"Jag ska ju ändå inte ställa ut"

Om ni visste hur många gånger jag har hört den meningen som förklaring till varför man köper en oregistrerad, "renrasig" (tror man) hund! Varför ska man liksom betala för en stamtavla när man kan köpa en labbe utan och spara några tusen, när man ändå inte ska ställa ut? Jo, jag ska berätta varför och varför de registrerade valparna kostar mer.
 
Idag har jag varit och hämtat ut valparnas stamtavlor. För två valpar kostar de lite över en tusenlapp. Stamtavlorna är ett bevis på att hunden är stambokförd, dvs den finns med i ett register liksom dess förfäder. Ägaren kan kontrollera hundens och dess släktingars hälsostatus, meriter mm. Att den är registrerad betyder också att inget föräldradjur är belagt med avelsspärr, tex av hälsoskäl. Några garantier för friska hundar finns aldrig, men att köpa en oregisitrerad valp kan innebära att föräldradjuren tex är avelsspärrade. Den risken skulle inte jag våga ta.
 
Som uppfödare inom SKK-organisationen kan jag när som helst få besök av en kennelkonsulent som kontrollerar att jag uppfyller gängse regelverk och att mina hundar har det bra. Regelverket styr bland annat hur länge mina hundar får lämnas ensamma, hur ofta de ska rastas, att jag inte parar mina tikar för tätt osv. Motsvarande kontroller av uppfödare av oreggade hundar finns inte. Jag vet exempel där tikar har parats varje löp, här i norra Sverige. Vill du stötta en sådan verksamhet? Jag vill det inte. Jag kan heller inte registrera mina valpar om jag skulle para en tik vid varje löp. Regelverket slår till igen. Så är du det minsta djurvän - stötta inte den oseriösa marknaden!
 
Labradoren har ett hälsoprogram. Jag som uppfödare är skyldig att följa det för att få registrera valparna. Det innebär till exempel att föräldradjuren ska ha känd status på höfter och armbågar. Att röntga en hund kostar oftast över 2000 kr. Resultatet registreras hos SKK så att alla kan se det. Detta är en kostnad och en information som inte finns för uppfödaren av den oregistrerade labradoren. Därtill kommer ögonlysning (ca 700-1000 kr), diverse gentester (från 500 kr och uppåt) mm. Detta för att säkerställa att föräldradjuret är friskt.
 
Som regel har vi också meriterat våra avelsdjur. Självklart tycker vi att de är trevliga och rastypiska, men meriterna är ett kvitto på att någon oberoende person (domaren) tycker detsamma. Och väldigt ofta hör jag just detta med temperamentet som skäl till varför man har valt att para sin labrador och ta en oreggad kull. "Han/hon är ju så snäll". Ja, tacka sjutton för det om det är en labrador! Men det räcker liksom inte. Med meriter visar jag att min hund följer rasstandarden, tål hantering, uppvisar rastypiska egenskaper osv. Allt det som sammantaget gör den till en labrador. Snäll är bara en egenskap bland väldigt många.
 
När jag väljer hane till mina tikar, har jag en rad kriterier som jag tittar på. Hälsa är en, men det finns många egenskaper att beakta. Jag skulle vilja påstå att sådant som färg och avstånd är väldigt lågprioriterat i den seriösa uppfödarens värld, och väldigt viktigt hos den mindre seriösa. Man vill inte åka långt, ofta har man en egen hane eller använder en i närheten. Det behöver i sig inte vara fel, men gör man samma kombination gång efter annan kan man börja ana att det inte är för rasens bästa.
 
När jag använder en hane får jag betala en språngavgift som ligger runt 1200-2000 kr vid själva parningen och lika mycket per valp. Ofta har jag rest långt, senast var jag i södra Finland och bodde på hotell två nätter. Det är självklart mitt eget val, jag vill ju tro att det ska resultera i bra valpar. 
 
Lägger man ihop alla dessa kostnader och adderar sådant som besiktning, vaccination, ID-märkning mm, så ser ni att det inte blir många kronor över. Vi gör det inte för att tjäna pengar utan för att det är en hobby som vi brinner för. Vi vill bevara en ras som vi älskar. Stöd den verksamheten genom att köpa en valp från en seriös uppfödare som registrerar sina valpar!

Svettiga dagar

Det har varit några svettiga dagar här i Bälinge. Då syftar jag inte på valparna hålligång och tidiga morgonvanor, inte heller på solen och värmen vi haft sista veckan. Nej, jag syftar på min kamp för att få valparna registrerade. De blir sju veckor till helgen, än finns de inte i databasen.
 
När de var fyra veckor skickade jag pengar och papper till hanhundsägaren. Enligt denna tog det en vecka för pappren att komma fram, vilket i sig känns smått overkligt. Därefter valde denna att ligga på pappren i några dagar innan de skickade till Den Stora Organisationen i det adresserade kuvert som jag bifogat. Organisationen vill ha kompletteringar och väljer att kontakta mig om detta meddelat post, trots att jag i min ansökan angett såväl epost som mobilnr. Valparna har nu hunnit bli sex veckor, två hela veckor har passerat utan att något har hänt.
 
Kompletteri gärna ska vara i form av papperskopior. Jag skickar en länk till den finska organisationens databas, där alla uppgifter finns samlade. Av andra uppfödare har jag fått veta att detta ska fungera, så har de gjort. Men för mig accepteras det inte. Jo, men då kommer jag att läggas sist i högen och tas när alla andra är reggade, meddelar handläggaren mig. Det går ju självfallet inte. Jag skickar bilder på efterfrågade uppgifter, men organisationen menar att man inte kan hantera formatet jpg. Till sist tar jag en skärmdump på sidan i den finska databasen och konverterar denna till pdf. Då fungerar det! En konverterad skärmdump anses alltså mer tillförlitlig än att direkt besöka länken! Fast nej, man har inte tid att besöka all världens databaser och hemsidor, sades det mig. Men man har tid att skicka brev med snigelpost...
 
