Dyr kisse

Är uppe och hostar en timme varje natt men somnar om sedan utan bekymmer. Igår morse blev jag väckt av maken, som upprört meddelade att kisse inte mådde bra. Han låg under ett skåp och jamade, ville inte låta sig undersökas och skakade, allt enligt P. Härligt sätt att vakna på, jag flög så klart upp och letade reda på kisse som nu låg under Stinas säng. Inga skakningar, lät sig kontrolleras men verkade helt klart inte riktigt pigg. Inte intresserad av mat, ville inte gå ut trots en hel natt inne (då borde man vara kissnödig) utan lade sig ihoprullad under vår säng och jamade. Beslutet blev att ringa veterinär och de tyckte att vi borde komma in. Jag oroade mig mest för urinvägarna, han har ju haft en UVI och vi har tappat en katt förr när njurarna till sist lade av. 
 
Väl framme visade Pysen vilken otroligt cool kisse han är. Kolla febern, nemas problemas. Raka, sticka och sätta kanyl, kisse är fortsatt cool. Röntgen i både sidoläge och ryggläge, kisse finner sig i det också. När kanylen skulle väck lackade han ur lite och ville bitas så matte fick hålla i honom. Annars hälsade han vänligt buffande på alla och fann sig i det mesta. Klart vi är rädda om en sådan kisse! Slutklämmen blev dock att man inte hittade något som helst fel på kisse men att han skulle hållas under uppsikt och så skulle vi återkomma om han inte piggnade till. Lite fattigare åkte vi hem igen. Kisse var fortsatt lite loj på dagen men sedan piggnade han till och var sitt vanliga jag igen. Que??? Kvällen innan hade han kalasat på nyfångad, nykokt mört, vi funderar på om han på något sätt kunde må illa av detta, om ett fiskben irriterat någonstans eller vad det var. Jaja, vi lär aldrig få veta. Och husse har order om att inte skärra upp matte så där fler gånger. Det blir så himla dyrt.
 
Världens bästa, klokaste, snällaste och finaste katt - Pysen. Sa jag snyggaste också?
 
Eftersom jag ändå måste upp och hosta vareviga natt, bestämde jag mig idag för att det får vara färdigvilat. Så idag har jag gått en lite längre sväng med hundarna, få se om det blir någon skillnad på hostandet i natt nu. Hundarna känns understimulerade, i synnerhet den lille fläckige som hittar på ofog i tid och otid. Till helgen, om inte förr, ska jag ut och lägga lite spår igen så att de får jobba med näsan. Ska försöka mig på ett litet lydndaspass med var och en i eftermiddag också, rösten håller inte alltid men lite ska vi väl klara av. 
 
Var gång jag ser arbetsviljan hos våra små fläckiga, kan jag inte låta bli att känna ledsamhet över alla cavalierer som har förmågan men aldrig någonsin får träna eller aktivera huvudet med annat än promenader. Det är fantastiska små hundar att jobba med. Ganska olika mina laglydiga labbar men inte nödvändigtvis sämre för det. De ger järnet och fort går det. Underbara små varelser!
 
Visa löper. Det gör henne inte direkt till den snabbaste hunden i huset... Lukta, lukta, kissa, lukta. Det gäller för matte att bita ihop, hålla lilla tanten i rörelse utan att lacka ur för då förvandlas hon till en sorgsen och slagen fröken labrador. I alla fall ser hon ut just så. Men hon kan driva en till milt vansinne när hon är inne i de här perioderna. 

Kommentarer
Postat av: Lillemor

Finaste "Pysen"!Hoppas han nu är frisk igen, och att det var ett otäckt fiskben som fastnat i halsen och ställde till eländet.

2012-06-28 @ 09:00:17
URL: http://laipos.se/
Postat av: Yvonne

Visst finns arbetsvilja och motor i cavalieren! Jag tycker som du att fler borde ta till vara detta och stimulera sin hund mera. Min lille alerte 5-månaders kille vill verkligen jobba och är så lättlärd. Redan i full färd med apportering, sök- och spårträning som ju än så länge sker i lekform och utan för stora krav. Jättekul tycker han (och jag). Lika villig (än så länge) till att jobba som de schäfrar som jag tidigare haft. Jag hoppas att fler ser den arbetspotential denna ras har mer än att den bara är en söt och trevlig hund.

2012-06-28 @ 09:30:27

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0