Efter lite trixande fick vi till en parning, dock utan hängning (dvs precis som första gången och det resulterade ju i sex valpar). Packade in Visa i bilen igen och styrde hemåt, för att landa i Bälinge en halvtimme innan midnatt. Nu får ni hjälpa mig att hålla tummarna för att det blir valpar!

Uppstigning tidigt på torsdagsmorgonen, incheckning på Kallax kl 5.55. Just då kände jag mig inte helt peppad, förberedelserna och fokuset var inte på topp. En åksjuketablett i kroppen gjorde mig inte piggare, precis. Allt flöt på, vi kom till Arlanda, bytte flyg mot London och landade där ganska så mitt på dagen. Därifrån skulle vi ta först buss till Reading och därefter tåg mot Birmingham, allt för att spara lite pengar (jag tjänade drygt 6000 kr på att inte flyga direkt till Birmingham). Lite bökigt men samtidigt jättekul att få se det engelska landskapet - och njuta av våren!

Stina vid bussen mot Reading

Vi kom till Birmingham vid halv sex på kvällen och hade knappt fem minuters gångväg från tåget till hotellet. Jag hade drömt mardrömmar om hotellet, att det skulle vara riktigt sunkigt och eländigt. Det var det nu inte, kanske ingen höjdare med svenska mått mätt men helt OK med min engelska måttstock. Heltäckningsmattor överallt, ett droppande element på rummet med begynnande mögelfläck på mattan under men rejält tilltaget rum och ordentligt städat. Frukosten var bra, minus i kanten möjligtvis att bo på femte våningen och bara ha tillgång till en fungerande hiss. Vi förstärkte konditionen de där dagarna av allt kutande i trappor.

Fredagen ägnades åt shopping. Vädret var strålande, vi hade bestämt oss för att denna gång se de berömda juvelerarkvarteren i Birmingham och knallade iväg. Det visade sig vara flera kilometers promenad på backiga gator. Väl där hittade vi mest butiker som sålde vigselringar, diamantringar mm. Säkert till bra priser men inget vi var intresserade av. Bara att knalla tillbaka igen.
Vi hade i alla fall tur med vädret. :)

Birmingham är fullt av gallerior och affärer. Då pundet dessutom hade en väldigt angenäm kurs (runt 10:50) var det otroligt roligt att handla. Vi köpte vårskor, tog av oss strumporna och gick barfota i de nya skorna. Vi köpte presenter till bröderna hemma och Stina köpte en del kläder. Redan nu väcktes oron för resväskans vikt och volym, skulle vi rymma allt?

Maten var också sanslöst billig. Första kvällen åt vi Fish & chips, 2.60 pund för en person. Inte nyttigt alls men väldigt gott! Mitt emot hotellet fanns en asiatisk restaurang, vi prövade den aldrig men fotade skylten och mms:ade storebror. Asiatiskt, billigt och buffé, kan inte bli bättre för honom!


På lördagen var det så dags för Crufts. Den här dagen skulle vi handla och se på uppvisningar, var det tänkt. Vi hade också bestämt oss sedan förra gången att NÄR vi hittade något vi ville ha, skulle vi slå till direkt. Det är ofta omöjligt att hitta tillbaka sedan, det är så otroligt stort och lätt förvirrande, åtminstone för mig. Nu levde vi inte helt som vi hade tänkt oss, men den här gången lämnade vi åtminstone inte kvar något som vi verkligen ville ha. Vi köpte t-shirts att ha som minne, jag köpte en jättesnygg jacka att ha på jaktprov mm för sanslöst billiga £35, muggar med labradorer på, en plånbok med en cavalier mm. Det hela resulterade i ett panikköp av en resväska till, vi insåg att vi aldrig skulle klara de 20 kg man får ha per person.

På väg in på mässan. Stina är lite less på morsans fotande.

Vi såg också fantastiska uppvisningar. Internationell agility där Jenny Damm medverkade från Sverige och det med den äran. Där såg man att nivån skiljer sig en smula över världen, deltagarna från Australien och Nya Zeeland höll inte alls samma nivå som de övriga medan Sverige var väl med. Det som dock berörde mig allra mest var finalerna i Heelwork to music, som vanns av engelsmannen Richard Curtis. Jag fick faktiskt ståpäls, så bra var det. Ni kan se det själva här: http://www.youtube.com/watch?v=Wy8tTkwHSjY

Banvandring, svenska representanten i gult och blått.