Så. Detta är 2018, om någon undrar. Jag var själv tvungen att fundera en stund. Vid kontakt med Den Stora Organisationen idag har jag fått besked om att de ska reggas idag och att alla papper skickas på måndag. Så de borde hinna komma innan besiktningen. Och nej, jag är inte alls nöjd över hanteringen och kommer inte att slå mig till ro med detta. Andra anpassar sin verksamhet efter behov, man moderniserat och försöker göra det smidigt för kunderna. Det måste gå att göra förändringar till det bättre även här.
 
Till sist några bilder på gulliganerna. De är fantastiskt rara, jag kommer verkligen att sakna dem när de flyttar iväg. Men det ska onekligen bli skönt med lite sovmorgon...
 
 
 
 

Bloppis

Jag tänkte testa det här med bloppis. Vi har rensat ut några filmer från dotterns agilitytid. Säljer dem för en tjuga styck eller alla tre för en 50-lapp. Eventuell frakt tillkommer.
 
 

Redan 5 veckor

I helgen blev smågrabbarna fem veckor gamla. Helt galet vad fort tiden går! Vi har fortfarande sanslöst mycket snö men det är soligt och varmt ute så jag lyfter ut dem och försöker få de flesta pölarna och högarna ute. Det går otroligt bra, inte en sekund har de tvekat utan tvärtom, de tuffar på och undersöker världen med samma energi och nyfikenhet även ute. Killen med blå prick har också bestämt sig för att inte kissa en droppe i valplådan. Istället låter han ljudligt när behoven tränger på. Således var vi ute kl 4.20 i morse... Därefter var grabbarna sugna på lite race i köket men där var det stopp. Det tog lite tid men till sist var vi överens om att man sover den tiden på dygnet. De knoppade snällt in - och jag var klarvaken. 
 
 
Idag har vi också haft invägning och avmaskning. Matchvikten ligger nu på 5,1 kg hos båda gossarna! Så stora valpar har jag aldrig tidigare haft, mamma Bus måste ha grädde i tuttarna. Nåväl, nu går de alltmer över till vanlig mat så det rätar väl ut sig. Maskmedel i köttfärs var gott, så gott att den omärkta killen nästan gjorde köttfärs av mina fingrar...
 
Avslutningsvis tänkte jag komma med ett litet miljötips, jag gillar ju tanken på att vi hjälps åt att göra planeten lite friskare med små gemensamma steg. Vet ni om att om ni lämnar in en kasse textilier (behöver inte vara helt) hon Hemtex eller HM så får ni ett presentkort som tack? Tror att det var 50 kr rabatt vid köp för 300 kr eller liknande. Ett per kasse. Dina textilier återvinns då istället för att brännas som sopor. Du kan tex läsa mer om det här: https://www.hemtex.se/info/hallbarhet/textilatervinning/sa_har_fungerar_det/

Valpfunderingar

Jag är usel på att blogga och uppdatera hemsidan. Jag är så usel att blogg.se hör av sig och påminner mig om bloggens existens. Pinsamt dåligt.
 
Nåväl. Nu är jag här. Och valparna är här. De har snart varit här i 5 veckor. Två stycken blev det. Med snitt. Det visade sig att Bus var värksvag och därtill hade enorma mängder fostervatten. Så det som utifrån såg ut som 4-5 valpar i alla fall var i själva verket två bastanta killar, Dollar och Peso. Min dyraste kull hittills får bli uppkallad efter valutor.
 
 
Övriga hundar i flocken är väldigt engagerade i valparna, Morris undantagen. Han tycker inte om små varelser med vassa tänder som rubbar hans vardagsrutiner. Men Pajas och Ila leker tålmodigt och försiktigt och avlastar den smått uttråkade mamman.
 
Planen för våren var ju att ha två valpkullar och springvikariera däremellan. Men Ilas löp lyser ännu med sin frånvaro och jag börjar känna lite panik, inte minst tidsmässigt. Den 13 augusti börjar jag nämligen på en ny tjänst så då är det svårt att ha valpar. Nu jobbar jag febrilt på en plan B, mer information kommer så snart jag vet något. Jag vill så gärna få en valpkull till, helst också med ett för rasen lite mer normalt antal valpar, så att ni som tålmodigt väntar kan få en rolig fyrbent kompis.

En vecka kvar

Nu är det ungefär en vecka kvar tills Bus mage kläcks! Jag går och sneglar på den, kan inte riktigt bestämma mig om omfånget. Hon är tjock men inte grotesk. Gissar på 3-5 valpar men hoppas att jag har fel, det får gärna vara fler. Mat kommer de att få i alla fall, Bus har redan massor av mjölk och lämnar pallar efter sig ibland på golvet. Valplådan är på plats i ett hörn av tv-rummet och vi bor in oss i den, äter där och myser där. Än verkar hon tycka att den är ok. 
 
Idag var det kallt på morgonen, -25 när vi vaknade och -21 på morgonrunda. Det betydde täcke på Bus och de små. Bus protesterade förstås, täcke är inget för en labrador hälsar hon. Hon vill gärna hänga med på promenad, för sig smidigt men har bråttom hem. Det gäller att bevaka spisen och köket!
 
