Småfisarna

På Facebook fanns en liten diskussion om vad man kallar sig som hundägare, matte/husse eller mamma/pappa. Jag kallar mig nog matte för det mesta. Faktiskt var det så att när Viktor var nyfödd så kallade jag mig fortfarande matte, det tog ett tag att ställa om sig. Nu händer det istället att jag är mamma även till hundarna, det går av bara farten.

Småttingarna här hemma i valphagen har massvis med namn. Ett är då småfisarna eller fisarna. Kanske inte så gulligt men...

Idag har småfisarna varit ute en sväng på köksgolvet. Majken inledde dagen med att hänga över gallret vid grinden till hagen så fort jag öppnade och släppte ut mamma Maya. Till sist lyfte jag ut henne men då hade hon inte alls koll på benen på det hala köksgolvet utan påminde mest om Bambi. Andra gången var nu i eftermiddag. Då hade hon full koll och skuttade obekymrat iväg bort mot farmors gamla kökssoffa. Jag kan säga att jag haft labbevalpar som varit både sämre på att ta sig fram och betydligt fegare än de här två vid samma ålder, trots att de här kom igång långt senare! De är helt otroliga! De har också hälsat på både Idefix och Melvin utan bekymmer. Den som hade bekymmer var snarare Melvin, det är liiite äckligt med valpar ändå, säger han.



Jag har också inlett projektet "äta valpfoder". Det går väl så där. Projektet går till så att jag blöter upp valpfoder några gånger per dag, stänger ut Maya från de små ett bra tag innan och när de vaknar och är pigga så kommer skålen fram. De nosar glatt, de slickar på kanten, de kliver i den men äter, nej. Jag tar några slafsiga kulor i handen, de slickar och mer eller mindre råkar slicka i sig någon kula som de då klämmer i sig. Jag kan väl avslöja att kulorna inte går att mäta i vare sig decilitrar eller ens matskedar, de räknas i antal. Men några kulor är också kulor och Maya tar glatt för sig av det som blir över.


Majken till vänster, Morris till höger.

Majken är festlig, hon jobbar väldigt mycket med sina framtassar. Hon liksom slår med dem som en liten kattunge, skuttar till och kommer emot en. Samma sak när hon leker, det är mycket tassar. Morris gör skäl för namnet Morris, det är en hel del morranden och försök att brotta ner syrran. Fast idag ledsnade hon lite och morrade tillbaka. Det gäller att försöka visa var skåpet ska stå!



Nu har vi också bokat tid för besiktning, vaccinering och ID-märkning. Det blir i slutet av oktober, jag passar på att ögonlysa Visa samtidigt också så blir det bara en resa. Det känns en smula overkligt att det redan är dags att tänka på sådant. Time flies, as they say.

Kisse är nu av med sitt tassbandage men har kvar tratten. Jag misstänker att han kommer åt att slicka på tassen även med tratt men hoppas att det ska fungera ändå eller att han i alla fall inte ska slicka så mycket. Vill helst inte åka fler gånger till veterinären på ett tag, även om den nye veterinären var en synnerligen trevlig bekantskap.

Båda killarna kom hem sjuka från skolan idag, Vicke allra värst. Hans ögon var "som pisshål i snön" som någon en gång sa och han hade hyfsat med feber. Ska vi få en ny förkylningsvända nu? Mannen i huset har passat på att dra till London på en kort tjänsteresa så jag är ensam med hela cirkusen dessutom. Tur att barnen är stora och klarar sig själva. På lördag ska maken och jag på Killer Queen så då ska i alla fall jag vara frisk. Och helst han också! :)


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0