Mardrömsupplevelse

Usch, vi är alldeles omskakade här i Bälinge efter de sista dagarnas händelser. Jag var ute och tränade lydnad med både Melvin och Visa i förrgår och var så himla nöjd över hur bra de gick. Satte mig för att uppdatera bloggen när telefonen ringer. Det är Cissi, Nys matte. Det har hänt en olycka, säger hon, och berättar hur de varit ute med Ny, kallat in henne och gett henne en godis och ser hur hon sväljer och genast börjar dregla och se alldeles konstig ut, ögonen rullar och hon kollapsar. De får åka i ilfart till djursjukhuset, Ny är dålig och har svårt att andas. Väl inne röntgas hon och har fått vätska i lungorna, så kallat lungödem. Läggs i syrgas och får vätskedrivande och är riktigt, riktigt dålig. Jag tror inte att vare sig Nys ägare eller jag sover särskilt mycket den natten, jag såg det ena mardrömsscenariot efter det andra framför mig.

Nästa morgon får jag veta att Ny är piggare och är uppe och går. Syrgasen är borta men hon får fortfarande vätskedrivande. Och i eftermiddag ringer Mats - Ny har fått komma hem! Lite sliten är hon förstås efter två dygn på djursjukhuset men inte sämre än att hon kunde busa lite. Den enda förklaring till kollapsen som man kan hitta är att godisen eller något annat fastnat i strupvägen och att trycket blev så hårt så att lungorna vätskefylldes. Man har inte sett något i lungorna och menar att hon ska bli helt återställd efter detta. Det hoppas jag innerligt! Jag hoppas att hon har gjort sitt hos veterinären för en lång tid framöver nu och att hon och husse ska kunna ha en massa kul tillsammans.

Sådana här gånger undrar man över varför man är uppfödare. Det gör så vansinnigt ont i magen och hjärtat när hundarna blir dåliga, speciellt när de inte hunnit med så mycket av livet, och jag lider så med ägarna. Men trots allt överväger ju glädjeämnena med hundarna och alla nya och gamla vänner. Jag påminns också om hur viktigt det är att verkligen försöka föda upp friska hundar. Man kan aldrig förutse allt, men man kan göra sitt bästa för att minska riskerna.

Någon mer lydnadsträning med de svarta har det inte blivit, jag har inte orkat samla ihop hjärnan till det. Men jag konstaterade i förrgår att Melvins problem med läggande under gång nog mest beror på mig. Jag har försökt vara övertydlig med handtecken och då studsar han efter min hand. I förrgår tog jag bort alla viftande händer och körde bara kommando och då pladaskade han ner direkt i backen. Sedan hamnar han kanske lite framför mina fötter ibland, men han tar i alla fall inte två jämfota skutt före. Vårt stora problem tror jag är platsliggningen, där ligger han med armbågarna i och hals som en giraff, redo att rusa upp så fort han får signal. Nu har jag börjat pröva att provocera och jag kan väl säga att vi har en del kvar...

Ikväll njuter vi av att vi har våra hundar hemma och skickar en tanke till Mats och Cissi som fått hem lilla Ny. Vilken tur att ni reagerade så snabbt! Ni är fantastiska!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0