Nedräkning
Nu har vi nedräkning i Bälinge! I övermorgon är det dags för besiktning av de små och dagarna efter så far de, en efter en. Det kommer att bli tyst, det är lite vemodigt men samtidigt är jag glad för var dag som går nu och alla fem är samlade inför natten. Jag ska ge ett litet exempel så att ni förstår vad jag menar.
Jag försöker nu att ta ut dem när jag hinner med för att de ska få vara ute i det fina vädret och framförallt få känna på att uträtta behoven utomhus. För några dagar sedan höll de sig så fint runt mina fötter, men nu! Lilla Ny springer på skaren och har allvarliga planer på att ta sig över till grannen och kolla hur de har det där. Jota är helt fascinerad av Luddes utgrävningar i snön och vill gärna gömma sig där. Idag for fyra valpar iväg ut mot garageinfarten, medan den femte pilade åt rakt motsatt håll. Vad gör en stackars uppfödare då? Klonar sig? Nej, skriker i panik på tonårssonen som snällt kommer kutande och räddar situationen. Idag händer också det mindre roliga att tre valpar kutar iväg men återbördas, tror jag, tills jag upptäcker att det bara är två. En valp saknas! Panik uppstår, vi visslar och ropar men nej, fyra valpar kan räknas in. Jag inser ju att de inte kan uppslukas av underjorden men VAR är nr 5??? Jo, bakom pulkorna i cykelskjulet, visade det sig. Där hade liten Jota smugit in och kikade lite på vad som fanns där. I morgon ska delar av tomten spärras av med kompostgaller och vi ska vara minst två som släpper ut dem. Två personer på fem valpar, det borde gå i ett par dagar till. Pust...
Vi fortsätter att träna inför flytten. Jag vill att alla ska ha prövat att gå på lite olika underlag, så jag försöker ta dem på en liten koppelpromenad ut på vägen. Där får de gå på asfalt och gräskant. Mest spännande är ändå snövallen, där kan man klättra upp och ner. Om det då inte vore för det förb... halsbandet som kliar så infernaliskt! Med jämna mellanrum så måste de stanna och klia, men annars så skubbar de på allt vad de små benen klarar. Ganska gulligt, charmfaktorn är gigantisk.
Vi har också tränat lite apportering med varierande framgång. Några tar dummyn och bär den som den solklaraste sak i vägen, någon annan är på gång men upptäcker då något annat spännande och vips, är dummyn glömd. Nåväl, alla uppvisar en rejäl portion föremålsintresse så här långt och något annat var knappast väntat med de föräldrarna.
Visa fortsätter med sin fria uppfostran, inga tendenser till gränsdragning där. Tur då att Melvin och fläckisarna finns! Nu drar väl Melvin inga jättegränser utan är ganska tolerant, men de får i alla fall lära sig att alla svarta hundar inte bjuder på mat. Fläckisarna lär dem att veta hut... ;o) Men de gör det på ett bra sätt och de leker mer än gärna med dem. Nu är de lika stora som Maya ungefär men de visar henne en helt annan respekt nu. Det har hon klarat av bra, lill-bruden!
Melvin gav mig en dansk skalle idag, eller i alla fall en labbeskalle. Jag böjde mig ner för att knyta kängorna inför kvällsrundan, något som för honom är signal till lite umgänge med matte. Så han stoppar in sitt huvud under mitt och kastar upp det - rakt på min näsa! Smidig som en järnspis, som alltid! Blodvite uppstår men tack och lov upphörde det snabbt. Skrutthund! Tur för honom att han är så söt... Han längtar nog också efter att valparna ska flytta, även om han gillar sina småsystrar (finns inte mycket han inte gillar, skulle vara veterinärer och paraplyn). Men nästa vecka ska det bli mer ordning på träningen och det ser både han och jag fram emot. Och Visa! Hon är pigg som en lärka nu, hänget under magen drar sig uppåt så sakteliga och musklerna återvänder i bakstället. Snart ska vi komma igång med att slipa formen inför säsongen 2011. Mattes prinsessa!