 
En som däremot inte är hungrig är den här lille filuren. Det är ett himla pill att få i honom mat nu. Inte ens färskfoder lockar nämnvärt. Nåväl, efter en stund slinker det ner, än så länge i alla fall. Men tjock är han inte.
 
Ila då? Jo, hon löper - inte. Vi väntar fortfarande, med andra ord och nu får hon gärna dröja några veckor till men sedan vill jag att hon sätter igång. Det här gått 14 månader nu, helt otroligt!
 
 
 
 
 

Valpar på G!

Nu vet vi att resan till Finland var lyckad! Vi gjorde ultraljud på Bus för 1,5 vecka sedan och hon är dräktig. Så otroligt kul, jag längtar verkligen efter labbevalpar nu. Bus börjar bli lite smårund om magen och är närmast hysteriskt matfixerad. Om lite drygt tre veckor så vet vi vad som gömmer sig därinne.
 
Ila dröjer däremot med sitt löp. Nu är det just över 13 månader sedan förra (första) gången. Antingen behöver hon börja typ NU, alternativt så får hon gärna vänta minst en månad till. Vi får väl se vad hon själv tänker...
 

Gott slut och gott nytt år!

Som en del kanske har märkt så har jag lyckats släcka ner min hemsida. Det finns ingen annan förklaring än SBS - Skit Bakom Spakarna. Jag skulle ta bort en annan grej och var lite för snabb. Har försökt att fixa till det hela men går tyvärr bet på det så nu får jag krypa till korset och be min teknikansvarige (läs Pigge) om hjälp.
 
Bus löper och kommer att paras inom kort. Intresset för den planerade valpkullen är stort varför jag nu har dragit ett streck i intresselistan. Eventuellt kommer även Ila att paras i början på år 2018, beslut fattas under de närmaste veckorna. Men nu ber jag er att hålla alla tummar för en lyckad parning mellan Bus och Nestori, som hennes tilltänkte kallas.
 
Jag vill också passa på att önska er alla ett riktigt gott slut på 2017 och ett riktigt gott nytt år! Bilden är tagen under en promenad nere på älven tidigare idag.
 
 
 
 
 

Ny champion!

Uppfödningen har fått en ny champion! Det är Huset Elliots Filiokus som nu kan titulera sig Svensk viltspårchampion. Stort grattis, Lina och Niklas.
 
Annat nytt är att Ila har varit på utställning, fick excellent och vann unghundsklassen. Ska man vara riktigt ärlig så var vi ensamma i klassen också men det låter ju fint med klassvinst. Den lilla damen skötte sig faktiskt över förväntan i ringen, även om vi behöver träna om vi ska ställa fler gånger. Hon har plötsligt lagt sig till med olaten att gå passgång när andan faller på, det komplicerar handlingen en smula. Nu lägger vi utställningskarriären på hyllan ett bra tag framöver, nästa framträdande blir en lydnadstävling i september.
 
Jag letar febrilt efter hane till Bus. Hittade en intressant gosse men han visade sig bo i landets absolut sydligaste spets och med tanke på att parning beräknas ske i månadsskiftet december/januari kändes det inte helt lockande. Nog för att jag är inställd på att köra en bit men det var kanske lite mastigt vid den årstiden. Nu har jag förhoppningsvis ringat in en annan gosse och med lite tur kan jag presentera planerna inom kort. Intresset för den väntade valpkullen är glädjande nog stort, nästan så att jag behöver dra ett streck i intresselistan redan nu. 
 
RLDN RLDF Huset Elliots Lilla Bus, foto Lena Stenvall.
 
Lill-pajasen är också han anmäld till utställning, dock en inofficiell sådan. Tänkte att vi skulle träna på det här med att stå och gå i en ring. Det där med att stå är svårt, matte har ju sin vana trogen lärt in sitt. Men vi jobbar på det och det går sakta framåt. Han är en helt underbar liten kille, så trygg och cool och med en helt fantastisk av- och påknapp. 
 

Väldigt länge sedan!

Det var en mindre evighet sedan jag bloggade! Över ett år sedan faktiskt. Men nu är det dags!
 
Fjolåret var tungt. Ilas lilla syster Ivra gick bort, bara några månader gammal, då det visade sig att hennes nackkotor var deformerade. Strax efteråt dog Vigdis Vimsa i Norge, stamtik på kennel Vimsans. I december förlorade jag min älskade lilla Doris i sviterna av en magoperation, hon hade plötsligt ätit på hundsängen och det fastnade i magen. Och i början på det här året så dog Visa, livmodern var alldeles blodfylld. Men hon fick bli drygt 12 år, till skillnad från Doris som bara blev 3 1/2 år. Doris bortgång tog mig hårt, jag tror aldrig att jag har saknat en hund så mycket och så länge. Kanske för att allt gick så fort och för att jag inte var hos henne. Vi var inte klara med varandra, lilla Doris och jag. Med hennes bortgång sattes det också punkt för framtida cavalierkullar här i huset. 
 
Under det här året har också flera andra gamlingar lämnat oss. Det blir så när man har hållit på ett tag men det känns i hjärtat när de försvinner. Nu är det t.ex bara två individer kvar i min Vi-kull, för ett år sedan var det 5 eller 6 st kvar.
 
I början av juni flyttade det i alla fall in en liten prins här i huset, charmtrollet Chadyline Spring Fling, kallad Pajas. En alldeles underbar liten kille med en mentalitet som är helt fantastisk. Så otroligt orädd och social och med en av- och påknapp som är smått otrolig. Jag tror att vi kommer att få mycket skoj tillsammans, Pajas och jag. 
 
