Jaktträning med vilt

Ikväll har jag haft ute vilt och tränat med Melvin och Zäta igen. Lite av en besvikelse med Zäta då, som på nytt vägrade kråka på fältet. Nu lät jag henne inte komma undan utan hon fick lite stöd och då tog hon in den. Men jag hade förstås hoppats på att hon skulle ta den direkt utan mankemang. Jag hade en liten förhoppning om att kunna anmäla henne till jaktprov i Skellefteå den sista september, som väl lär bli årets sista prov häruppe. Men det är bara att inse att hon har alldeles för stora kunskapsluckor för att det ska vara möjligt. Utöver kråknojan så brister hon en del i stadga, fotgående och inkallning, och med det i bagaget blir det inget jaktprov. Vi får nöta grunder och kråka och se om det går nästa år istället. Vi avslutade träningen med linjetag på kråka och det gick riktigt bra. Jag har gett mig sjutton på att nöta kråka med henne nu, det SKA gå om det så ska ta lite tid.

Melvin gick som tåget. Den killen ratar inget vilt, han hittade en skrake som husse skjutit och den kom han bärandes på. Varm eller kall fågel spelar heller ingen roll, han tar allt. Han är ju anmäld till prov och jag känner mig hyfsat trygg med det mesta utom möjligen pip i passivitet, det enda som jag var lugn med ifjol och då visade han ju upp att han faktiskt KAN låta. Nu vet jag det och det sitter kvar i bakhuvudet. Men han är stark i det jaktliga, speciellt på fältet, så jag hoppas att vi ska snäppa upp oss i prisvalör jämfört med ifjol.

Avslutade kvällen med att lägga ett spår på drygt 500 m till Zäta, med tre oblodade vinklar och en återgång. Hoppas nu att det går bra så att vi har någon merit som känns inom räckhåll...

Lite sliten i kroppen efter allt snickrande och målande i veckan. Hälsenan på höger fot gör ont, axlarna känns för att inte tala om underarmar och handleder. Det börjar bli färdigt i lekstugan nu men än är nog inflyttningen några dagar bort. Redet jag försökte bygga idag blev en katastrof, det är något av det snedaste och fulaste jag har gjort. Det kommer att behövas mycket färg för att dölja skavankerna där!

Stina är i Övik med Maya och tävlar agility denna helg. Jag pratade med henne i telefonen och hon lät väldigt nöjd. Tänk att min lilla tjej har blivit så stor! Ofattbart, vart tar tiden vägen..? Själv är jag ju inte en dag över 35... ; )

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0