Huset Elliot

Jag har investerat i en massa blinkgrejer till hundarna nu när det börjar bli mörkt allt tidigare ute. Melvin har fått ett reflexhalsband med röda blinkande lampor på och damerna har fått varsin liten blinkgrej som man fäster i halsbandet och som blinkar hysteriskt i blått, rött och vitt ljus. Inget för epileptiker, det måste absolut kunna utläsa ett anfall! Jag tror att vi ser ut som ett mobilt disco där vi knallar fram, men vi syns garanterat. Visa ser ut som en liten discokula, hon börjar vara ganska rund om magen nu och har anlagt en lätt vaggande gång. Men fortfarande kan hon få för sig att försöka jaga ifatt Melvin om någon pinne. Det går inte så fort och inte så bra, men skam den som ger sig! Fast matte är en envis rackare som inte riktigt gillar det där jagandet, så jag försöker att bryta det innan det blir för livat. Här tas inga risker nu!

Jag har sparkat igång med lite lydnadstränande med pojken igen. Fjärret känns hyfsat nu, han gör fortfarande förflyttningarna med studs men han studsar inte lika mycket framåt som förut. Jag varierar avståndet för att försöka få honom att förstå att man flyttar tassarna rätt även när matte står en bit bort.

Hopp-sitt-hopp går riktigt bra - men fort! Jag får inte somna till för då har killen studsat vidare. Det gäller att vara på sin vakt, ett stadigt fotkommando när man ställer upp framför hindret, ett tydligt hopp-kommando och ett snabbt sitt när han är i luften. Melvin är taggad som alltid! Lite bättre koncentration skulle han kunna ha, vi får jobba med den i vinter. Det är så mycket som han vill hålla koll på, jag kan ju tycka att det räcker om han håller koll på mig...

Idefix har äntligen blivit fri från sin muskelskada och är pigg och alert som aldrig förr. Stina tränar slalom med honom och han är riktigt snabb. Tanken är väl att han ska komma ut på lite tävlingar till våren igen så får vi se hur det går. Laddad är han i alla fall. De jobbar på med lydnaden också, deras akilleshäl verkar vara inkallande med ställande. Varför stanna på halva vägen när man vill till sin matte???

I helgen ska vi på konferens, både Stina och jag. Sektorskonferens i ÖND, närmare bestämt. Stina åker för HU och jag för tävlingssektorn. Det ska bli spännande! Skoj också att åka med dottern. Det är en lyx att få dela intresse med sina barn. Fast, kanske gör man det automatiskt? Stina blev hundtokig och det passar bra, men killarna älskar ju basket och då har morsan fått lära sig det med. Tur att vi fick världens bästa ungar, vad skulle vi ha gjort annars?

Ludde gläder sig åt de väntade valparna. Idag har vi legat på golvet och klämt och känt på Visas mage för att försöka känna rörelser därinne. Spännande tider väntar...