Jag försöker nu att ta ut dem när jag hinner med för att de ska få vara ute i det fina vädret och framförallt få känna på att uträtta behoven utomhus. För några dagar sedan höll de sig så fint runt mina fötter, men nu! Lilla Ny springer på skaren och har allvarliga planer på att ta sig över till grannen och kolla hur de har det där. Jota är helt fascinerad av Luddes utgrävningar i snön och vill gärna gömma sig där. Idag for fyra valpar iväg ut mot garageinfarten, medan den femte pilade åt rakt motsatt håll. Vad gör en stackars uppfödare då? Klonar sig? Nej, skriker i panik på tonårssonen som snällt kommer kutande och räddar situationen. Idag händer också det mindre roliga att tre valpar kutar iväg men återbördas, tror jag, tills jag upptäcker att det bara är två. En valp saknas! Panik uppstår, vi visslar och ropar men nej, fyra valpar kan räknas in. Jag inser ju att de inte kan uppslukas av underjorden men VAR är nr 5??? Jo, bakom pulkorna i cykelskjulet, visade det sig. Där hade liten Jota smugit in och kikade lite på vad som fanns där. I morgon ska delar av tomten spärras av med kompostgaller och vi ska vara minst två som släpper ut dem. Två personer på fem valpar, det borde gå i ett par dagar till. Pust...
Vi fortsätter att träna inför flytten. Jag vill att alla ska ha prövat att gå på lite olika underlag, så jag försöker ta dem på en liten koppelpromenad ut på vägen. Där får de gå på asfalt och gräskant. Mest spännande är ändå snövallen, där kan man klättra upp och ner. Om det då inte vore för det förb... halsbandet som kliar så infernaliskt! Med jämna mellanrum så måste de stanna och klia, men annars så skubbar de på allt vad de små benen klarar. Ganska gulligt, charmfaktorn är gigantisk.
Vi har också tränat lite apportering med varierande framgång. Några tar dummyn och bär den som den solklaraste sak i vägen, någon annan är på gång men upptäcker då något annat spännande och vips, är dummyn glömd. Nåväl, alla uppvisar en rejäl portion föremålsintresse så här långt och något annat var knappast väntat med de föräldrarna.
Visa fortsätter med sin fria uppfostran, inga tendenser till gränsdragning där. Tur då att Melvin och fläckisarna finns! Nu drar väl Melvin inga jättegränser utan är ganska tolerant, men de får i alla fall lära sig att alla svarta hundar inte bjuder på mat. Fläckisarna lär dem att veta hut... ;o) Men de gör det på ett bra sätt och de leker mer än gärna med dem. Nu är de lika stora som Maya ungefär men de visar henne en helt annan respekt nu. Det har hon klarat av bra, lill-bruden!
Melvin gav mig en dansk skalle idag, eller i alla fall en labbeskalle. Jag böjde mig ner för att knyta kängorna inför kvällsrundan, något som för honom är signal till lite umgänge med matte. Så han stoppar in sitt huvud under mitt och kastar upp det - rakt på min näsa! Smidig som en järnspis, som alltid! Blodvite uppstår men tack och lov upphörde det snabbt. Skrutthund! Tur för honom att han är så söt... Han längtar nog också efter att valparna ska flytta, även om han gillar sina småsystrar (finns inte mycket han inte gillar, skulle vara veterinärer och paraplyn). Men nästa vecka ska det bli mer ordning på träningen och det ser både han och jag fram emot. Och Visa! Hon är pigg som en lärka nu, hänget under magen drar sig uppåt så sakteliga och musklerna återvänder i bakstället. Snart ska vi komma igång med att slipa formen inför säsongen 2011. Mattes prinsessa!
Kommentarer
Trackback
