Huset Elliot

Igår var jag och labbarna ute på äventyr. För en och en halv vecka sedan försvann en man på cykel i Råneå. Jag har via media och Facebook följt spaningarna, först polisen, så hemvärnet och så ekipage med sökhundar. Så i förrgår kom uppmaningen "alla hundar med figurantintresse". Det har ju labbarna, dessutom är de vana att leta föremål (Melvin är fantastisk på att hitta tappade saker), spåra människor (Visa, inte Melvin) mm. Så jag anmälde mitt intresse och igår efter lunch inställde vi oss i Råneå. Tillsammans med Linda och hennes hundar skulle vi leta på Rånekölen. Det var med ganska mycket adrenalin i kroppen jag började gå i skogen. Labbarna for direkt fram till ett snår och började vinda, vidare till nästa. Mattens hjärta slog frivolter - hur kunde det vara möjligt att vi direkt skulle hitta något? Men det var så klart falskt larm, det var en älg som hade gått där. Summa summarum så markerade de älgspår, älgskit, ett bildäck, ett täcke, en tom burk som det varit hundgodis i och lite annat smått och gott. Dock inget som var aktuellt i det här sammanhanget. Fyra timmar och någon vurpa senare (sista timmen knallade vi längs älvkanten i otroligt snårig och blöt terräng där matten klev ner i ett vattenhål samtidigt som hon tog sig över en fallen trädstam och det klarade inte balansen av) blåste vi av och gav oss iväg hemåt. Få se om vi har tid och möjlighet att vara med någon mer gång, det kändes otroligt bra att kunna hjälpa till och att hundarna faktiskt kan göra lite nytta. Melvin är ju sanslös på att alltid jobba med näsan och alltid följa upp de dofter han får in och verkligen visa vad det är. Visa tappade stinget på slutet och knallade mest med matten, jag tror kanske att löpet närmar sig för det var en del revirmarkerande från hennes sida. Men Melvin jobbade idogt fram till slutet, då började han komma med pinnar och bjuda upp till lek istället. Ganska givet, de var slitna då.

Slitna är vi idag också, matten är stel i benen och lite öm efter vurpan. Hundarna tog sovmorgon men är nog fräschare än vad jag är. De har mer vana att gå ostigat medan matten som regel trippar fram på stigar.

De små slog upp ögonen i helgen och gör tappra försök att ta sig fram. Ibland sitter de upp och ser sig lite yrvaket omkring. Deras mamma lämnar dem allt oftare och kommer farandes för att se vad som pågår i huset och kanske framförallt om det serveras något ätbart. Jag tror att hon drogar dem med all mat, maken till lugna valpar har jag aldrig upplevt. Knappt ett knyst hörs på hela natten, bara lite nöjda grymtanden och så klunkanden när mjölken har runnit till. Stina kallar dem för Tjorven och Korven och de namnen passar väl rätt bra med tanke på utseendet.


Tjorven till vänster, Korven till höger. Båda har nu passerat kilot. Lovar dock att de i stamtavlan får lite vackrare namn, dottern ville att temat skulle vara Love så då blir det så. :)


Tikvalpen, Huset Elliots Lovebird.


Hanen, Huset Elliots Lovey Dovey.


Lilla mamman med jättebarnen. Här är det tikvalpen som tittar fram.

Så hönsen. I förrgår kom det första hedemoraägget! Så pyttelitet och alldeles brunt! Nu hoppas vi att de ska komma igång ordentligt så att vi får lite fler ägg. Och så behöver vi verkligen hitta hem till de snälla isbartupparna. De bortskänkes till någon som kan ge dem en egen hönsflock!