Söt som socker är han också. Jag som tidigare tyckt att black and tan inte är så fina. Var fick jag det ifrån?
 
Ila har blivit stor tjej, 20 månader. Hon har hunnit ta titeln RLDN (vid 10 månaders ålder), har fått ett uppflyttningsresultat från lydnadens startklass och har gjort ett jättefint BPH. Nu tränar vi mot appellklass. Osäker om det blir något jaktprov för henne, hennes matte är helt enkelt inte helt sugen. Vi tränade lite ifjol och då imponerade hon stort på mig, det kanske får räcka. Vi får se. Jag tycker också att hon är riktigt snygg att se på och har faktiskt anmält henne till utställning. Jag tror att det är 8 år sedan jag senast stod i en utställningsring...
 
 
Jag letar febrilt efter en hane att para Bus med men det är inte helt enkelt. Så snart jag vet mer så kommer det information här på hemsidan. Beräknad parning blir i slutet av december/början av januari och då blir det valpleverans ungefär fyra månader senare.
 
Min blogg har översvämmats med ryska spaminlägg, varför jag tills vidare ändrar inställningen så att jag måste godkänna eventuella kommentarer. Låt inte det hindra dig!
 
 

Team building

Ila och jag pillrar på med lite av varje, på företagsspråk skulle man kanske kunna säga att vi ägnar oss åt team building. Vi bygger ett lag, Ila och matte. Mest leker vi och har det kul men i leken smyger vi in annat. Lite inkallningar. Lite sitt och stanna kvar i samband med maten. Lite fostran, om än inte så mycket (men matte tycker inte att det är OK att bogsera de fläckiga i öronen på gemensamma små promenader). Vi miljötränar och socialiserar. Och i allt har Ila så här långt uppfyllt alla mattes förväntningar. Hon är en härligt positiv och nyfiken liten fröken. Lite tjurig ibland men det hör liksom till, men med en underbar nyfikenhet och energi. 
 
I veckan tog jag in den stora hundburen och lade den ihopfälld på köksgolvet så att hon fick testa att gå på galler. Inga som helst problem. Sedan fällde jag upp den och ställde den öppen i köket och några minuter senare så såg det ut så här:
 
 
Då ska man kanske tillägga att vårt kök är 35 kvadratmeter stort så det finns andra ställen att vara på.
 
Vi har haft några alldeles ljuvliga vårvinterdagar. Helst av allt skulle jag vilja ta hundarna och bara gå och gå men det går ju inte med en liten skrutt i sällskapet. Igår var det dessutom lite kallt så då fick vi klä på oss på den gemensamma rundan. Ila fick låna Doris täcke, jag vill inte att hon blir kall om magen eller urinvägarna. Det satt som en smäck och gör väl det i en vecka till eller så.
 
 
Visa är en förebild, där hon är går också liten Ila. Du och jag, kompis.
 
 
De fläckiga går helst bakom mig i hopp om att undkomma pirayans vassa tänder. 
 
 
Kylan och solen ger sådana underbart blå färgtoner. Man måste bara älska den här årstiden!!!
 
Jag har ju också glömt att berätta om förra helgens tävlingar i rallylydnad i Kalix. Det gick så klart bra för Stina och Buset, de fick ihop över 90 poäng så nu kan även hon titulera sig RLD N. Säsongen är igång och har börjat bra!
 
 
 
 
 
 

Rallylydnad

Idag har det varit tävlingar i rallylydnad på hemmaklubben. Jag har så klart varit hemma och hostat men Stina har tävlat med både Bus och Idefix. Och de skötte sig alldeles utmärkt utan min hjälp, eller kanske just därför... ;o)
 
I den första starten var Idefix, 11 år, lite övertaggad och lade sig i den första svängen. De fick ändå ihop 87 poäng. Buset, lätt skendräktig, höll ihop huvudet och fick hela 97 poäng och slutade trea. I dagens andra start klämde de i med full pott, 100 poäng och en delad vinst. Och gammelgossen fick ihop 99 poäng och slutade 3:a. Med det kan han numera också titulera sig RLDN. Inte så illa pinkat av en hund på fyllda 11 år! Riktigt rörande att se hans start, Stinas kompis Frida filmade. Kolla kontakten med matte Stina!
 
Första halvan av banan Och andra halvan av banan.
 
Nästa helg ska Buset i elden igen, sedan är förhoppningen att också hon får kalla sig RLDN. Hon är duktig, min Stina! 

Funderingar

Gjorde just följande inlägg på Facebook och tänkte utvidga det lite i bloggen:
 
Vi människor har en märklig syn på vår bästa vän, hunden. Vi tycker att det är rart när de snarkar och har svårt att få luft för att andningsvägarna är för trånga. Vi skrattar och tycker att det är lite festligt när de fångar fiktiva flugor i luften eller kliar frenetiskt samtidigt som de skriker. Vi räddar vettskrämda gatuhundar från Rumänien och försöker tappert att få rätsida på hundar som är så livrädda att de skyggar för vattenskålen, för sin ägare och nästan för sin egen skugga. Hundar som gör utfall mot allt och alla sätter vi munkorg på i vår iver att rehabilitera dem, år efter år. Allt detta när det kanske mest humana av allt vore att ställa sig frågan varför? Mår min hund bra? Finns den här på jorden för sin egen skull eller faktiskt bara för min? Och nej, du räddar inte en smuggelhund när du köper den ur bakluckan på en bil. Du gör det bara möjligt för en cynisk människa att fortsätta tjäna pengar utan minsta tanka på hur djuren har det.
 