På söndagen såg vi några klasser med cavalierer (hanar). En hel del snygga hundar och några vars huvud vi inte alls tyckte om. BIR-hunden var väl inte någon av våra favoriter, tyvärr. Jag blir lite ledsen när jag ser den här, för mig nya, huvudtypen komma fram alltmer, i mina ögon är den inte alls den typ av hund som jag en gång förälskade mig i utan något helt annat, mer dvärghundslikt med sina kullriga huvuden, bulliga pannor och gigantiska ögon, dessutom ibland lite könlöst. Jag hoppas innerligt att rasen inte ska vara på väg åt det hållet, jag tycker inte att det känns som en sund utveckling.

Bedömningssystemet i England är förvirrande. Hundarna i katalogen står uppradade efter ägarens efternamn, så vill man läsa mer om hunden får man bläddra vilt. Efter sammanställningen följer klasserna, där hundarna står uppradade med nummer och namn. De kan kliva in i ringen i vilken ordning de vill, inte i prydlig nummerordning som här hemma. De kan tydligen också anmäla till flera klasser. För en före detta ringsekreterare som gillar ordning och reda, tog det ett tag att vänja sig någorlunda vid detta och det blev en hel del bläddrande i katalogen. Bristen på stolar och trängseln gjorde också att vi gav upp efter tre klasser och ägnade oss åt shopping och uppvisningar igen. Vi såg också finalen och det var faktiskt en besvikelse. Allt annat är så otroligt rent, välordnat och välorganiserat men detta var bara trist och långsamt. Det skippar vi till nästa gång!

Det bestående minnet från Crufts 2011 blir ändå säkerhetspådraget. När vi skulle gå in, kommenderades vi av en ganska så macho kille att ställa upp medhavda väskor på rad och själva backa mot väggen. Det var sedan dags för bombhunden att göra entré, en glad liten cockerspaniel som glatt svansviftande genomsökte väskorna anförd av tuffe hussen. Vovven stoppade näsan lite extra i alla väskor som innehöll något ätbart, varför jag fick känslan av att vi medverkade i Dolda kameran. Men nej, samma sak nästa dag och på min fråga, svarade husse att hunden var utbildad att söka efter vapen och sprängämnen. Samma sak när vi skulle in till arenan för finalerna. Bara att ställa sig på led och finna sig i att mänskilga kontrollanter denna gång grävde igenom väskor och kassar. Om det fanns en hotbild riktad mot utställningen vet jag inte, men så här var det inte för två år sedan.

Även för en mindre utställningsintresserad person som jag så är Crufts en upplevelse och något jag varmt kan rekommendera. Här finns något för alla! Massor med shopping, mycket inriktat mot retriever och då kanske framförallt kläder. Mycket småkrafs också förstås och sådant som vi har hemma, leksaker och annat. En hel del kan man leva utan men det finns också guldkorn. På söndagen hörde vi en workshop med Richard Curtis där han delgav lite av inlärningen av olika moment. Nu vet jag hur jag ska lära Melvin att hoppa på tre ben om jag skulle vilja! Kanske inget jag kommer att begagna mig av men idéerna kan säkert vara till hjälp i annan träning. Man ska inte stagnera utan tänka fritt och framåt.

Väl hemma igen så ramlade ännu ett röntgenresultat för bokstavsbarnen in. Chili i Överkalix är liksom syster Tassa A på höfterna och utan anmärkning på armbågarna, samt dessutom ögonlyst ua. Det kunde inte börja bättre och nu känns det extra roligt att göra om kombinationen. Nu börjar det också droppa in lite fler intresseanmälningar till den (förhoppningsvis) väntade kullen. Skoj! Ni som har hört av er tidigare får gärna höra av er igen så att jag vet att ni vill stå kvar, nu när parningen kom lite tidigare än vad jag kanske hade tänkt mig.

Slutligen ett varmt tack till Tassa med matte och husse som hade hand om Melvin medan vi var borta. Det kändes inte helt bra att lämna honom i husses och tonårssonens vård i samma hus som en höglöpande mamma, i synnerhet som båda hundskötarna har vissa problem att hålla isär de svarta hundarna. När husse på telefonen berättade att han skulle ut och springa och hade letat efter Melvin, bara för att inse att Melvin ju inte fanns hemma, då kändes det absolut som ett riktigt beslut att lämna bort honom de här dagarna. Tack Ragnhild och Lasse för god omvårdnad!