Ännu en stjärna har tänts
Så har ännu en stjärna tänts på hundhimlen, när SEVCh Tjh SELCh Huset Elliots Sunny (Malla), har lämnat jordelivet, nästan 13 år gammal. Malla var min uppfödnings stora stolthet, med sin fantastiska arbetsvilja, sin konstruktion och sina sagolika rörelser VAR hon för mig dual purpose. Men det krävs en duktig förare för att få fram en duktig hund och Mallas matte Annika var den föraren. Malla var också mamma till min T-kull.
När vi beslutade oss för att göra om kombinationen från vår första valpkull, sa Annika att hon ville ha en valp. Tidigt konstaterade hon att "den där med den viftande svansen, henne vill jag ha". Malla var redan i valplådan en kavat dam med en ständigt viftande svans. När de små fick träffa på en mås på gräsmattan för första gången, tog Malla den i munnen och bar iväg den som ingenting.
Det finns otaliga historier om Mallas uppfinningsrikedom, jag tror att de räcker för att fylla en hel bok. Som när hon tömde ett helt hyllplan på böcker, bar iväg dem och travade upp dem i sin valphage. Eller när hon tuggade sönder kusinen Marias glasögon. Eller när hon omstrukturerade matte Annikas examensbevis. Eller... Historierna är många och för omgivningen tedde de sig nog en smula otroliga. Den där hunden som såg så försynt och vänlig ut, kunde verkligen hon..? Jo, Malla kunde!
Annika och Malla tog tidigt ut kompassriktningen, de tränade och tävlade brett och allsidigt. Malla blev min uppfödnings hittills enda tjänstehund inom bevakning, hon blev snabbt viltspårchampion, hon tog sig snabbt upp i klasserna på jakten, lydnaden och inom bruksspår. Men hon var inte bara en arbetsmyra, hon var dessutom osedvanligt välbyggd. När Malla rörde sig, var det som om det fanns ett oljelager på marken. Hon rörde liksom aldrig vid marken utan såg ut att sväva ovanpå. Få hundar kan visa upp sådana bakbensrörelser som Malla kunde än i gamla dagar.
Jag minns när Annika drog upp till Gällivare på utställning, Gunilla Fristedt (salig i åminnelse) dömde. "Du är galen" sa jag. "Nej men jag tror på det här" sa Annika. Så ringde hon. "Hur gick det då?" frågade jag. "Jaa", sa Annika, "hanarna som vann var ju stora och rejäla" (till saken hör att Malla varken var stor eller rejäl utan tvärtom ganska liten). "Men hon vann jaktklassen och fick CK. Ja, och sedan blev hon tvåa i bästa tikklassen och fick cert". Det var min uppfödnings första och hittills enda cert på utställning. Frågan är väl om en hund som Malla alls skulle kunna ta ett cert idag men det är en annan historia.
Tyvärr ådrog sig Malla en korsbandsskada i relativt tidig ålder, vilken krävde operation och en omfattande rehabilitering. De kom tillbaka men efter en tid märkte Annika att Malla verkade besvärad. Snedbelastning efter skadan hade gett Malla besvär med en bogled, varpå karriären fick avbrytas. Trots sin relativt korta karriär hann de få en imponerande meritlista och utsågs till Årets Labrador år 2001 (om jag inte minns helt fel). Hade inte skadan kommit, är jag övertygad om att Malla hade samlat på sig fler titlar. Hon var en liten stjärna, den hunden.
Jag vill tacka Annika för alla fantastiska stunder som du och Malla har bjudit mig på. Det har varit en ära och en stolthet för mig att få finnas i bakgrunden och sola mig i glansen av era framgångar. Nu springer Malla på de evigt gröna ängarna, här hemma går vi med en ledsamhetens klump i magen och minns den fantastiska lilla hunden. Vila i frid, Malla!
(och naturligtvis skulle detta inlägg ha kryddats med en massa bilder på denna lilla sagohund men bloggen ville annorlunda och vägrar lägga ut en endaste bild... jag ber att få återkomma i ärendet)
När vi beslutade oss för att göra om kombinationen från vår första valpkull, sa Annika att hon ville ha en valp. Tidigt konstaterade hon att "den där med den viftande svansen, henne vill jag ha". Malla var redan i valplådan en kavat dam med en ständigt viftande svans. När de små fick träffa på en mås på gräsmattan för första gången, tog Malla den i munnen och bar iväg den som ingenting.
Det finns otaliga historier om Mallas uppfinningsrikedom, jag tror att de räcker för att fylla en hel bok. Som när hon tömde ett helt hyllplan på böcker, bar iväg dem och travade upp dem i sin valphage. Eller när hon tuggade sönder kusinen Marias glasögon. Eller när hon omstrukturerade matte Annikas examensbevis. Eller... Historierna är många och för omgivningen tedde de sig nog en smula otroliga. Den där hunden som såg så försynt och vänlig ut, kunde verkligen hon..? Jo, Malla kunde!
Annika och Malla tog tidigt ut kompassriktningen, de tränade och tävlade brett och allsidigt. Malla blev min uppfödnings hittills enda tjänstehund inom bevakning, hon blev snabbt viltspårchampion, hon tog sig snabbt upp i klasserna på jakten, lydnaden och inom bruksspår. Men hon var inte bara en arbetsmyra, hon var dessutom osedvanligt välbyggd. När Malla rörde sig, var det som om det fanns ett oljelager på marken. Hon rörde liksom aldrig vid marken utan såg ut att sväva ovanpå. Få hundar kan visa upp sådana bakbensrörelser som Malla kunde än i gamla dagar.
Jag minns när Annika drog upp till Gällivare på utställning, Gunilla Fristedt (salig i åminnelse) dömde. "Du är galen" sa jag. "Nej men jag tror på det här" sa Annika. Så ringde hon. "Hur gick det då?" frågade jag. "Jaa", sa Annika, "hanarna som vann var ju stora och rejäla" (till saken hör att Malla varken var stor eller rejäl utan tvärtom ganska liten). "Men hon vann jaktklassen och fick CK. Ja, och sedan blev hon tvåa i bästa tikklassen och fick cert". Det var min uppfödnings första och hittills enda cert på utställning. Frågan är väl om en hund som Malla alls skulle kunna ta ett cert idag men det är en annan historia.
Tyvärr ådrog sig Malla en korsbandsskada i relativt tidig ålder, vilken krävde operation och en omfattande rehabilitering. De kom tillbaka men efter en tid märkte Annika att Malla verkade besvärad. Snedbelastning efter skadan hade gett Malla besvär med en bogled, varpå karriären fick avbrytas. Trots sin relativt korta karriär hann de få en imponerande meritlista och utsågs till Årets Labrador år 2001 (om jag inte minns helt fel). Hade inte skadan kommit, är jag övertygad om att Malla hade samlat på sig fler titlar. Hon var en liten stjärna, den hunden.
Jag vill tacka Annika för alla fantastiska stunder som du och Malla har bjudit mig på. Det har varit en ära och en stolthet för mig att få finnas i bakgrunden och sola mig i glansen av era framgångar. Nu springer Malla på de evigt gröna ängarna, här hemma går vi med en ledsamhetens klump i magen och minns den fantastiska lilla hunden. Vila i frid, Malla!
(och naturligtvis skulle detta inlägg ha kryddats med en massa bilder på denna lilla sagohund men bloggen ville annorlunda och vägrar lägga ut en endaste bild... jag ber att få återkomma i ärendet)
Kommentarer
Trackback