Att vara hunduppfödare är en grannlaga uppgift. Det ställer krav på intresse och kunnande. Det är inget man gör för att man har en tik, för att hunden är snäll mot barn eller för att grannen har en så trevlig hanhund i en fin färg. Det är ett ansvar man tar på sig - mot hunden, mot valpköparen och mot samhället. Idag finns det alldeles för många osunda hundar på våra gator, hundar som faktiskt skulle må allra bäst om de slapp lidandet. Men vi ska rädda, till varje pris. Vi räddar vettskrämda gatuhundar från Rumänien, klämmer in dem i ett flygplan och fraktar dem till vårt kalla Nord, till ett liv i koppel och bakom väggar och staket när de fram tills nu har levt ett liv i frihet. Vi köper smuggelhundar, kanske för att de är billiga men kanske också för att rädda dem undan den hemska människan som har dem i bakluckan på bilen. Samma människa som kommer att fortsätta hämta hem hundar från valpfabriker så länge det finns godtrogna köpare. Vi har hundar som är vettskrämda, som måste äta lugnande tabletter för att klara livet i samhället och som inte kan lämnas ensamma utan att klättra på väggarna. Men vi ska rädda dem. Till varje pris. Vi räddar, vi rehabiliterar och vi opererar. Gör vi det för hundens skull? Eller, hemska tanke, gör vi det för vår egen skull? Är det inte dags att ta ett ansvar och börja låta hunden vara just hund?
 
Jag är med i diverse hundinriktade grupper på Facebook, flera som handlar om hundträning. Jag blir mer än beklämd när jag gång efter annan läser om hundar som gör utfall och som ska tränas. Man diskuterar lämpliga koppel (kanske flexi?), vilken munkorg man ska ha och hur man "testar" hundens beteende genom att uppsöka hundtäta miljöer. Det senare irriterar mig faktiskt oerhört. Jag vill inte offra min glada, friska hund för att någon förstahundsägare med en mystisk blandning av diverse kamphundsraser ska "testa" om hunden fortfarande gör utfall. Om den gör utfall och min hund råkar vara just där, just då? Som hundägare har jag ett ansvar, gentemot min egen hund men också gentemot andras och gentemot min omgivning. Mitt allra största ansvar är att låta min hund slippa lida. Det är här frågan kommer igen, finns min hund här på jorden för sin egen skull eller faktiskt bara för min?
 
Så till mitt eget lilla lyckopiller Ila. Vad ljuvligt det är att ha en labbevalp igen! Så mycket man får gratis! Och så mycket energi det ryms i den lilla svarta, sammetslena kroppen med krokodiltänder! Inkallningen börjar sitta, kissa ute är kul för då får man godis (kniper man av och lyckas göra två pölar så blir det två godisar!). Sitta för att få mat (inget kommando än) har hon också fattat. Det här med att vänta en millisekund på ett varsågod och att inte röra de andra hundarnas mat, det har vi inte riktigt fått till än men vi jobbar på det. Söt som socker är hon också. Jag är kär!
 
 

Termiterna har flyttat!

Så har tre av de fyra små termiterna flugit ur boet. Det blir som alltid fasligt tomt och tyst när de far, samtidigt som jag glädjer mig åt rapporterna som visar att de faktiskt var flygfärdiga, de verkar klara sig riktigt bra där ute i den stora världen. Kvar i Norrbotten blev brorsan Izor, som numera heter Ior och bor utanför Kalix. Till Söderhamn flyttade minstingen Ivra som gör vad hon kan för att hålla sina båda storasystrar igång. Och ända ner till Tollarp flyttade lilla Iq, numera Iqa. Så spännande det ska bli att få följa dem på deras fortsatta väg! Och så spännande det är att ha en labbevalp i huset igen, det är åtta år sedan jag sist sparade en valp. Ni tänker kanske att Bus ju blev kvar från förra kullen och det är sant men hon är ju Stinas. Jag har inte sparat en labrador sedan Melvin och det är både spännande och lite kittlande. Så här långt känns det bra, riktigt bra. Lilla Ila är en lyhörd och uppmärksam liten fröken som fort verkar snappa vad det är matte vill. Möjligen skulle man kunna anmärka lite på just termitanlagen...
 
 
Bilden visar Ila med mormor Visa, näpet sovande i kökshörnan. Bilden visar också en biabädd (tack och lov en billig kopia från Biltema!) som var ny i lördags. Fotot togs på måndagen... Hon kan, den lilla! Husse pratar något om att vi borde köpa på oss lite kökslister också nästa gång vi är på Ikea. Jag förstår inte riktigt vad han menar...
 
Stinas hundar är med Stina i lägenheten mestadels nu, undantaget Maya som löper och får stanna här. I gengäld får Morris vara i sta'n, nyttigt för gossen men lite jobbigt för mig som är barnsligt förtjust i den där lille gossen. Han är nog glad att slippa det lilla monstret. Just innan jag tog fotot nedan fanns där också två trefärgade små brudar. De dröp av när den lilla svarta klämde sig ner...
 
 
Vågorna fortsätter att svalla vad gäller skrivelsen om hälsoprogram i min andra ras. Jag har svårt att förstå att man kan bli så upprörd, alla torde ha rätt att göra sin stämma hörd i en demokrati, det ligger i själva ordets innebörd. Däremot har man ingen som helst rätt att kalla varandra för okvädesord eller komma med fula påhopp utan grund, något som tyvärr händer. Ordet lekmän har använts och tydligen upprört många. Att vara lekman är på intet sätt nedvärderande, det handlar om att sakna utbildning i ämnet och det innefattar i det här fallet oss alla förutom veterinärkåren. Att däremot bli jämställd med en man från Tyskland i historisk tid, det är farligt nära ett påhopp som skulle kunna vara anmälningsbart...
 
