Surt, surt, surt
Det har varit surväder större delen av veckan, regn och mera regn. Nu är det sjöblött ute i skogen, så fastän det faktiskt är riktigt fint idag är det bara att dra på sig kängorna när hundarna ska ut. Och jag har tvingats sluta gå barfota eller ens använda strumpor utan skaft, det är så förb... kallt att det är riktiga strumpor och till och med sockor som gäller! Antar att det bara är att vänja sig nu, kallare tider väntar. Men inget mer regn vill vi ha!
Sur är också kissen som tvingas bära tratt och tassbandage. Återbesök till veterinären idag, hoppas att det läker bra och att vi snart kan bli av med tratten. Jag trodde först att han var riktigt risig, han ligger mest under Stinas säng och trycker. Men när jag igår tog av honom tratten så blev han betydligt piggare. Tydligen kan man varken äta, dricka eller gå på lådan när man har tratt, knappt ens röra sig.
Lite sur är matten också. Anmälde Visa som blodgivare men det gör vi inte om. Dels fick man inte vara med själv vid tappandet och dessutom blev hon ganska rejält rakad på sidan av halsen så nu kan vi glömma alla tankar på utställning de närmaste månaderna eller kanske halvåret. Vid rakningen verkar man ha rispat huden, hon hade små, små sår när jag fick tillbaka henne. De där såren har någon kompis här hemma så förtjänstfullt pysslat om så de har vätskat lite, så nu får jag hålla koll och måste kanske hålla henne i egen "kuppe" i några dagar. Suck. Enda trösten är väl att de inte fick ur henne något blod så jag behöver inte ha dåligt samvete över att vi inte ställer upp fler gånger. Inte kan jag rekommendera andra att göra det heller, tyvärr. Läxan matten lärde sig var att fråga, fråga, fråga och inte vara naiv nog att tro att man informeras om hela förloppet. Fast det är inte lätt att fråga när man inte vet vad man ska fråga om...
De små solstrålarna i valplådan börjar röra på sig allt mer, även om det är korta stunder. I veckan märkte man tydligt att de hör, de reagerar på ljud och kommer vinglandes till lådkanten när jag lägger mig utanför och småpratar med dem. Igår fick jag hela ansiktet pussat, det luktade underbart. Fascineras också ständigt av valpars nyfikenhet, i samma stund som man kommer upp på benen och inser att det finns fler än den egna individen och mamman, måste man kika över lådkanten och fundera på att ta sig över den. Flera gånger har jag lyft ner små tassar från kanten, de har inte en chans att ta sig fram på golven än så som de vinglar fram. Men själva tror de sig uppenbarligen om stordåd!
Puss på dig, syrran!
TIll sist måste jag gratulera Mumin-kullen på 8-årsdagen som de firade i veckan. Nu har de blivit veteraner, otroligt vad åren går!
Sur är också kissen som tvingas bära tratt och tassbandage. Återbesök till veterinären idag, hoppas att det läker bra och att vi snart kan bli av med tratten. Jag trodde först att han var riktigt risig, han ligger mest under Stinas säng och trycker. Men när jag igår tog av honom tratten så blev han betydligt piggare. Tydligen kan man varken äta, dricka eller gå på lådan när man har tratt, knappt ens röra sig.
Lite sur är matten också. Anmälde Visa som blodgivare men det gör vi inte om. Dels fick man inte vara med själv vid tappandet och dessutom blev hon ganska rejält rakad på sidan av halsen så nu kan vi glömma alla tankar på utställning de närmaste månaderna eller kanske halvåret. Vid rakningen verkar man ha rispat huden, hon hade små, små sår när jag fick tillbaka henne. De där såren har någon kompis här hemma så förtjänstfullt pysslat om så de har vätskat lite, så nu får jag hålla koll och måste kanske hålla henne i egen "kuppe" i några dagar. Suck. Enda trösten är väl att de inte fick ur henne något blod så jag behöver inte ha dåligt samvete över att vi inte ställer upp fler gånger. Inte kan jag rekommendera andra att göra det heller, tyvärr. Läxan matten lärde sig var att fråga, fråga, fråga och inte vara naiv nog att tro att man informeras om hela förloppet. Fast det är inte lätt att fråga när man inte vet vad man ska fråga om...
De små solstrålarna i valplådan börjar röra på sig allt mer, även om det är korta stunder. I veckan märkte man tydligt att de hör, de reagerar på ljud och kommer vinglandes till lådkanten när jag lägger mig utanför och småpratar med dem. Igår fick jag hela ansiktet pussat, det luktade underbart. Fascineras också ständigt av valpars nyfikenhet, i samma stund som man kommer upp på benen och inser att det finns fler än den egna individen och mamman, måste man kika över lådkanten och fundera på att ta sig över den. Flera gånger har jag lyft ner små tassar från kanten, de har inte en chans att ta sig fram på golven än så som de vinglar fram. Men själva tror de sig uppenbarligen om stordåd!
Puss på dig, syrran!
TIll sist måste jag gratulera Mumin-kullen på 8-årsdagen som de firade i veckan. Nu har de blivit veteraner, otroligt vad åren går!
Kommentarer
Trackback
