Huset Elliot

Nu närmar sig dagen D och det märks. Labbevalpar känns otroligt flyttklara vid åtta veckor och det märks att de faktiskt behöver komma till sina nya hem. Hur gärna man än vill är det snudd på omöjligt att aktivera åtta labradorvalpar. Det blir mer av förvaring och det räcker inte längre till för dem. Dammsugaren har vi träffat på, den är ingen nyhet och även om inte alla gillar den, får den ingen att ramla ihop av trötthet heller. Katten har vi sett, hönsen likaså. Vi har provat att gå på en massa olika underlag, vi har hört ljud från bilar, traktorer, flygplan mm. Vi har knallat i dungen bakom huset och provsmakat kottar. Vi har förvandlat marken innanför valphagen till en schweizerost och lyckats rymma ur hagen X antal gånger. Vi vill ibland kissa och bajsa på olika tider under natten, vilket gör att vi väcker varandra och matte med jämna mellanrum. Så. Det är helt enkelt dags nu. På onsdag blir de åtta veckor och på torsdag lämnar den första oss. Det är inte utan att vi längtar, både jag och valparna. De är redo för sina nya liv och även om jag kommer att sakna dem, ska det bli väldigt skönt att återgå till normala gängor och få tid till de just nu ganska försummade äldre hundarna. Doris har visat sitt missnöje med att flytta runt på tvätt och annat i tvättstugan så jag har lite pyssel framför mig där.

 

Hinner inte heller sitta framför datorn mer än korta stunder, om alls något. Missade därför att gratulera min stjärnkull på 6-årsdagen igår och gör det istället så här lite i efterskott. Tänk att det redan har gått sex år sedan de sprätte runt i valphagen och grävde gropar!