På jaktprov tittar man bland annat på hundarnas hundtolerans, hunden ska kunna fungera i arbete även med en okänd hund närvarande. Kanske vi själva skulle fundera lite över vår människotolerans? Hur vore samhället om vi alla tyckte lika? Ger oliktänkande mig rätt att kalla personer vid fula ord och dra liknelser med nazi-Tyskland? Debattklimatet skrämmer mig, det är i sanning ett hårt samhälle vi lever i, hårt och egoistiskt. Kanske borde vi studera våra hundar lite närmare och försöka vara mer som de - vänliga, glada och förlåtande.
 

Kylslaget

Idag är det kallt, -28 visade termometern i morse. Alla mina planer på att kunna ta ut valparna lite den här veckan har bokstavligen frusit inne. I lördags hade vi -5 så då var vi ute en sväng men det är allt. I söndags trillade det ner till -20 och under igen. Då kan man inte ta ut små kala valpmagar!
 
Annars har vi hunnit med det mesta av det vi ska. Vi har gått på olika sorters underlag och i tunnel, vi har träffat de andra hundarna och upptäckt nya rum, vi har träffat på dammsugaren och vi har åkt bil. En himla massa människor har vi också hunnit hälsa (och smaka) på. I söndags fick vi träffa på en fasanvinge och det var förstås hur kul som helst, som ni kan se nedan.
 
 
 
 
 
I min andra hundras stormar det rejält just nu. Vi är ett ganska stort antal uppfödare och hundägare som skrivit under en skrivelse till SKK, med förslag till ändring av hälsoprogrammet som går emot rasklubbens egna tankar. Nu jämställs vi med Hitler och ska polisanmälas och allt möjligt annat. Så fula påhopp att man faktiskt blir alldeles matt och en smula skrämd över hur folk kan uttala sig på sociala medier. Några skräms till tystnad, andra står rakryggade i stormen. Gängbildning, trots att vi är vuxna människor med ett gemensamt intresse, eller..? Vi har också beskyllts för att inte vilja senarelägga avelsdebuten. Inget kan vara mer felaktigt. Jag kan gladeligen tänka mig att senarelägga den till 3 år istället för de 2 1/2 år som vi har föreslagit och som var den gräns som veterinär expertis en gång föreslog när hälsoprogrammet togs fram. Det jag inte vill är att hunden ska få gå i avel vid denna i det fallet ringa åldern på helt egna meriter, dvs utan någon som helst hänsyn tagen till hjärtstattusen hos föräldradjuren. Hur detta kan anses vara en uppstramning är för mig en gåta, tvärtom så öppnar det dörren för alla importer med okänd bakgrund att kunna gå i avel och ha ett antal kullar innan blåsljudet kommer. Jag kan på intet sätt se hur detta kan förbättra hälsoläget hos rasen. Det gör mig ledsen och beklämd att tankegångarna går åt det hållet och det kan jag inte stillatigande stå och titta på. Därför satte jag mitt namn på skrivelsen och jag står för det. Rakryggat och utan att ta till några rasistiska eller fascistiska anspelningar på "motståndsrörelsen". Vi är vuxna människor i ett demokratiskt land, jag tycker att vi kan uppföra oss därefter även i den lilla ankdamm som kallas Hundsverige.
 
 
 
 

Lite sliten

Nu är Jota återbördad till sin matte och husse och jag har landat hemma efter lite drygt hundra mil i bil, drygt 70 igår och resten idag. Tur att jag gillar att köra bil! Lite trist att lämna tillbaka henne, hon är en hiskligt mysig och rolig liten hund. Hoppas nu att det kommer en bunt mini-Jotor om si så där åtta veckor! 

Kennelträff/familjedag

Här har det stått absolut stilla de senaste veckorna. Ska försöka skärpa till mig där. Jag har verkligen haft semester. Dels har vi varit i Skottland några dagar, bara käre maken och jag, och verkligen njutit av omgivningar och ledighet. En resa som verkligen gav mersmak, vi funderar redan på när vi ska kunna åka tillbaka. Så fantastisk natur och så underbart trevliga människor! Jag har sagt det förut och jag säger det igen, man behöver inte åka till något annat land än Storbritannien på semester! Skulle möjligen vara Irland då.
 
 
Och alldeles nyss kom jag hem från några dagar hos föräldrarna i södern. Men nu är jag hemma och på plats och njuter av de två sista veckornas ledighet innan jobbet väntar. Det ska bli spännande, det med, med nytt jobb och nya rutiner och med kända, omtyckta kollegor. Det blir en bra höst.
 
På söndag planerar jag en liten kenneldag i all enkelhet. Det blir en kortare tipsrunda med lite priser, det blir fika i trädgården och det blir träning på ängen - lydnad, rallylydnad och kanske ringträning, allt efter era önskemål. Vi börjar klockan 13, skulle det regna så ställer vi in. Välkomna är alla med hund från Huset Elliot eller med valp efter Idefix. Anmälan vill jag ha senast torsdag så att jag vet hur många vi blir. Hör av dig på mail: marie(at)huset-elliot.com eller ring mig på mobilen.
 
Ännu ett röntgenresultat har kommit på senaste labbekullen. Denna gång är det Elliot, alias Huset Elliots Pondus, som röntgats med HD grad A och armbågar 0 samt också ögonlysts ua. Grattis till ägarna Mats och Katarina och stort tack för att ni undersökt honom!
 
Tävlingsresultat har också ramlat in. Duktiga Ragnhild och Tassa har erhållit LP1 samt är godkända i lägre klass spår. Hurra för er!
 
Idefix valpar på kennel Vivistugan blir åtta veckor till helgen. Tiden flyger fram! Innan jag åkte söderut till föräldrarna så hälsade vi på och tog några bilder. Som små karameller är de!
 
 
 
 

Förkylningsfunderingar

Jag är däckad i förkylning. Sämsta tänkbara tajming, har ett vikariat där jag trivs med både ungar och personal och vill ju gärna göra ett bra intryck. Kände att det börjar lossna, att ungarna har förtroende för mig och att jag känner mig avspänd och trygg i min lärarroll. Sitter lite kaxigt och pratar med en kollega om hur jag klarat mig från förkylningar så förvånansvärt bra under våren. Det var väl att utmana ödet... Nu sitter jag här med en megaförkylning med feber och allt. Och jag som skulle jobba och måla och fixa... Duktig make slipar golv på nedervåningen medan hustrun ligger lätt feberyr i sovrummet. Surt. Fast lite Ipren gör underverk, i alla fall en stund.
 
Förra tisdagen var vi och tränade som vanligt i Hundhuset, Stina och jag. Denna gång hade vi sällskap av Melker, Bus brorsa, en riktigt glad och trevlig kille. Ganska lik mamma Raya i uttrycket, tycker jag, medan kroppen påminner mer om pappa. Behöver självklart utvecklas mer och även öka något i hull men proportionerna är fina. Vi tränade lite på att stå och på hur man ska visa upp sig på eventuella kommande utställningar.
 
 
När man är sjuk hinner man kolla lite vad som händer i världen. En sak jag har noterat är hur det verkar allt vanligare att man använder yngre hanar i avel. Varför, undrar jag? Så fort en hane fyllt ett år och har alla intyg, annonseras han ut för avel. Jag har också sett flera uppfödare med kullar efter hanar som just fyllt året och jag förstår inte alls grejen. Jag vill se att en hane håller genom åren, att han är fräsch även sedan han kommit upp i åren lite och att han inte då har drabbats av några sjukdomar. Den möjligheten till utvärdering tappar jag helt med en unghund som avelshane. Ibland undrar jag om man är rädd att ens hund ska drabbas av sterilitet eller liknande och därför vill påskynda debuten. Men även här biter man ju sig själv där bak om man därmed tillåter avel på en individ med risk för försämrad fertilitet. Jag blir faktiskt nästan lite ledsen när jag ser dessa unga djur som redan används. Inget är så bra som långlevnad, tycker jag, det är också lite av en garanti för friskhet. Alla de tester vi gör på våra djur, dem gör vi ju just för att vi vill föda upp långlivade och friska djur. Ett föräldradjur som själv levt länge och frisk kan knappast vara bättre.
 
Lite viktig info till er med valp från mig de senaste åren. Jag har fått en tid för BPH i Piteå den 3/6 kl 15.00-ca 19.00. Detta är den enda tid jag kan få, är ni intresserade så behöver jag veta det snarast för att kunna fastslå tiden. Bindande anmälan, kontakta mig om ni vill vara med.
 
Glada nyheter. Igår fyllde min stjärnkull sju år. Otroligt vad fort tiden går! Grattis till alla småstjärnor, hoppas att de blev ordentligt firade.
 
 
 
 
 

Underbara dagar!

Sportlov häruppe i norr. Det började inte bra, lillebror och jag skulle åka och hälsa på storebror i Umeå på tisdagen. På natten får jag ont i magen och mår illa, är i valet och kvalet om jag ska åka eller inte men vi ger oss iväg med tåg och det går bra, jag överlever. Lite svajig mage under dagen, lite illamående och ont men frampå kvällen ger det sig och jag kan äta som vanligt. Grabbarna är pigga som mörtar och det är underbart att träffa Viktor igen. Familjerum på hotell var bokat, vi surrade och såg film och sedan kröp vi till kojs. I en timme fick vi sova, sedan kräks Ludde. Två gånger. Lätt panik uppstår, det här med magsjuka är verkligen inte min grej. Men på morgonen är han ganska pigg, vi äter en ytterst måttlig frukost (dvs nästan ingenting) och tar tåget hem. Ganska spaka landade vi på hemmaplan på onsdagseftermiddagen, lite snöpligt att vår minisemester skulle sluta så. Igår var vi ganska spaka båda två, jag ställde därför in dagens resa till Skellefteå för att titta på Idefix valpar (vill heller inte riskera att smitta någon) men idag känns det faktiskt mycket bättre. Livsandarna återvänder! Vädret gör sitt till, bättre än så här kan det knappast bli. Tog en underbar långpromenad på isen med hundarna på förmiddagen, jag tror att de njöt lika mycket som jag. Måtte det hålla i sig ett bra tag!
 
 
 
 
 
 

Sunt kontra samlande?

När övergår ett hundägande från att vara sunt till att vara ett samlande? Var drar man gränsen för hur många hundar man kan ha? Ibland stöter jag på uppfödarkollegor där det tenderar att gå överstyr, där hundarna har tagit överhand och det blir mer av en förvaring än ett hundägande med kvalitet. Där familjen lever inneboende hos hundarna istället för tvärtom och där mina gränser för vad som kan anses hygieniskt för länge sedan är passerade - och då ska gudarna veta att jag inte är någon pedant! Där det till sist blir en belastning för hundägaren själv som mår dåligt och tröstar sig med att skaffa en hund till...
 
I tidernas begynnelse hade jag en mentor. Hon drog gränsen vid sex hundar (labrador), det var vad hon kände att hon och hennes man mäktade med för att hundarna skulle ha ett kvalitativt liv. Under kortare perioder kunde det vara någon till men målet var att aldrig gå över det antalet. Jag känner att det är en bra siffra. Vi har också sex hundar i varierande ålder och jag orkar ge dem flera dagliga promenader, de får omvårdnad, närhet och också mental aktivering. För även om halva gänget är mina och andra halvan Stinas, reser vi ibland bort och sköter om varandras hundar. Då är sex stycken nog, i alla fall för oss. Våra hundar mår bra och vi mår bra. Huset ser inte ut som en sanitär olägenhet utan jag tror nog att de flesta som kommer in här känner att hundarna bor hos oss och inte tvärtom. Så vill jag ha det.
 
En gång hörde jag en person berätta om den engelska kennel där hen hämtat hem en valp. Den hade varit stor, javisst, hundarna bodde i kennelbyggnader men hade det ändå sååå bra. För varje kväll fick de komma in i bostadshuset, få en skorpa doppad i varm mjölk och en klapp av sin kennelmamma. På det viset fick de ändå mänsklig kontakt och det tyckte den här personen var så fint. Det tycker inte jag. Jag tycker att en social varelse, som en cavalier eller labrador, har rätt till min kontakt i betydligt större utsträckning än så. De ska inte leva sitt liv i ett hundhus där den enda kontakten med sin ägare/förare är en skorpa och en klapp. Jag förstår heller inte hur man som uppfödare kan se att en hund har de mentala kvaliteter man önskar hos en avelshund om man inte tillbringar tid med den. 
 
Ett annat bekymmer som jag ser det är de uppfödare som köper in och rangerar ut hundar på löpande band. Man byter ut hundar som andra byter underkläder. För mig är det hjärtlöst, hunduppfödningen har blivit till en business och ingenting annat. Vi kan alla behöva placera om en hund av olika anledningar, det tror jag att de flesta av oss har gjort, men när det sätts i system, då blir det något annat. Jag inbillar mig också att motgångar slår betydligt mindre mot en sådan uppfödare, det är bara att omplacera och börja om. Tar man då ett verkligt ansvar för den ras man föder upp? En uppfödarkollega, tyvärr inte ibland oss längre, sa en gång att hon alltid kollade om det fanns gamla hundar på kenneln om hon skulle köpa valp, för att se att man faktiskt lät hundarna vara kvar hela livet och inte bara såg dem som produktionsenheter. Jag tycker att det ligger något i det, samtidigt som jag inser att man faktiskt kan vara utan gammal hund också just för att man nyss kanske har förlorat en kär gammal vän. 
 
Som valpköpare kan man göra ett val. Man kan köpa en valp där uppfödaren tar ansvar för rasen, för sin uppfödning och sina hundar, såväl vuxna som valpar. Eller man kan köpa första bästa valp från någon som säljer, helst i närheten. Allra värst är ju om man köper sin valp utan papper av någon som råkar ha dem i bakluckan, det finns många exempel på hur dåligt det kan sluta. Jag skulle önska att alla ställde krav på uppfödarna idag, inte bara krav av ekonomisk eller geografisk karaktär utan också tittade på sådant som hundhållning, faktiskt kunnande mm. Det är ändå en vän man förhoppningsvis ska leva ett långt liv tillsammans med och det behöver faktiskt inte alls vara det lotteri som så många tror att det är. Lite förarbete innan köpet kan göra stor skillnad.
 
Här hemma fortsätter löpen. Doris är klar, Visa har tagit över. Matten håller tummarna för att det inte ska bli någon livmoderinflammation denna gång heller, det är lite jobbigt med löptik när de blir äldre. Dte förvånar mig att fler vill ha tik än hane när det är som att vänta på en tickande bomb, detta med livmoderinflammationer, något som hanhundsägarna helt slipper. Visa själv är lyckligt ovetande om mattens granskande blickar och snosar på likt tjuren Ferdinand under våra promenader. 
 
Lilla Bus är nog också på g. Hon är ju en glad och nyfiken liten skit men plötsligt spökar något till i lillhjärnan. Igår var det en snöhög med grus på som ville äta en liten labrador till middag. Läskigt!!!
 
 
Bedrövligt väder har vi också nu, vi har haft få fina vårvinterdagar den här våren utan nu är det mest grått och slaskigt. Jag känner mig lite uppgiven och hoppas att det är en tillfällighet, ska det vara så här framöver så vill jag nog emigrera tillbaka söderut igen. Då piggar sådana här bilder upp, det är trots allt bara en vecka sedan jag tog den, jag försöker att påminna mig det. Jag och Stina på isen med alla hundarna.
 
 
Igår var det mer så här... Koppelpromenad runt byn i gråväder längs moddiga och slaskiga vägar. Inget kul alls faktiskt. 
 
 
Jag har köpt fyllda märgben till hundarna. De är minst sagt uppskattade. Problemet är ju bara Maya Piraya, hon är verkligen hemsk när det gäller ben. Det är inte en tillfällighet att alla ben har hamnat runt henne på bilden och nåde den hund som försöker förändra läget... Idefix bestämde sig för ett speciellt ben och väntade tålmodigt i säkert en halvtimme, vankandes av och an eller liggandes på span i fåtöljen. Så lämnade hon det, vips var han där men direkt var hon tillbaka och gav honom på moppe. Bitch är bara förnamnet!
 
 
 
 
 

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0